Jag bodde på Sveriges sämsta hotell!
 
    nr 28  1969                 
■■■ Ni som är ute och reser i Sverige i sommar ska märka, att svensk hotellstandard i år är tämligen hög. För bara något tiotal år sen inskränkte sej komforten till säng, potta, porslinshandfat och fri bibel. I dag är våra vanligaste stadshotell merendels uppiffade till den milda grad att dom inte står dom utländska hotellen efter.
  Det är egentligen bara landets största företag i hotellbranschen som släpar efter. Deras hotellrum är sisådär 50 år efter sin tid.
    Jag låg i ett av dem härom natten. Ett dubbelrum kostade 58 kronor men var ändå så litet att man fick åla ur sängen för att inte slå huvudet i väggen. Hotellföretaget krävde betalning i förskott. För att ytterligare markera sin misstänksamhet mot gästerna knackade portiern på dörren mitt i natten och krävde att få se kvitto på att man verkligen betalt rummet,
    Enda inredningen i rummet förutom sängarna, bestod av en spegel, en karaff vatten och ett handfat. Det fanns givetvis ingen telefon på rummet, inte heller någon byrå eller någon garderob. Men det fanns en krok på väggen att hänga kostymen på. Galgen var fastkedjad vid väggen, ytterligare ett uttryck för värdens misstrogenhet mot gästerna. Någon toalett ingick inte i priset, men det fanns potta och det var meningen att man skulle tömma den genom ett hål i golvet rakt ut i naturen.
  Som alla intelligenta läsare vid det här laget förstår, den här tidningen har nästan bara såna, så håller jag på med en beskrivning av kupéerna i SJ:s I:a klass sovvagnar.
    Jag vet inte exakt hur många dubbelrum á 58 kronor (eller enkelslafar á 29 kronor) som SJ hyr ut varenda natt året runt, men förmodligen är det åtskilliga. I andra klass drar man sej inte för att stuva in ända upp till 3 personer i dessa bås. SJ:s hotellrörelse måtte gå med en icke föraktlig vinst, men därom kan jag endast gissa.
  Vad jag däremot tror mej veta med bestämdhet, är att det inte har hänt något med komforten i dessa sovkupéer sedan Eldkvarn brann. Samma välsignade pottskåp pryder ena hörnet, samma fällbänkar slår sin hårda stoppning i väggen med en smäll när man lättar på ändan. Samma slarvigt diskade karaff står och klirrar i samma evinnerliga spegelskåp. Det är samma evinnerliga sängutrustning, samma röd-vita handduk. Och fjäderstropparna som man spänner fast den översta 29-kronorsgästen med, för att inte han ska stå på örona i durken när växelloket i Laxå ger sovvagnen sina omilda snytingar i nattens sena timmar, dom verkar ha hängt med sedan järnvägstrafikens barndom.
    På rak arm kan jag inte erinra mej fler än fyra förändringar sen sekelskiftet:
    1. Det är elektriskt ljus. Någon nytänkare i järnvägsstyrelsen skippade gasljuset på ett tidigt stadium. Förmodligen fick han sparken.
    2. Det är rinnande vatten i handfaten i stället för handkanna som förr.
    3. Det är plastmuggar i stället för glas i karaffskåpet. I somliga vagnar har man rationaliserat en bit till. Där är det vaxade         pappersmuggar, vilket vållar problem för den som önskar taga sig en klämtare innan han kryper till kojs. Spriten löser nämligen limmet         i muggarna och vederbörande får klämtaren i byxorna. Och det är fel, för sprit är tänkt för invärtes bruk.
    4. Den lilla filtklädda pepparkakan med krok som satt över varje huvudkudde har försvunnit. Den var avsedd att hänga fickuret på.         Orsaken till att den försvann torde vara att: 
    a) folk numera har armbandsur 
    b) att dessa armbandsur är stötsäkra nu för tiden. Utvecklingen står nämligen inte lika stilla på alla områden som inom         järnvägstrafiken.
    Service i varje form saknas på SJ:s rullande hotell. På det belgiska Wagon Lit-bolagets vagnar sitter det en uniformerad man i varje vagn. Hans uppgift är att fixa kaffe, mackor, öl eller vad ni vill vid vilken tid på dygnet som helst. Ombord på sovvagnarna i det underutvecklade Sovjetunionen förekommer en dam som går omkring och serverar te. Hon ställer upp om man så väcker henne tre på natten och ber om en kopp “tjaj” (det är ryska, stavas förmodligen annorlunda men resulterar i en rykande glasmugg härligt te om man säjer det). Men på svenska folkets egen järnväg blir man betraktad som en suspekt individ om man dristar sej att rekvirera en fika efter Södertälje.
    — Kaffe? Här? Tre mil från Katrineholm? Är ni berusad karl?
    Först i gryningen brukar det komma en ofta argsint dam skramlande med en kärra, vilken är tungt lastad med kaffe och mackor i cellofanpåsar. Kaffet är taskigt, för SJ vårdar traditionerna och kaffet har varit taskigt på tåg sen 1928, då jag personligen hade mitt livs första konfrontation med en morronmugg kaffe på Malmötåget. Värre är dock SJ:s överdrivna pietetskänsla gentemot traditionerna på smörgåsarnas område. 1880 skrevs det insändare om de torra och hårda smörgåsarne på Statens Jenrvägars Restaurationsvagnar. Det är samma mackor i dag.
  Söderlund i viken framhåller, att även om mackorna är för hårda för att ätas, så är dom förträffliga som snatterpinnar.
    — Det är sagolikt vad det svänger om La Paloma på limpsmörgås, om man bara har nån som kompar på fralla, säger han.
    Hemligheten med klangen måste ligga i pålägget. I all tysthet har AB Trafikrestauranger lanserat en medvurst med alldeles nytt sound!
    — Du måste i alla fall hålla med om, säger Söderlund, att även om man inte får mycket för pengarna när man pröjsar 29 kronor natten på SJ, så är det i alla fall det enda hotellet där man kan få opp snatterpinnar på rummet!