Hemvändardagen, den värsta dagen på hela året!
 
    
  nr 37  1970                 
■■■ Jag vet ingenting smärtsammare än den första dagen i staden efter en sommar på landet. Man får en omedelbar kontakt med stadens jäkt, blir jagad av klockan och tusen göromål.
    Så här såg den smärtsamma dagen ut denna höst, klockslag för klockslag:
08.10  svänger man in med bilen på gårdsplanen.
08.15  har man tack vare motorgräsklipparen banat sej fram sa långt mot ytterdörren, att det endast återstår en liten sträcka meterhögt gräs.
08.18  står man till knäna i tidningar efter att ha öppnat dörren. Man borde kanske ha pinglat Dagens Nyheter i juni och bett dem eftersända tidningen till landet, På en av tidningarna läser jag, att vi ska få en fin sommar i år.
08.30  kryper man ner i badkaret och skrubbar sej med borste.
09.25  kommer rörmokare Persson och rensar avloppet, så att även den sista skvätten av badvattnet kan tappas ur.
09.50  lämnar man 19 kilo tvätt till kembaren. Det går bra att hämta vid fyrasnåret, säjer innehavarinnan och lämnar kvitto. 
10.12   slår man upp brödburken för att ta sej en macka. Vad gröna och skäggiga tre småfralla kan bli om de får en sommar på sej.
11.15   undrar hustrun vad det är som brummar i kåken. Har det blivit nåt tjall på värmepannan kanske?
          Nej, värmepannans brännarmotor spinner som en nöjd katt. Men nånstans brummar det. 
11.17   hittar vi brummet. Det är en dammsugare som står mitt på golvet i dotterns rum och brummar för sej själv.
    — Varför har du satt på dammsugarn? säjer man till dottern.
    — Vaddå dammsugarn? säjer dottern.
    — Dammsugarn står och brummar i ditt rum.
    — Jag har väl inte vatt inne i mitt rum än, säjer dottern. Jag stack över till Kia och kom in just nu.
    — Har du satt på dammsugarn? spörjer man hustrun.
    — Ickelunda. säjer hustrun. Ingen har satt på dammsugarn. Men lik förbannat står den där och surrar.
 11.28  kommer gubben som läser av strömmen. Han grinar brett och säjer:
    — Jag trodde att ni hade varit borta i sommar, men här har det gått åt kräm för 480 spänn.
    Är det möjligt att en dammsugare som man sätter på i juni och stänger av september kan dra så mycket ström?
12.03  kastar man femton kilo gamla skolböcker i den tomma soppåsen, vilket är mycket påpassligt därför att sopgubbarna just kom för att tömma. Med ett mystiskt välbehag ser vi den tunga säcken sugas in och tuggas sönder av sopbilens glupska maskineri.
12.15  kommer yngste sonen och begär fyrtio kronor för inköp av vissa specialböcker som inte ingår i den fria skolmaterielen.
    — Larva dej inte, säjer dottern Du får ärva dom böckerna av mej, dom har jag kvar i en pappkartong i hallen.
    — Hade, säjer vi och vinkar till gubbarna på den utbackande sopbilen.
13.02  skriker hustrun hjärtskärande från garderoben.
    — Det har varit tjuvar här. Min päls!
    Pälsen är borta. På dess plats i garderoben dinglar en tom galge.
    — Konstigt, det var ingen åverkan på låset i ytterdörren, säjer man.
    — De e välan in baggis att göra en dyrk till ett sånt lås, menar dottern.
    — Min päls! gråter hustrun.
    — Lugn, du får en ny på försäkringen, tröstar maken. Du har ju haft en jäkla tur. Nu får du en midi i stället för din kort-korta.
•   Hustrun tinar upp, men vi beslutar ändå att ringa polisen och anmäla stölden, det vill dom säkert på försäkringsbolaget.
    — Vi har, Johansson ute med radiobilen i trakten, säjer dom på polisstationen. Vi ska ropa till honom att han tittar över.
13.25  konstaterar konstapel Johansson, att tjuvarna inte lämnat minsta spår efter sej. Kan herrn i huset följa med till stationen för att sätta ihop en rapport? Jo, men visst.
14.12  har konstapel Johansson fått ihop rapporten med tre kopior. Det är bara för oss att skriva under. Men då visar det sej att konstapel Johansson vänt bak å fram på karbonpapperna så det blir till att vänta en halvtimme till, så att Johansson får knacka ner en ny rapport. Säja vad man vill om konstapel Johanssons Facit, inte åker den fast för fortkörning.
14.58  är far hemma från polisstationen med kopia på rapporten att posta till försäkringsbolaget.
15.20  ringer fru Larsson i 57:an. Frun i huset svarar.
    — Hejsan, jag hörde av Nilsson att ni var hemma. Dom såg eran bil på gården. Hur har sommaren varit?
    — Finemang. Och ni själva?
    — Toppen. Rimini i tre veckor när det var som kallast här hemma. Från det ena till det andra. säjer fru Larsson, jag var hos körsnär Malmberg i Vällingby och tog ut min päls från sommarförvaringen. Jag passade på att ta ut din samtidigt. Du är skyldig mej 38 kronor.
    — Jaha, säjer frun glatt. Men tårarna rinner. Hur ska vi förklara det här för konstapel Johansson? Det kanske blir tre kopior till?
16.00  hämtar man tvätten på kembaren. Den väger 10,8 kilo.
    — Hm, säjer man strängt, vi lämnade in 19 kilo,
    — Än sen då? säjer innehavarinnan argt.
    — Den här väger ju bara 10,8.
    — Sen vi kramat skiten ur den ja. säjer innehavarinnan.
17.03  ilar man till snabbköpet och handlar fyra fina entrecoter och fortsätter till systemet, där man köper en hela Chianti Ruffino. Hemkomsten till staden måste trots allt firas.
18.05  är entrecoterna grillade, pommes fritesen upphettad i ugnen och vitlökssmöret blandat. Gnuggande händerna slår vi oss till bords.
    — Slå upp vinet, säjer hustrun.
18.19  ger vi upp sökandet. Det finns ingen annan förklaring än att vi glömt korkskruven på landet.
18.56  är vi ganska mätta och belåtna, fast vi spottar fortfarande korksmulor. Det blir så när man öppnar chiantiflaskor med en krokig spik och en hovtång.
19.04  fortsätter vi att meja ner gräsmattan med motorklipparen.
19.18  går rotorbladet av med en smäll och klipparen börjar hoppa jämfota av vibrationerna. Någonstans i det djupa gräset har det dolt sej någon sten eller något annat hårt föremål som kommit in i klipparen.
19.20  hittar vi föremålet. Det är ingen sten. Det är korkskruven. Man ska aldrig ha garden partys i maj.
    Usch ja det finns dagar!