Hösten är spännande så in i loden!
                                                                        
  nr 48  1973                 
■■■ Denna höst är vansinnigt spännande!
  I förra veckan kom jag hem med rockfickorna fyllda av gamla kolapapper, en påse med tre kladdiga Mums mums samt fyra Toy.
  I tisdags var det ett paket black Jack och ett sönderläst exemplar av porrpublikationen Piff.
  I torsdags medförde jag en puderdosa som det stod Berit på och åtta hårspännen.
    Mums mumsen, tuggummina och porrbladet gick hem hos barnen. Men preventivmedlen, puderdosan och hårspännena gjorde frun en smula betänksam.
   Det blev inte bättre i fredags, när det var två knogjärn i fickorna plus en flaska thinner och en lapp där det stod “Hämta Lilian Humlegården 21.20 Roger”.
    Vad kommer far dragandes med i kväll? Allt kan tydligen hända. Hösten är spännande till olidlighet.
    Och vad beror allt detta på? Jo, det beror på att jag i den gryende höstens första rallis köpte en Lodenrock för 99 spänn.
   Jag har alltid drömt om att få äga en Lodenrock. helst då en grön. De var populära redan när jag var tonåring. Då var det 1939 och de gröna Lodenrockarna bars av svenska herrar som hade rakborste och skyttemärken i filthatten och läste Den Svenske Nationalsocialisten på spårvagnen. Somliga av dem hade ridbyxor och blanka läderstövlar.
    Det tog 34 år för drömmen att bli verklighet. Jublande sprang jag ut från NK i min nya gröna Lodenrock, ropade på en taxi och for till Operabaren för att fira fyndet. Får man en 34-årig dröm förverkligad för 99 kronor, har man en slant över att fira på. Det var på utgående från Operabaren som jag insåg. att inte bara jag utan även 330 andra stockholmare fått sina 34 åriga drömmar förverkligade. Det var den kvällen jag kom hem med hårspännena och puderdosan som det stod Berit på.
   Det var ett helsicke att spåra upp Berit. Hon visade sig vara deltidsarbetande hemmafru i Aspudden. Vi bytte rockar i hennes farstu. 
    Jag sa:
    — Min fru blev nästan lite misstänksam, när jag hade puderdosa och hårspännen i fickan.,
    Berit sa:
    — Skulle ‘ru se Putte då, när jag hade två pipor, ett paket Hamilton och rotorn till en fördelardosa för Volkswagen i fickan!
    — Han blev nästan lite misstänksam han också?
    — Inte Putte inte. Det vore inte likt honom. Han slog mej på käften direkt.
    Vart jag mig i världen vänder, krog, tåg, samlingslokaler, teatrar och lunchrum, så hänger det ett par hundra Lodenrockar före mej. Häromdan klev jag av Linjeflygs plan från Ronneby och hela Bromma tittade, för jag fick inte ner armarna utmed sidorna. Lodenrocken, som flygvärdinnan rev ner från bagagehyllan och gav mej, var åtta nummer för liten. Jag såg ut som en pepparkaksgubbe. I ankomsthallen bytte jag med en liten vithårig gumma som påminde om ett ambulerande militärtält. Den gamla damen hade just fallit i gråt och tröstades av en medföljande sondotter.
    — Det är första gången hon flyger, sa sondottern liksom förklarande.
    — Ack, sa jag beklagande och så händer detta förargliga med förväxlingen av rockar. . .
    — Inte nog med det, sa sondottern. Hon mår lite tjyvens. Hon tuggade i sej Savetten i tro att det var ett After Eight-mint och har hickat sen Kalmar.
    Killen som körde mej i taxi till Radiohuset i går betraktade mej intensivt i backspegeln och stannade helt plötsligt mitt på Strandvägen.
    — Vae're? sa jag.
    — Hur mycke var'e du kom över i Jordbro? sa taxikillen och höll upp en papperslapp med larmrapport från taxicentralen. ‘‘Taxirån i Jordbro”, stod det, ‘‘se upp med medelålders lönnfet man i grön Lodenrock.”
    Inte konstigt att de gröna Lodenkisarna på 30-talet åkte spårvagn.
    “Tack” sa en blondin som var lika lönnfet som jag, när jag just hämtade min Loden från kroken i Liljevalchs Konsthall. “Det är inte var dag man stöter på artiga herrar nuförtiden.
    Hon fick löpa. 
    Förresten så var det kanske hennes Loden, ty bilnycklarna i rocken på kroken bredvid passade till min bil.
    Detta är bara några exempel på vad som hänt mej denna höst, vi ska bara inte tala om alla dårar som slår en i ryggen med högerkardan och skriker:
    — Tjenare Kurre ... jaså förlåt. Samma rock. förlåt. 
  Aldrig kunde jag ana att drömmen om en egen Loden skulle förverkligas till en mardröm. Men det var ju sa många drömmar vi hade 1939 som förvandlades till mardrömmar.
    Spännande är det dock, spännande så in i loden.