Hur är det, kan vi lita på bilprovaren?
 
                                                                
  nr 43  1973                 
■■■ En polare på Södermannagatan anförtrodde mej per telefon, att man inte alltid kan lita på gubbarna som testar bilar på Svensk Bilprovning.
    — Om bilprovaren fått på nöten av sin Tekla på morron, så går det ut över min bil, om den så ä sprillans ny!
  Kan vi alltså inte ha fullt förtroende för bilprovaren? Skulle han brista i objektivitet i sin bedömning av våra bilar? Polarn mente så.
    “Bilprovarn är ju inte mer än människa, de e nästan naturligt att en del skåp torskar, när provaren är på taskigt humör.” Sa polarn.
    Så långt kan jag ge denne polare rätt, som att den ene bilprovarn inte är den andre lik, att de overallklädda herrarna på Svensk Bilprovning fördelar sej på olika grupper.
    Dunkaren är t ex en vanlig typ. Han kryper in under bilen med mejsel och träklubba och ger karossen såna snytingar i veka livet att man fruktar att bilen ska förvandlas till en liten rykande plåthög. Han utstrålar under dunkandet samma oförställda lycka som ett litet barn som fått sin första plåttrumma i julklapp. Upptäcker han svagheter i plåten, blir han helt salig.
  Söderlund i viken var tvungen att skiljas från en Saab 54:a på grund av en sån där dunkare.
    — De e ju för fan hål rakt genom durken nedanför förarsätet! sa Dunkaren.
    — De måste de va, sa Söderlund sammanbitet. Bromsarna har inte funkat på fyra år och hur i helvete ska jag få ner klacken i gatan vid rött ljus om det inte vore hål i golvet?
   Stewarten är en annan typ av bilprovare. Det finns minst en Jackie Stewart på varje bilprovningsanstalt. Det hör ju till att provaren tillsammans med ägaren ska göra en avslutande provkörning efter testet. Det är här Stewartarna ser sin chans. Dom accelererar upp bilarna i femtioelva knyck och tvärbromsar framför provningsanläggningens vägg så att ägaren har ett helsicke att få loss huvet ur handskfacket. Senast råkade jag ut för en Stewart, som i en tidigare karriär kört truck på SJ:s perronger och skrämt slag på folk förr. Han lyckades få upp Volvon i 80 knyck på tre röda sekunder. Jag hade hunden med mej och när Stewarten bromsade så att asfalten skrynklade sej satt plötsligt hunden fastsmetad på vindrutan och undrade va fan det var frågan om. Sånt händer aldrig när husse kör.
   Hataren är medelålders, lite flintskallig, lite lönnfet, lite nersliten. Han kör en begagnad Hillman privat och hatar alla som har råd med dyrare bil. Han markerar sitt hat genom att slå igen ens bildörr så man tror den ska komma ut på andra sidan. När han stänger motorhuven låter det som en frontalkrock i tunnelbanan.
   Ruskaren är egentligen samma typ, fast han är hjulfixerad. Alla bilprovare kollar ju eventuella glapp i framvagnen genom att ruska lite lätt på hjulen, men Ruskaren suger i för kung och fosterland och ruskar så att bilen är nära att välta. Jag vet hur han kommer att sluta sitt liv, en vacker dag kommer han att fara baklänges som en projektil ut genom verkstadsväggen och dö med ett framhjul i famnen.
   Kirurgen är också rätt intressant. När andra dundrar på med mejslar och klubbor, petar Kirurgen lite lätt med en smal mejsel som han håller mellan tummen och pekfingertoppen. Han torkar fingringarna med hushållspapper mellan varje petning. Ibland tar han ett steg bakåt, lägger huvudet på sned och betraktar spindelbultarna som om de vore en mycket intressant missbildning på en tolvfingertarm.
   Föraktaren har helskägg, Rolling Stones-mörka glasögon och markerar i varje ögonblick, att han egentligen är akademiker och humanist och bara har det här med bilprovning som levebröd. Som ung vänsterorienterad person godkänner han innerst inne inga andra bilar än Renault 4 L och Moskvitsch. Han älskar att slå amerikanska V 8:or i magen med träklubban. Det är inte bilen han slår, det är Nixon. Här har du en snyting för Vietnam, här har du en för Chile, och här kommer en rundpall för Israel!
   Den bilbitne är raka kontrasten till Föraktaren. Den bilbitne är knappt myndig och älskar amerikanska V 8:or. Redaktör Friberg på SE, som håller sej med Bentley, är rädd för Den bilbitne. Den bilbitne säjer att brittiska kvalitetsbilar är bara skit mot de amerikanska Fordarna.
    — Vicken jäla upphängning av motorn! En vacker dag så säjer det bara pang och så rasar hela skiten i backen!
    Eller också säjer han:
    — Ja jälar, såna konstruktioner dom har här då. Jäla stenålder. På Fordarna har vi hypoid som avslutning här, de e andra grejer. De här blir nog en 2:a på de här.
   Mac Arthur är en annan typ av bilprovare. Man anar av hans hållning och sätt att prata en militär bakgrund. Han känner sin makt, behandlar bilens ägare som någonting som katten släpat in. När han lämnar ifrån sej bilen sker det med en honnör och en min av avsmak. Man har sett scenen förr, det var på journalfilm från 1945 när general Mac Arthur mottog den japanske kejsarens kapitulation i Stilla havet.
    Till sist ett tips. Har ni fel på signalhornet, ska ni uppsöka en viss bilprovningsanstalt i Stockholms norra förorter. Där har dom en gubbe som har hörapparat, men hör lite härsket ändå. En viss redaktör, som fått signalhornet utslaget, satsade på denne bilprovare. När gubben tryckte på signalknappen, satt redaktörn bredvid och skrek “tut-tut”.
    Gubben underkände bilen, därför att signalen var för stark. Man måste se upp med hörselskadade bilprovare. Dom byter batterier när man minst anar det.