Jag som trodde att Begagnade Bergman var min vän...
 
    
nr 34  1970                 
■■■ Jag trodde Begagnade Bergman var en vän till mej, ända tills jag köpte en 66:a Variant av honom för åtta och två. Varianten gick i fjorton dar, sen sa det plutt mitt på Vasagatan och Varianten gick inte en meter till.
  Egendomligt egentligen, sa jag till reparatören. Vagnen hade inte gått mer än 7 000 mil och så måste ventilerna bytas. Kan dom bli så brända på så kort sträcka?
    — 7 000 mil? sa reparatören och flinade, Av slitaget på prylarna i den här motorn att döma så har han åtminstone gått 17 000. . . om inte 27 000. Så här brukar motorerna se ut i gamla taxibilar när man öppnar dom.
    Begagnade Bergman ryckte på axlarna och sa att, om det var nån som blivit lurad, så var det han. Han hade köpt in bilen fullt övertygad om att den bara rullat 7 000 mil,
    — Låter du köpet gå tillbaka då?
    — Icke sa Nicke, sa Bergman. Byt ventiler så han åtminstone rullar och sälj den till en privatkille.
    — Du menar att man ska annonsera och få telefonsvar och ett par tusen kontant och sen ligga ute med resten i 18 månader? Nej tack, sa jag.
    — Då får du gå till Fynd-Bil på Söder, dom köper in va fan som helst.
    Hur mycke hade'ru tänkt dej för här gamla ruttna prutt burken då? sa Fynd-Bil.
    — Åtta och två, sa jag.
    — Dra mej baklänges, sa Fynd-Bil. Fem å tre kan vi ge.
  Drömvagnar på Surbrunnsgatan klev in i Varianten och satte igång kupévärmaren för att  ‘‘kolla om den funkade’’. Det gjorde den,
    — Fem å fem, sa Drömvagnar. 
    — Åtta å två sa jag. Jag gav åtta å två för fjorton dar sen och det enda jag gjort är att jag bytt ventiler på'n för 410 spänn.
    — Du kan byta ventiler, du kan byta växellåda, du kan byta hela motorn och möblera bilfan med kylskåp och stereoanläggning, men, sa Drömvagnar, det är lik förbannat en Variant och lik förbannat en 66:a. Fem å fem är snudd på välgörenhet.
  Moderna bilar på Sveavägen representerades av en mustaschprydd fetknopp, som såg ut som en orientalisk korrumperad polischef ur nån film. Han klev rakt in och satte sej i framsätet och jag bara väntade att Humphrey Bogart skulle komma och slå sej ner där bak för att sätta pistolpipan i ryggen på mej och väsa ‘‘Stick them up” ur högra mungipan. Tjockisen från Ankaras hemliga polis satte igång kupévärmaren.
    — Ville bara kolla om fanskapet funkar, sa han. Dom brukar paja på dom här.
    Den funkade.
    — Fem å fem sa polischefen,
    — Haha, sa jag. Jag gav åtta och två för'n för fjorton dar sen.
    — Begagnade Bergman, va?
    — Ja.
    — Jag vet det sa polischefen, han köpte'n av mej för sex å fyra. Egentligen ett svinpris för ett sånt taskigt exemplar.
    Oj sa dom på Kvalitets-Bilar på Norrtullsgatan. “Dom” var två herrar i mycket korrekta kostymer och vederhäftigt allvarlig uppsyn. Oj, sa dom, åtta och två, det var mycket begärt. Ska du, Larsson, sa den ena, köra vagnen runt kvarteret och känna på den
    Larsson nickade stumt och for.
    — Vackert väder i dag, sa han som stannade kvar.
    — Ja, sa jag, för vädret var vackert.
    — Fast det kommer lite sent, sa den korrekte. Hade vi haft det här vädret när industrisemestern började, så hade det blivit bättre fart på bilaffärerna.
    Och så var Larsson tillbaka. Han kom in i butiken och skakade på huvudet.
    — Lamellerna var inget vidare och så drar han till höger vid inbromsningar.
    — Vad säjer du Larsson om fem å fyra?
    — Ja, möjligen fem å fem, sa Larsson.
    — Skulle bilen ha rasat tre tusen på fjorton dar? sa jag. Och kupévärmaren funkar och allting.
    — Ja, jag märkte just det, sa Larsson, att den fungerade. Men det kan inte hjälpas. Vi betalar i allmänhet marknadens högsta priser, och fem å fem ... längre kan vi inte gå.
    En knöl, som Innehade AB Pris-Bil på Hagagatan sparkade på bakringarna och sa, att “alltid ska jag väl få nån bonnjävel att köpa skrället!” Han fick bilen för fem å sex. Och ändå vägrade kupévärmaren att funka när han skulle kolla. Glödstiftet hade säckat ihop av dagens utmattning.
    — Det gör dom alltid på dom här bilarna, sa knölen och betalade tusenlapparna ur en plånbok som hade gått sina modiga 10000 bilaffärer.
    I tisdags ringde Begagnade Bergman igen:
    — Det var tråkigt, gosse, att vi skulle bli lurade på den där Varianten. Blev du av med den?
    — Ja.
    — Skönt, men du gillade Varianten i och för sej va? Märket menar jag?
    — Åjavars.
    — Bra, för nu fick jag nys om ett nytt exemplar festårru. 7 000 mil nybytta ventiler, Den står hos AB Pris-Bil på Hagagatan. Det enda som inte funkar är kupévärmaren, men ett nytt glödstift för en tia är ju inte hela världen.
    — Och priset? sa jag.
    — Åtta och två, sa Begagnade Bergman, du kan hämtan hos mej i morron.
    — Hörru Bergman, sa jag och började bli smått förbannad, du har köpt vagnen av Pris-Bil för sex å fyra, va?
    — Sex å fem, sa Bergman och lät lite skamsen,
    — Det är ju min gamla Variant. Jag sålde’n till Pris-Bil i förra veckan!
    — Å fan, sa Bergman, Hur mycket fick du?
    — Fem å sex,
    — Och så skulle han ha sex å fem av mej, skrek Bergman, EN SÅN JÄVLA RUFFLARE! 
    Det finns branscher. . .