Ingen vet var björn och hare, har sin gång

   nr 20  1979                 
■■■ En glad kväll i Ramundberget berättade jag historien i fjällhotellets bar.
    Historien stod en gång i tidningen. Den är så här:
    En jägmästare, som fått det här med naturvård på hjärnan, fick för sig att man måste göra nånting åt djuren som sprang omkring och sket lite hur som helst ute i skogen. Därför byggde han en djurtoalett och la ner rätt många kol på att lära djuren använda densamma. Men lik förbannat, såg han en liten hare som satt och bajsonerade i en buske.
    — Hörru hare, sa jägmästaren, varför går inte du på djurtoaletten som alla dom andra djuren?
    — Jo, sa haren. jag har faktiskt varit där en gång men jag gör inte om'et. Jag kom nämligen att sitta bredvid en stor björn. Och björnen frågade mej:
    — Hårar du?
    — Nej, sa jag.
    — Bra, sa björnen. Och så torkade han sej med mej.
    Det är ju en rätt grym liten bild ur djurens värld.
    — Jävla dum historia sa killarna i baren. Fy skäms, kissa och gå och lägg dej!
    Nu är det så att somliga historier lever sitt eget liv. När morgonen grydde tog jag mej en motionsrunda på två och en halvkilometerslingan. Efter bara några hundra meter hann jag upp en bilhandlare från Västervik som stod lutad mot en björk och skrattade så han flämtade.
    — Jag kom plötsligt att tänka på en historia jag hörde i går kväll och blev så full i skratt att jag måste stanna och vila mej.
    — Berätta, sa jag.
    — Jo, sa bilhandlaren, det var en bit om en hare som satt och sket med en björn och så sa haren, att “du skall inte tro att du är nåt” och så torka han sej med björnen. Ja, jävlar!
    — Grabbar, sa en bankdirektör från Norrland vid frukostbordet, har ni hört den där om jägmästaren som hade ihop'et med en björn och blev pappa till en hare på två kilo?
    Nej den historien hade ingen hört.
    — Det berättas så många konstiga historier på såna här ställen, sa en dam som jag delade krok med i liften. Min make kom upp på rummet i natt och skrattade så han skrek. Han sa att han nyss hade hört en historia om en björn som hade skitit på sej. Vad är det för roligt med det?
    Skidläraren tyckte att elevgruppen behövde lite uppmuntran på morgonkvisten så han drog en historia han hade hört om en björn och en hare som satt på dass och upptäckte att papperet var slut. Då ryckte dom hatten av en jägmästare som kom förbi och torkade sej med den.
    Vid lunchen var det en galoschfabrikör från Småland som sa, att historien om björnen var den roligaste han hört på länge. En jägmästare hade byggt en djurtoalett i skogen och där satt en björn som hade förstoppning. Hur han än stånkade så hände det ingenting. Men när han lyfte på ändan för att gå därifrån så visade det sej att han hade suttit på en stackars hare.
    En plåtslagare från Norrviken sa att galoschfabrikören hade fått storyn om bakfoten och missat poängen. Så här var det:
    En björn och en hare satt bredvid varandra på toa.
    — Du var mej en rolig kanin, sa björnen.
    — Jag är ingen kanin. Jag är en hare.
    — Men du har ju röda ögon?
    — Det får man väl alltid när man är hård i magen, sa haren.
    — Var det inte nåt med hår? invände ett slalomlejon från Enånger. En björn kom hem från idet och fick på nöten av tanten därför att han hade polat med en hare som hårat av sej.
    — Jag tror, sa en adjunkt i biologi och geografi, att ni har missuppfattat historien allihopa. Så här var den. Mamma och pappa Björn och lille Lasse Björn hade varit i stan och shoppat och när de kom hem upptäckte dom, att de haft påhälsning i idet.
    — Någon har druckit av min whisky, brummade pappa Björn.
    — Någon har ätit upp alla mina avföringspiller, klagade mamma Björn.
    — Någon har spelat min senaste cha-chaskiva, gnällde lilla Lasse Björn.
    Då fick dom se något egendomligt i ett hörn. Där stod det en mus på bakbenen med framtassarna knäppta bakom nacken och vickade rytmiskt på stjärten och sjöng:
    — Hick . . . prutt cha-cha-cha . . . hick ... prutt . . . cha cha cha . . .
    — Pundhuvud, sa galoschfabrikören. Det där är en helt annan historia.
    — Det finns en annan björnhistoria, sa slalomlejonet från Enånger. Det är kanske den? Man höll på att lära sej sje-ljudet i skolan, detta besvärliga ljud som kan stavas både med sj- och sk-, ch- och sch-. Nästa lektion hade man innantilläsning och lilla Lotta skulle läsa ett kapitel om en björn i skogen som blivit retad så han blev ilsken.
    — Björnen brummade. . . sa lilla Lotta och sen var det stopp.
    — Fortsätt, sa fröken.
    — Björnen brummade. . . sa lilla Lotta.
    — Men se så, läs vidare!
    — Jag kan inte, sa lilla Lotta med blossande kinder och tårar i ögonen.
    — Dumheter, sa fröken. Läs nu unge, sa fröken innan jag blir arg!
    — Björnen brummade ilsket och sprang till skogs läste Lotta, med sje-ljud i ilsket.
    — Det var inte den heller, sa galoschfabrikören.
    — Vad gäller saken undrade en snabbköpshandlare från Vallentuna som kom in och la sej i.
    — Det gäller en historia om en björn, sa galoschfabrikören.
    — Jasså den, sa snabbköpshandlaren. Den hörde jag killarna i skidverkstan berätta alldeles nyss. Ganska kul, faktiskt.
    — Ja men hur fan gick den?
    Så här sa snabbköpshandlaren:
    En hare fick se en jägmästare som satt och sket bakom en buske.
    — Hörrudu ditt svin, sa haren. Varför går inte du på muggen som vanligt folk?
    — Det är upptaget, sa jägmästaren. Det sitter en jävla björn därinne.
    — Så var det sa snabbköpshandlaren.