HERRE I SIN EGEN BASTU!

Manus donerat av Gits efterlevande.

■■■
”Bada bastu är jättetoppen”, säjer många. ”Bada bastu är riskabelt”, säjer en del. ”Se på finnarna dom har den lägsta medellivslängden i världen för dom får lungcancer av basturöken”, säjer statistiken. Bada bastu är nyttigt för hjärtat, säjer andra. Bada bastu är farligt för just hjärtat, säjer åter andra. Debatten om bastubadandet som rasade i pressen, fick mej att tänka på min debut som bastubadare.
   Man var ung och grön samt nyfiken och beslöt därför att åka till farbror Vicke som ju var lite knarrig, men som hade en gammal bastu, hade jag fått veta. Där står bastun pekade farbror Vicke och jag såg ett skevt litet skjul, som mera påminde om ett torrdass. Den har inte varit använd på många år berättade han, så jag har den mer som ett skjul att förvara grejer i, fortsatte han, medan han dammade av en gammal Norrahammar, vedspis, som stod i ett hörn med ett rostigt rökrör som letade sig upp genom taket.
   Bråte kastades ut och snart brann det friskt i vedspisen och en svag rökdimma skymde strax sikten inne i bastun.
   Så här ska det vara sa han, medan vi klev ut genom bastudörren i väntan på att det skulle bli riktigt varmt. Vi hade inte mer än hunnit ut, så small det något förskräckligt och några ejdrar flög hän över hällarna och det ekade länge mellan kobbarna.
   Jag tittade på farbror Vicke som skrek, ”jävlar, bensindunken!” Det brann friskt i det gamla skjulet och jag tänkte, där rök den bastun. Det var ju ett litet skjul, så allt var ju snart nedbrunnet. Men bastun spred i alla fall en skön värme så länge den varade, tyckte jag, även om
det inte verkar helt riskfritt att bada bastu.
   Kvar i askan stod Norrahammarn och glodde hålögt på oss med bortsprängda luckor. Skorstensröret satt i en närbelägen tall. Farbror Vicke avreste med första bästa buss till stan och vi har inte sett honom sen dess. Somliga säjer att han fortfarande lever. Det är möjligt, han kanske gick över till elbastu.
   På 40-talet gjorde jag nästa försök att bli en bastubadare. Timrad bastu i Evertsberg i Dalarna, öppen eld på härd med rökhål i taket. När man var tillräckligt uppvärmd skulle man rusa ut ur röken och hettan och kasta sej i Dysån.
   Jag fick nog och rusade ut efter tio minuter. Tog fel dörr och kastade mej raklång i en potatisåker.
   Men skam den som ger sej. 1955 var jag på resa i Sovjetunionen och det visade sej att det moderna hotellet i Kiev hade bastu i källarvåningen. Som turist ägde jag tillträde, annars var bastun förbehållen sovjetmedborgare med partibok, mest feta officerare.
   Det satt ett dussin fetknoppar av skilda grader på lavarna. Dom äter mycket vitlök i denna del av Sovjet som är Ukraina. Vitlöken sipprade ut genom varje por på överstelöjtnanterna och generalerna. Just som jag ämnade pressa ner mej mellan två generaler, började dessa pussa varandra. Vid närmare påseende var det ett evinnerligt pussande på samtliga lavar. Pågick här en kongress med någon rysk minoritet? Nej, man hälsar så i Sovjet, var det nån som sa. Eller satt gubbarna bara och bytte vitlök på varandra? Vad vet väl en svensk om detta gåtfulla folk. Jag tyckte det var bäst att smita innan jag fick ihop'et med nån general.
   I början av 60-talet gjorde jag ett nytt försök att bli bastubadare, denna gång på Nordatlanten. Norddeutscher Lloyds “Europa” (vår gamla “Kungsholm” byggd l952, såld 1961) hade bastu längst ner i förstäven. Där hade man också en simpöl, men på grund av rådande sjögång var den tom. Badmästaren hade gjort upprepade försök att fylla poolen, men varje gång Europa dök på öronen ner i en vågdal, flög vattnet upp i taket och dränkte hela badanläggningen med motionscyklar, roddapparater, badmästare och allt. Men bastun var i gång. En fet tysk som jag delade bord med i matsalen, var mycket skeptisk när jag berättade om denna nordiska form av bad som kallas bastu, men han följde motvilligt med.
   Det tycks vara mitt öde att alltid ha sällskap av feta farbröder i bastusammanhang. Vi var ett tjogtal gubbar på två långa lavar. Temperaturen var lagom, 83 grader på översta laven, där tysken och jag bänkade oss. Då gjorde “Europa” ett dyk. Det föregicks av en hävning så mäktig att G-kraften tryckte fast oss på lavarna. Sen kom dyket. Tjugo gubbar rasade ihop i en enda gubbgröt kring elaggregatet. Den feta tysken tog emot med handflatan och gallskrek, för han brände sej.
   Vid middagen betraktade han mej med största misstro och visade handen. Där stod ÖLYT med stora bokstäver. Och när immigrationsmyndigheterna bordade “Europa” på Hudsonfloden för att gå igenom våra papper, råkade mannen i trångmål. Tyska killar som har hemliga kodmeddelanden inbrända i handflatorna är man försiktig med i Staterna.
   I Tammerfors i Finland kommer jag aldrig mer att bada bastu. Det enda jag kan säja på finska är yxi kaksi kolmi, dvs. ett två tre . Dessutom kan jag beställa en Havanna II på finska, jag har så roligt varje gång jag beställer, yxi Havanna kaksi. I Tammerfors gjorde jag det i bastuns bar, Yxi Havanna kaksi, hojtade jag och skrattade. Då kom en finne fram och sopade till mej så jag stöp. Efteråt förklarade personalen att finnen hade tagit min beställning som ett nedsättande uttalande om storleken på hans manliga organ.
   Därpå blev jag överfallen av en stor arg tant. Jag kunde inte erinra mej att jag yttrat mej om hennes företräden heller, men ändå slog hon mej i fem minuter med björkris.
   Nästa försök i bastubranchen upplevde jag under strejken i de norrbottniska malmfälten. Den var svårskildrad för en tidningsman, för medlemmarna i strejkkommittén var förtegna och knep käft så fort en journalist dök upp. Men en tornedaling lovade fixa kontakt med ett par andra tornedalingar som satt i kommittén. Han sa:
   — Ska ty prate mä krapparna, ska ty prate pasty mä dom.
   Dom två i bastun bad mej sitta ner. Sen hällde dom en halv liter Koskenkorva på stenarna. Jag sov i sexton timmar och efteråt mindes jag inte en bokstav av vad krapparna hade sagt.
   Kommen så långt i min bastukarriär insåg jag att det var dags för en summering.
   Jag har alltså längtat i ett halvt liv efter att få uppleva bastuns välsignade avspänning, den njutning som jag hittills bara anat men förstått måste ligga till grund för den folkrörelse som bastubadandet blivit.
   Men hur skulle jag nå upplevelsen? Jo, jag insåg att det gällde att undvika galna farbröder med bensindunkar, ryssar som pussas, dörrar som vetter mot åkrar, bastuanläggningar som gungar, finnar som har manbarhetskomplex, käringar med ris och folk som drar i sej spriten medelst inhalering.
   Hur undviker man det?
   Jag kom på lösningen i vintras. Jag byggde mej en egen bastu! Så enkelt var det. Den ligger 1,6 meter från sjökanten, håller 85 grader, vid måttligt påsläpp och är på veckohelgerna den ljuvliga belöningen för den gångna veckans slit i stan. Bastu är någonting sagolikt, men på ett villkor:
   Man ska vara herre i sin egen bastu.