Jag har katt igen! 

nr 30  1963
■■ Jag har katt igen. Jag är hopplös. Jag har lovat hustru  och barn, att aldrig mera skaffa katt. Men så kommer det en kollega och ut som om villan rasat ihop över honom.
    — Sessan fick fem ungar, kan du inte ta hand om en?
    — Jovisst, det är klart, att över sommaren kan man ju härbärgera katten. Lite köttfärs och lite fiskbullar och lite gräddmjölk kostar ju inte många ören, så. . . 
    — Fint, säjer kollegan, langar fram en kasse med en katt i och försvinner som en oljad blixt till anonym adress och stänger av telefonen.
    Den här heter Rufus och är siames. Folk som känner till saken säjer att han är värd sina modiga 200 riksdaler. Vi, som inte känner till katter, har i alla fall lärt oss så mycket om siameser som att dom skriker någonting alldeles förfärligt. Rufus skriker när man lyfter honom, skriker när man smeker honom, skriker när han får mat, skriker när han inte får mat, skriker när man går och skriker när man kommer. Han heter inte Rufus längre. Vi kallar honom »Sista skriket». Hur mycket skrik finns det egentligen i en katt?
   Han är en fin katt, säjer folk. Jo, det har vi märkt. Det är noga med sardinerna. Portugisiska i olja går inte alls. Så fort han känner lukten av dem, skriker han som om han satt fast med svansen i dörr'n. Samma sak med Gloria. Kung Gustaf i tomat ska det vara för denna struntförnäma katt. Vi gav honom en helt plebejisk Vaxholmsströmming häromdan. Katten blev så rädd att han skrek upp i en björk och satt där hela eftermidda'n. Han är fin, men inte särskilt tuff. Ännu tar han inga fåglar, och han verkar ha långt kvar innan man kan matcha honom mot sorkarna i källaren. Han fick öva sej på en vingbruten humla häromdan. Katten nosade på humlan, men så sa humlan brzzzzz och katten blev så rädd att han sprang in till grannen och där låg han och darrade som en motor på tomgång under en buske till kvällen kom.
    Nu, sa vi häromdan, nu tar han en fågel! I gräset utanför kökstrappan låg katten och smög vit och platt som utspilld grädde, ögonen lyste av mordiskt hat, klorna kröp fram ur tassarna vässade till strid. Så höjde han sej sakta, sakta på framtassarna. Muskulaturen i bakbenen spändes så det spelade under pälsen. Och så. . .!!! Snabb som en florettstöt sköt han genom luften och slog skoningslöst klorna i ett halvmoget smultron. Det anfallna smultronet lät sej besegras utan strid. Dagen var Sista skrikets!
   Katterna i mitt liv är annars Bella, Skutt, Mirre och Tigern. 
    Bella hette inte Bella när vi fick henne. Vi hade bett en kattägare, som välsignats med sex ungar, att få en liten kattkille. Vi fick en som hette Pelle och var en riktigt trevlig kille ända till han kom hem en dag och var pregnant. En kunnig släkting vände opp och ner på katten och bekräftade att Pelle var fruntimmer. Så det blev Bella i fortsättningen. Bella var min barndoms katt. Bella hade en alldeles speciell lidelse. Hon älskade att åka karusell på resegrammofonen, Man lade på en 78-varvsplatta för att spela Zeppelinarvalsen, som var årets schlager. Och genast hoppade katten upp på skivan så att pickupen for all världens väg och zeppelinaren ömkligen störtade i ett hav av akustiska besynnerligheter.
   Skutt var son till Bella i tredje äktenskapet. Hon fick fem stycken, men vi behöll bara Skutt för dels var han helsvart, dels var han lite lattjo. Han sprang på tvären med små konstiga skutt, för han hade fått tjall på framvagnsinställningen vid förlossningen. Det var tydligen ett handikapp varje gång det drog ihop sej till friarsäsong. Varje marsmånad kom Skutt hem och såg ut som om han hånglat med en slåttermaskin, avrivna öron, stumpad svans och kala fläckar i pälsen. Men det kylde inte ner hans lidelser. Han var svår på fruntimmer, och nästa friarsäsong var han med i leken igen.
   Mirre kom till oss i stan, och det är ju alltid synd om stadskatter. Men Mirre hade bott hos tålmodiga kattuppfostrare innan han kom till oss, och dom hade lärt honom att kissa i badkarets avloppshål. Fast katten inte var mer än åtta veckor, tog han språnget över badkarskanten som ingenting. Det var synd om honom den dan mor i huset hade lagt i blöt i badkaret. Mirre såg'et inte förrän han var mitt i språnget. Inte vet jag hur han bar sej åt, men han väntade i luften och kom med ändan före i vattnet. Han hann doppa halva kroppen innan han kom upp igen, och sen for han runt lägenheten som en ylande varulv i åtsmitande trikåbyxor. Det är först när katter kliver upp ur badet som man upptäcker hur lite katt man har.
    Mirre inackorderade vi hos en kollega i Falkenberg när vi skulle tillbringa en vecka i Danmark. En i Falkenbergstrakten bosatt räv, tog Mirre en natt när min kollega i Falkenberg låg och sov. 
 
   Tigern fick vi för tidigt. Kattungar ska inte tas från mamman förrän det har gått en del veckor. En kvinnlig reporter på Bildjournalen råkade komma till Eskilstuna på reportage om en familj. Familjefadern höll just på att dräpa kattungar, husets katt hade fått en hel skrälldus. Den kvinnliga reportern gav den till oss. Vi uppfödde den med en docknappflaska och kallade den för Tigern, för han var randig. Tigern var inte vidare skicklig i att käka med nappflaska. Den bet sönder nappen så att den fick all mjölkblandningen på sej och blev sjöblöt och såg ut som en metmask. Tigern växte till sej och utvalde en viss fläck av vår heltäckande matta som toalettplats. Vi försökte med lämpor, vi försökte med formalin på fläcken, men ingenting kunde förmå katten att uppsöka lådan. Vi skänkte därför Tigern till en annan, kvinnlig reporter. Hon hade ingen heltäckande matta så hos henne bor Tigern än. Hon är välartad och heter Loppan.
   Och nu är det Sista skriket. Vi har lovat att ha honom hos oss tills i höst när skolan börjar. Då kommer han som har tingat Sista skriket hem från Kanarieöarna för att stärkt av söderns sol ta itu med uppfostran av sin siames. Vi ska jämna vägen för honom så gott vi kan. Så mycket har vi upptäckt, att Sista skriket är en snäll och tålmodig siames. Sonen i huset, Mats 3 år, bär den i nackskinnet men tar alltid fel så att han får greppet i ryggskinnet. Det ser komiskt ut, men vi tycker synd om katten, som ska bäras omkring som en resväska. Men siamesen, som tar varje chans som tillvaron bjuder för att utstöta ett hjärtskärande skrik, säjer ingenting. Så fort det är tyst på sommartomten, så vet familjen vad som är på gång: 
    Nu bär Mats katten!