Intet är som den nya tiden. . .
 
   
nr 43  1977                
■■■ Regeringen manar till enighet och samförstånd inom nationen i dagens kritiska ekonomiska läge. Jag tror att de manar förgäves, för svenska män har aldrig kunnat komma överens. Svenska män blir i stället osams om det mesta. Göransson och Hansson är två svenska män. De råkade i gräl om vilken väg som buss nr 62 tar genom Stockholm på sin färd från Fredhäll.
    — Hantverkargatan — Tegelbacken — Gustaf Adolfs torg, sa Göransson.
    — Larva're tunt, sa Hansson. S:t Eriksgatan — Fleminggatan — Kungsbron — Centralen — Tegelbacken — Gustaf Adolfs torg.
    — Ha, sa Göransson. 62:an har väl aldrig nånsin stannat vid Centralen. Den går Hantverkargatan, det borde väl jag veta som åkte sträckan varenda dag när morsan låg på Serafimern för gallsten. 
    — S:t Eriksgatan — Fleminggatan — Centralen, sa Hansson, det borde väl jag veta som åkte sträckan varenda dag när farsan låg på S:t Erik för njursten.
    Dylika dispyter kan fördärva en hel kväll för övriga människor i sällskapet som ger fullkomligt fan i hur bussarna går.
  Men nu utmynnade detta gräl som så många andra gräl mellan svenska män uti, att herrarna slog vad.
    — Femhundra spänn, sa Hansson, på att 62:an går Fleminggatan — Centralen — Tegelbacken.
    — Lättförtjänta stålar, sa Göransson. Jag sätter tusen spänn på att han går Hantverkargatan.
    — Åttaåtieturen från Fredhäll i morron! sa Hansson.
    — Topp! sa Göransson.
    — Om inte annat ses vi vid hållplatsen utanför Centralen, sa Hansson.
    — Då får jag gå en bit, sa Göransson. För 62:an går inte den vägen.
    — Du får väl se, sa Hansson.
    Göransson var mycket säker på sin sak och trallade muntert på en låt när han klev ombord på 62:an i Fredhäll. Någon Hansson såg han inte till. Hade väl tänkt över saken under nattens timmar förstås och redan givit upp. Men tusen bagare skulle han inte komma undan, tvärsäkra kisar ska lära sej pröjsa när dom hugger i sten! Det var mest den gamla vanliga morgonsömniga publiken med åttaåtieturen. . . Medelålders damer med raglanulstrarna uppknäppta i halsen och pistaschgröna hattar med nålar igenom kullen. . . Långhåriga unga män i amerikanska arméjackor, ännu rapande efter nattens öl. . . Prudentliga 60-åringar i trenchcoat och rouléhatt, pensionerade kamrerer på väg till en dag av pennvässning och andra grågossesysslor i de statliga verken. En man i regnrock och morotsröd Jimmy Hendrixperuk samt solglasögon av modell dimljus konverserade bussföraren när ekipaget rullade iväg mot Västerbroplan.
    Fy fan så dom ser ut, tänkte Göransson, dom här innemänniskorna. . . Skulle en sån komma och söka jobb, skulle han som personalchef vid Grov & Grus AB säja nej på blotta utseendet. Att inte ungdomar förstår det?
    Vid Fridhemsplan slog Göransson emellertid bort alla funderingar, för nu började det bli spännande. Inte så att han för ett ögonblick trodde att Hansson hade rätt om det där med S:t Eriksgatan — Fleming gatan, för det vet ju varenda människa, att den går Hantverkargatan ner. . . Men vad i helvete?. . . Svängde inte bussjäveln in på S:t Eriksgatan i alla fall? Nä men. . . Och Fleminggatan via Kungsholmsgatan!. . . Nä. dra ända in i aftonsången. . . Satan!!
    Göransson bara gapade. 62:an gick som Hansson sagt: Kungsbron — Vasagatan — Centralen — Tegelbacken.
Tung som bly steg Göransson av vid Centralens hållplats. Detta började dra ihop sej till den svartaste dagen i hans liv. Det var föralldel en lättnad, att Hansson inte syntes till. Ett svagt hopp tändes i Göransson. 62:an kanske tog den här vägen endast tillfälligt, det kanske var nån krock eller nåt annat trafikmackel på Hantverkargatan? Kanske en annorlunda väg bara för en enda tur? I så fall hade ju Hansson missat en lysande chans att bevisa sin uppfattning, han var ju inte med bussen, och fick aldrig chansen. . . Göransson kände sej plötsligt på prima humör.
    Men då dök Hansson upp.
    — Nå, vad var det jag sa? triumferade han.
    — Var fan höll du hus?
    — Jag kom med bussen.
    — Inte fan såg jag dej!
    — Nej, det var inte så konstigt, sa Hansson, jag maskerade mej för att invagga dej i säkerhet. Har du tusen spänn på dej?
    — Nej, men du kan få en check, muttrade Göransson. Vänd dej om.
  Och medan Göransson skrev ut checken lutad mot Hanssons skuldror, sade Hansson:
    — Apropå maskering, hörrudu, Bibbi ville låna lite grejer till eran maskis på lördag. Jag har grejerna här i kassen. Vill du ta hem dom?
    Bibbi är Göranssons hustru.
    — Jag lovade henne att skicka dem med dej, sa Hansson.
    — Sa hon inget till mej om, sa Göransson, men åkej då. Han överlämnade med tungt hjärta checken på 1 000 kronor och mottog i utbyte en kasse i vilken det låg en morotsröd Jimmy Hendrix-peruk och ett par solglasögon modell dimljus. Han kastade en blick i kassen och suckade. Somliga dagar i en människas liv kan vara jävligare än andra
    På sämsta tänkbara humör gjorde personalchefen Göransson i Grov & Grus AB sin entré på kontoret och ställde Hanssons förbannade kasse på skrivbordet. Efter en rask summering av morgonens händelser fattade han telefonen och slog numret till SL som ansvarar för 62:an och hundra andra busslinjer.
    — Goddag, sa han, detta är personaldirektör Göransson vid Grov & Grus AB. Säj, hör det till vanligheterna att 62:an går S:t Eriksgatan — Fleminggatan — Centralen — Tegelbacken i stället för Hantverkargatan? Den gjorde så i morse nämligen.
    — Vi vet det, sa SL, men det var ett undantag. Föraren hotades att ta en annan rutt av en man som man miss-änker har med Baader-Meinhof att göra. Ett stort polispådrag söker nu en man med en morotsröd Jimmy Hendrix-peruk och ett par solglasögon av dimljusmodell i en papperskasse. Har direktörn möjligen något tips att tillföra spaningsledningen?
    — 0 nej, sa Göransson och gömde snabbt papperskassen under skrivbordshurtsen. Jag var bara nyfiken.
    Svenska män som tvistar drar sig inte för någonting, ty vi lever i en tid utan heder och moral. Huga, som dom säjer i Norrland.