Ingen vet hur klockan har sin gång...
 
  nr 6  1981          
■■■ Man kan se dem på barer i city, på stadshotell i landsorten, på Linjeflygs Fokkrar och färjorna över Ålands hav. Där sitter de och håller armarna i vädret jämförande sina exklusiva armbandsur med kompisarnas fynd.
    Jag talar om en speciell grupp av svenska män, digitaldårarna, de där som lägger halva avlöningar på att alltid ha den senaste inneklockan. De är en central stöttrupp inom det svenska pryldillet.
    När de lekte som barn i Vasaparken offrade de hela veckopengen på att äga den häftigaste Dinky Toys-bilen. I tonåren stod de på huvudet från magistern i Solviksbadet för att bräcka kompisarna fast de i själva verket var tvungna att dyka, eftersom de hade kissat på sig i simbyxorna av rädsla och måste i drickat för att utplåna spåren.
    Sen blev det häftigaste moppen, den mest trimmade Saaben, det dyraste radhuset, den första videon och nu, när de är färdiginvesterade, har de bara klockorna kvar.
    Fyra man satt och jämförde klockor på Appelberg i Sollefteå. Jag la näsan i blöt, för jag satt dock vid samma bord och tyckte liksom jag hade rätt att göra det. Jag höjde min arm, blottade min dinka och sa:
    — Titta här, folks, här ser ni en polare som har råkat illa ut. Här köper man en japansk klocka för 92 spänn på Ur & Penn i Hötorgscity och redan efter tolv år börjar fanskapet dra sig två minuter efter per dygn. Man kan snart inte lita på en enda jäkel, inte ens japanerna.
    Så tyst det kan bli kring ett bord på hotell Appelberg i Sollefteå. Fyra armar med klockor sjönk mot bordet som vissna tulpanstjälkar.
    Man ska unna sig sånt. Det är ju så tråkigt i landsorten.
    Faktum är att mitt förhållande till armbandsur inte är det bästa. Skilsmässobarn är bortskämda barn när det gäller prylar. Man bodde hos faster utanför stan. Far kom ut på onsdan och hade med sig en bil som kunde köra både back och fram. Mor kom ut på söndagen med en bil som inte bara kunde fram och back utan även tippa flaket. Far blev vansinnig och kom ut med en som var så stor så man kunde åka med själv. När mor svarade med en leksaks- grammofon som kunde spela “Stilla natt” i 45 sekunder, kom far med ens unga livs första armbandsur. Jag minns inte vad det hette, men jag minns med vilken stolthet han talade om att det var gulddoublé!
    Jag var ensam i hela skolan om att ha armbandsur och fick därför spö varenda rast. När dom hade spöat mig färdigt frågade dom hur mycket klockan var.
    — Fem i tolv, sa jag fast hon i själva verket var fem över. Därigenom kom mobbarna för sent till lektionerna och fick straffläxor med sig hem. Det var min enda revansch.
    Jag bar denna gulddoubléklocka ända tills jag fyllde femton år och började smygröka. Då bytte jag bort den mot tre paket Riksshag, ty det var krig och tobaksransonering. Sen dess har jag inte sett röken av den.
    Endast 5 kr stod det i en annons i Vårt Hem på 40-talet och jag skickade efter klockan, alltför sent underrättad om att klockan kostade 110 spänn, 5 kr var bara handpenningen. Jag minns att klockan gick i ett helt år och inte stannade förrän veckan efter att sista fjortondagarsamorteringen var inbetald.
    Sen har jag tickat mig fram genom livet med idel skräpklockor. En funkade till min häpnad i tre år och ändå fick jag skämmas för den. Kamraterna hade grejor som det stod Tissot och Movado på, på min stod det C A Carlssons Rör AB ty den var en reklampryl jag fått av en rödbrusig rörmokare på en krog, kanske rentav C A Carlsson själv.
    — Den e vattenseker, sa C A Carlsson och la klockan i groggen.
    Ändå tvärstannade den tre år senare, när jag glömde ta den av mig i duschen. Grogg klarade den, men inte vatten. Det var uppenbarligen samma sak med C A Carlsson, om man ska gå efter lukten.
    Det första kvalitetsuret i mitt liv bar jag inte förrän vid livets middagshöjd. Goda vänner samlade till det, när jag fyllde 50. Det var en stilig självuppdragande sak. Jag tänkte att nog fan ska du bli uppdragen! Det var nämligen den sommaren jag dagarna i ända körde bergborrmaskin för att spränga plats för nya bastun. Det blev för mycket för kvalitetsuret, det tvärstannade.
    — Förmodligen, sa Söderlund i viken, drog den av fjädern på sig själv.
    Hjärtslag and out.
    Som tröst förvärvade jag då ett sånt där digitalur, där man kunde se vad klockan var i Tokyo, hur långt det är från Madrid till Bologna och vem som vann 1500 under olympiska spelen i Berlin 1936. Der var ett fantastisk ur. Fast det var lögn i helvete att få reda på hur mycket klockan var i Vasastan. Det stod i annonserna att “män som styra världen” bar detta ur. Det är väl därför världen numera ser ut som den gör.
    — Du grabben, sa en polare på T-banan, hur mycket är klockan?
    — 370 kilometer, sa jag.
    Klockan visade det. Fast egentligen var det ju sträckan Jönköping — Enköping den menade. Å andra sidan kunde klockan vid midnatt upplysa om att det var dags att gå hem, ty hon var 10,2. I varje fall 1936 i Berlin. När Jesse Owens var i stöten.
    Skruvade man upp denna maskin till max, fick man veta att Kaknästornet var 16 sekunder högt och att det tog 90 yards för Columbus att upptäcka Amerika.
  Mellan reklamklockor, kvalitetsur och digitalmonster som dansat en sommar och dött med ett stilla surr har jag haft en japan för 92 kronor liggande som ständig reserv. Trött och sliten efter tolv års tjänst börjar den dra sig två minuter efter per dygn, men jag tröstar mig med att det kanske är Tokyo time. Det är ändå en rätt tacksam klocka. När den börjar tappa sugen alltför påtagligt, för jag den bara till munnen och viskar i boetten:
    — Pearl Harbour!
    Efter det skärper han sig och håller stilen i en hel vecka.