Ingen kommer i kväll under balkongen...
  nr  6   1979
■■■ Visserligen har jag inte friat på 30 år, men jag har en bestämd känsla av att frierier går annorlunda till än när en annan var i stöten. En vemodig mor skildrade häromaftonen hur det gick till när en kille nyligen friade till hennes dotter:
    Han sa — Ö!
    Hon sa — A?
    Han sa — Va?
    Hon sa — Åkej då.
    Romantik, vart tog du vägen?
    Å andra sidan skulle det inte bli så många äktenskap av, om dagens ungdom nödgades underkasta sej samma krusiduller som gällde i branschen förr i världen.
    Förr skulle det ju sjungas serenad, klättras på balkonger och enleveras flickor på rankiga stegar. Som allt annat fick detta med balkongfrierier en renässans under 40-talet, fråga mej bara inte varför. Jag tillbringade större delen av detta decennium i landsorten och där cirkulerade diverse historier om serenader och enleveringar. Lokaltidningar och polisrapporter var fulla av dem.
    I Kumla var en Romeo nästan klar med att smita med sin Julia när hela balkongen rasade från väggen och paret höll på att slå ihjäl sig. Man byggde med krisbetong under 40-talet och balkongen var inte beräknad för en Romeo på 105 kilo och en Julia på 92. 
  Det var f.ö. inte bara balkongerna som klappade ihop, även stegarna brast, i Vedevåg var det en Romeo och Julia som rutschade utför så att pinnarna stod som bogsvall om dem. Det skulle aldrig ha kommit till allmänhetens kännedom om inte killen som kompade till serenaden hade kommit underst med gitarr och allt och nu krävde ersättning inför tinget.
    Gripande var också rapporten om en yngling i självaste Örebro som hade friat på fel balkong. En försiktig knackning på balkongdörren och ut kom en änka på 64 vårar som neg och tackade ja.
  Hur det gick för Möbel-Svenssons lilla Rosa vet jag faktiskt inte. Jag vet bara att i det fallet var enlevering motiverad. Möbel-Svensson vägrade nämligen att ge sin dotters hand åt en lastbilschaufför från Fjugesta, förebärande att ekonomisk likställighet icke förelåg. Skön Rosa skulle ju i sinom tid ärva hela möbelfirman, men den unge friaren ägde inte stort mer här i livet än trafikkort för gengaslastbil. Möbelhandlaren vaktade sin dotter som guld och lastbilschaufförn fick därför i gammal god stil resa en stege mot den utvaldas fönster en mörk natt i augusti. När älskaren var halvvägs uppför stegen, råkade skön Rosa putta omkull en pelargonia på fönsterkarmen. Krukan träffade tillbedjaren mitt i planeten. Han hann utropa ett hest "jävlar" och föll sen avsvimmad till marken, där han utsattes för ytterligare misshandel av möbelhandlarn.
    Det var mycket man fick höra, när man satt på rådhusrätten i Örebro som ung tidningsreferent. 
    Det var märkliga historier. En hade fått ett blått öga när han sjöng serenad på en gård på Norr, därför att nån välvillig pappskalle trodde han var gårdsmusikant och hyvade ut en krona i femöringar i en liten gottpåse.
  En som skulle enlevera en f d lucia på Almängsgatan hade slagit en buckla i en bil när han föll från andra våningen. Stegen var det den gången inget fel på, men det var så att den f d lucian hade krasse i lådorna på balkongen utan att ana att friaren var allergisk mot krasse. Friarn nös så att lockarna raknade på lucian, förlorade sen balansen och slog ner som en bomb i taket på en Standard Vanguard. Serenaderna har tystnat, inga stegar reses mot Juliornas balkonger, och lika bra är väl det. . . 
    Serenader och andra Romeo och Julia-fasoner försvann efter kriget, inte därför att de ansågs löjliga eller komiska, utan av rent praktiska skäl. Det var efter kriget man började bygga bostadshus på femton våningar och en Romeo som försökte sjunga serenad för en tjej på fjortonde våningen i Bandhagen glömmer det aldrig. Det kom ut 37 förhoppningsfulla Julior på lika många balkonger. Få, faktiskt blott en, voro utvalda, många kände sig kallade.
    Kanske var det lika bra att de där romantiska krusidullerna försvann. Jag tror, att de invaggade Juliorna i falska förhoppningar. En Julia som varje kväll i veckor får romantiska sånger uppstämda till sig under balkonger och varje dag får mottaga ett fång av rosor för att slutligen bli bortrövad över stege i månsken måste ju vid det laget tro, att så här är livet och så ska det förbli.
    Men, vad hände dagen efter att hon fått sin Romeo och svarat sitt blyga ja i någon romantisk landsortskyrka utom räckhåll för oförstående föräldrar? Jo, det blev förstås morgon på den andra dagen, och han som lirat luta i veckor reste sig på ena armen i sängen och sa:
    — Opp käring och sätt på kaffet!
    Denna kalldusch från den sociala verkligheten torde i många fall ha varit nog att för evigt släcka romantikens låga.
    Dagens brudar skulle inte klara en sådan nertagning. Jag var på en liten kvartersbio häromkvällen och banade mig fram till en hygglig plats genom pop corn stanken, ty den här "Saturday Night Fever" måste man ju se innan den försvinner.
    "Grease" räknar jag med att hinna se nån gång i höst.
  Det var inte så värst mycke people där, men ett och annat medelålders par blandade sig med tonåringarna.
När ljusen sakta tändes i salongen efter föreställningen, var det en rundnätt madam i bänken framför som knuffade på sin karl, en svettig polare i täckjacka som spratt till när hon väckte honom och röt:
    — Nänä, Travoltor växer inte på trän inte!
    Ack, saga och verklighet, huru sällan förenas ni icke . . .