Jag ger upp, andarna vill inte veta av mej! 
 
   
nr 23  1971                 
■■■ Ända sedan jag som helt liten deltog i en spiritistisk seans i Saltsjö-Duvnäs där Marie Antoinette var närvarande och talade östgötska genom en papperstrumpet, har jag varit starkt intresserad av det parapsykologiska. Men mina känslor för andarna har sedan dess förblivit obesvarade.
  Alla andra kan berätta om intressanta ockulta upplevelser och det gör mej alltid så avundsjuk.
  En redaktör A bilade en natt hem till Stockholm från Sundsvall och råkade somna vid ratten. En ropande röst väckte honom så att han hann bromsa just framför de fällda järnvägsbommarna vid Gnarp. Redaktör A påstår att det var hans avlidna mormor som ropade. Redaktör A:s passagerare, fotograf C, menar dock, att det snarare var Jerry Williams som vrålade till i bilradion. Redaktör A vidhåller att det var hans bortgångna mormor. Fotograf C beklagar att denna mormor dog, det är ju inte alla som har en mormor om vilken det svänger lika fint som om Jerry Williams.
    En hemmansägare i Skänninge, grep mej starkt med sin berättelse om gamle farfar. Sagde farfar tog ner skylten 1946, men när hemmansägaren kom upp på kammaren i boningshuset en förmiddag 1958 så låg gamle farfar där och pekade på kakelugnen. Han sa inte ett knäpp, bara pekade.
    — Farfar, är du här? sa hemmansägaren.
    Inget svar. Farfar bara pekade. Sen försvann han som bilden på en ofixerad kopia.
    Hemmansägaren rev ner kakelugnen och si, rökgången var så illa åtgången, att det när som helst hade kunnat börja brinna i fastigheten!
    Experter på ockulta fenomen säjer, att gamla pekande gubbtjyvar myllrar det av i folktron. Det är den vanligaste andegrejen i Sverige. Varje bondgård med sinne för tradition har haft en pekande farfar som räddat den från brand. Det enda som stämmer i dessa historier är det faktum, att alla gamla bondgårdar tycks ha ruttna rökgångar.
  Det har kommit ut en bok om parapsykologiska ting i veckan Bengt Anderberg anmälde den i Expressen och sa, att visserligen har han sett bord dansa, men han kan ändå inte övertygas av parapsykologerna. Sen dess har Anderberg inte haft en lugn stund, rader av troende och parapsykologer av facket har flugit på honom som osaliga andar.
   Själv har jag inte sett ett bord dansa sen Stig Järrel bjöd på kaffe ute på Tuna och en under bordet dåsande Grand Danois reste sej vid tredje kakan.
  Äger man inte kraften att få bord att dansa, borde man åtminstone kunna få dem att knacka. Det har sagts mej från många håll, att de bortgångnas andar gärna hör av sej genom knackningar. De försök i branschen som jag övervarat, har inte velat lyckas. En gång var jag en av sex runt ett bord, där ambitionen var att söka kontakt med en död gubbe som tagit hemligheten med en undangömd lagfartshandling med sej i graven. Sterbhuset tryckte handflatorna mot bordsskivan allt vad dom orkade och efter ca tio minuter hördes skarpa knack-ningar. Den närmast sörjande skrek:
    — Viktor, är det du?
    — Nej, svarade en röst från dörren, det är från Risingsbo, ska det vara femton öl och tie läsk som vanligt?
    På 40-talet arbetade jag på en liten landsortstidning och trodde vid ett tillfälle att jag kommit andevärlden mycket nära. En gammal pastor från Helsingborg, gråhårig, mittbenad och med blida ögon bakom pincenezen, kom opp på redaktionen och ville ha en reklamnotis om sitt andeföredrag i Folkets hus B-sal. Pastorn hade kommit underfund med hur hela andevärlden funkade. Det fanns sju himlar. När man dog, kom man upp i den första. Skötte man sej där, avancerade man till himmel nr 2 osv. De moraliskt mest högtstående andarna var i sjunde himlen, bedyrade pastorn. Riktigt vad andarna hade för sej i dessa himlar fick jag aldrig veta, men en ande, en dansk biskop som hade hunnit till sjätte himlen, hade suttit hela nätter och dikterat psalmer för helsingborgspastorn. Jag fick ett exemplar av den nytryckta psalmboken i dedikation. Men det märkligaste med pastorn var att andarna visat sej så pass frikostigt för honom, att han hade hunnit fotografera dom. Pastorn visade kort både på drottning Astrid av Belgien och ärkebiskop Nathan Söderblom. Astrid gjorde sej fint i en slöja av lakansväv medan Nathan Söderbloms ansikte såg lite egendomligt ut. Lakansväven var plåtad med blixtljus, men ansiktet var taget i dagsljus. När jag tillät mej påpeka detta, blev pastor Liljeblad mycket förolämpad och sa att ingen vet vad andarna kan hitta på.
    Jag minns att vi gjorde en 2-spaltare på första sidan av Astrid, eftersom kungliga säljer mer än präster.
    På kvällen visade pastorn skioptionbilder i B-salen på Astrid och Söderblom och fick varma applåder. Och när jag satt på redaktionen i nattens sena timme och skrev mitt referat, dök pastorn opp med den lilla runda kompisen som skötte skioptikonapparaten. Pastorn ville läsa mitt manus. Det drog ut på tiden och skioptikonskötaren väste:
    — Sno're på, dom stänger kassan halv tolv här i stan!
    — Gå före du, sa den blide pastorn, två assietter, öl och Skåne för mej.
    Jag minns att jag i det ögonblicket anfäktades av en smula tvivel på parapsykologin. Dom kunde väl åtminstone ha beställt för tre. 
    Fyra år senare hade jag ytterligare en nedslående kontakt med det övernaturliga. Dom hade satt in en fjärrskådare i sökandet efter den försvunna Viola Widengren i Helgum. En fotograf och jag ville intervjua fjärrskådaren och knackade på hans hotelldörr i Långsele.
    — Vem där? sa fjärrskådaren. 
    Vi tyckte det var skit till fjärrskådare som inte ens kunde lista ut vem som stod på andra sidan dörren.
    När det gäller andevärlden är jag ännu icke helt överbevisad.