Hela Sverige gör som TV gör!
 
nr 48 1971        
■■■ Meditera är nyttigt och bra. Meditation är som smörgåsbord för själen. En tidigare svårt stressad arkitekt berättade i TV, att numera var han inte stressad alls, numera levde han i fröjdefull själslig balans, för nu hade han börjat meditera.
  Man använder en halvtimme morgon och kväll åt meditation. Man sätter sej i skönaste stolen, sluter sina ögon och överlämnar sej åt ett subtilt tänkande. Man blir som en ny människa efter bara några veckor. Har ni också börjat meditera efter det programinslaget?
    Själv började jag i torsdags, satte klockan på ringning en halvtimme tidigare och uppsökte skönaste stolen.
    Vilket tjut!
    Det är alltså där hunden brukar sova på nätterna. Fnysande av protest och tjurigt blängande la han sej på mattan och så var det ledigt för meditation. Det går till så här:
    Man sluter ögonen, slappnar av i kroppen och tänker på något ljuvligt, t ex på de solmättade dagarna i somras då vi låg framstupa på den heta tjärsvettande bryggan och kikade genom springorna på småfiskens lekar i den makligt vajande tångskogen. Det kritvita svanparet kommer just ljudlöst simmande förbi för att kolla om det blir nån morgonbulle, när ens meditation plötsligt avbryts av att någon betraktar en. Man slår upp ögonen för att kisa på vad det är. Det är äldsta sonen som gormar:
    — Fan farsan, har'u kvartat här hela natten?
    — Tyst, min son, jag mediterar.
    Man försjunker igen, men det vill inte gå riktigt bra. Svanarna har stuckit och en av kustbevakningens 20-metersbåtar, som drar förbi i 40 knop för att sätta fast nån unge som kört aktersnurra i 15, river upp svall så att hela viken grumlas och grannens eka spolas upp på land.
    Det tar tre minuter innan lugnet är återställt, innan solen åter steker och spiggen åter leker. Då säjer en röst:
    — Pappa, har du åtta spänn, vi ska på studiebesök på Riksmuseet. . .
    Det är dottern. En aning irriterad säjer man:
    — Jag mediterar, fråga mamma. Hon snöt mej på allt jag hade i plånisen.
  Med någon möda lyckas man försjunka i rofyllda tankar för tredje gången. Då ringer telefonen. Svårt meditationsdrucken balanserar på trasmattan fram till apparaten, nej, visst nej, jag är ju inte ute på bryggan längre, vafan balanserar jag för, och svarar:
    — Tjena, de e Jansson i 48:an. Hoppas jag inte störde. Får jag hänga med dej in till stan? Mitt batteri har pajat.
    — Visst, säjer man trött.
    Efter tre morgnars tappra försök att meditera börjar jag inse att meditation är något för ungkarlar och barnlösa äkta makar utan grannar, utan sopgubbar, utan strömavläsare.
    Varför började man då försöka över huvud taget? Antagligen därför att man är så lättpåverkad. TV:n har en sagolik makt över sinnena. 
    Det är väl därför man är så rädd att börja med reklam i TV.
  Om man tänker efter så är det kusligt med folks benägenhet att uppträda och tala som figurerna i TV. Ett tag hade vi fyra Sven Lindahl och två Bosse Holmqvist på vår förortsgata.
    I början på 60-talet stod jag och läste tipsresultaten i DN:s depeschfönster på Stureplan. En man som tydligen hade fått tolv rätt hoppade jämfota bakom mej och skrek:
    — Jabbba dabbadoooo!
  Lite längre in på 60-talet pratade alla människor som Tjorven. Folk som ringde redaktionen för att tipsa om nyheter, brukade säja:
    — Olsson, vet du vaaaa . . . När jag for in genom Norrtull i morse så upptäckte jag en sak . . . vet du vaaaa?
  Slutet på 60-talet var nära att ta knäcken på mej, för alla chefer på jobbet uppträdde som John Wilder i Maktspelet. Fy, så knöliga dom var.
  I dag är det bättre, för nu tomtar dom omkring i stickad kofta och är pappa Ashton. Dom dricker kallt te ur bleckmuggar och försöker pigga upp sej efter ännu en ansträngande natt i skyddsrummet.
    Dagens terror är en annan. Mitt i middagen säjer hustrun:
    — Jag var inne i centrum och handlade i förmiddags och mötte en person som jag inte sett på tre år. Gissa vilken. 10 poäng.
    — Inte en aning.
    — Hon hade grå raglankappa och svarta plaststövlar. 9 poäng.
    — Inte en aning.
    — Hon gick inåt med tårna och sa "vet du" efter vart fjärde ord. 8 poäng.
    — Människa, säj vem det var i stället!
    — Sist vi träffade henne var på Adolfssons vårmiddag 1968. 7 poäng.
    — Äsch . . .
    — Det var hon som hade fått upp fel sida i allsångsbladet och skrek Jungman Jansson när vi andra sjöng "Här är gudagott att vara". 6 poäng.
    — Jaså, Viran!
    — Noll poäng, dumskalle . . . Bettan . . . Bettan Strömberg, hon med underbettet!
    — Ja, hade du sagt det där med underbettet så . . .
    — Ja, det var fyrapoängsfrågan, men du chansade redan på sexpoängaren.
    Pecka Langer och Lasse Widding har spritt sin draksådd i riket. En prövad 1:e polisassistent berättar att det inte går att förhöra felparkerare längre. När man skruvat rapportpapper i maskinen och börjar med att fråga vad dom heter, så säjer dom.
    — Det börjar på B och har nio bokstäver. 10 poäng.
    — Bengtsson?
    — Haha, och ni ska vara polis . . . Bollheden var det ju.
    — Förnamnet då?
    — Min namne levde för 700 år sen . . . 10 poäng.
    — Sluta nu!
    — Det börjar på B . . . 9 poäng.
    — Snälla herr Bollkall . . . Bollheden...
    — Min namne värnade om den stockholmska kvinnofriden . . . 8 poäng.
    — Birger?
    — Bravo, konstapeln kan historia . . . Birger som i Birger Jarl! Det tog ni på 8 poäng. Gumman i kassan på Sjukförsäkringen kom inte på't förrän vid 3 poäng.
    Livet har sålunda komplicerats en aning på sistone. Sven Tumba som hängde med i Aftonbladets frågesport åtta veckor i följd, var nationens hjälte. Medelålders herrar pekade ut honom för sina barn. Men de sa inte:
    — Där går mannen som satte den avgörande pucken mot Sovjet i VM nittonhundrakallt.
    Utan dom sa:
    — Där går mannen som tog Mendelsohn på 5 poäng, inte tonsättaren, utan farfar filosofen.