JAG TROR PÅ TOMTEN!
                                 
nr 7  1980     
            
■■■ I denna vecka ska några miljoner svenskar åka till fjälls för att bedriva utförsåkning.
    Jag kommer inte att vara där, jag vågar inte se på.
    Slalom är en marig gren. Antingen kan man bedriva den som miljoner andra gör. Eller också kan man göra som Tomten gör. Det är Tomten som åker på bilderna här bredvid. Men innan jag berättar om hur han gör, måste jag redogöra för hur majoriteten bär sig åt.
   Slalom är som bekant konsten att ta sig nerför ett fjäll tjugo gånger om dagen utan att slå ihjäl sig. Slipper man dö, har man roligt. Det är dock med slalom som med politiken, somliga lyckas, andra når inte ända fram.
  De ambitiösa förbereder sin fjällsemester hemma i stan för att ha bästa möjliga utbyte av den. Att cykla genom Stockholms city utan styrstång men med vickande sadel är en nyttig förövning. Från Sveaplan till riksdagshuset har man varit utsatt för så många livshotande tillbud, att man klart inser vad slalom innebär.
    Den som till äventyrs aldrig tidigare utövat utförsåkning i norrländskt klimat, ska snart inse att det är en konditionskrävande sport. Bara att ta på sig ett par slalomdojor, ett slags grindstolpar med kassaskåpslås, ger dig 190 i puls.
    Det är mycket kläder som ska på i den här sporten. Förutom vanliga kortkalsingar och undertröja och strumpor, vill det så här års till att man ska ha moderiktiga långkalsingar och värmetröja av senaste design. De ser visserligen ut som de där tjusiga kreationerna de hade på Sing-Sing när Paul Muni var i ropet, men de förblir ju ändå en hemlis mellan dig och spegeln på hotellrummet. Ovanpå bär du polotröja. Den har en krage så att man kan tro att du just överfallits av en boa constrictor, men den värmer. Utanpå rubbet bär du en skidoverall som kostade 1.300 kronor på varuhuset före jul och 375 på rean mellan jul och nyår. De här skidoverallerna är oerhört tjusiga, men lite väl tajta, det är lite som att dra Lill Lindfors jeans på Sune Mangs. I reklamen påstås det, att de är varma. När du äntligen fått dem på dej, inser du att reklamen talar sant. Det är inte magen som kurrar, det är din svett som porlar.
    Sen kröner du verket med en stickad luva. Det ska f.ö. vara luva med tofs i år. Ett tips i all välmening: Dra på luvan framifrån och bakåt. Det går att göra tvärtom, men du ska märka, när du drar den av dig efter två timmar i skidskolan, att luvan har elektrifierat ditt hår. Det är inte längre ett hår, det är ett sprakande norrsken du har på roten. Inget schampo biter på denna håriga majbrasa, du får gå ut i hotellkorridoren och låna skumsläckaren.
    Man kommer att tvinga dig att börja i skidskola. Detta innebär inte bara att man ska pröjsa. Man ska schavottera också. Där nere i backen står femton skidlärare. Där uppe står 200 elever som ska “köra upp”, en och en, för att lärarna ska kunna fördela dem på klasser, alltefter åkförmåga.
    Det händer att nybörjare kommer ångande ner till hotellet med en sprattlande skidlärare i famnen.
    Skidskola innebär framförallt att man ska vara mjuk i knäna. Det är ändå inte allt. Själv har jag trafikerat Härjedalens skidbackar som Groucho Marx i fyra år utan att få helt godkänt. Man måste nämligen ha höft också.
   Höft har ju alla människor, men med höft avses i detta sammanhang att man vrider höften uppåt backen och bröstet neråt backen, varvid man ser ut som en folkpartipolitiker som fått en svår fråga av de tre O:na i TV.
    — Allt hänger på höften! skriker skidlärarn.
    Runda Rut Amper, hemmafru från stockholmstrakten skriker då tillbaka:
    — Ska man pröjsa 300 spänn för skidskola och sen åka på en höft?
    Ja, men det tillhör utförsåkningens mysterier.
    Backarna i Härjedalen är branta och snabba, men dessvärre icke släta. De är fyllda av kullriga pucklar. Det är inte så, att Härjedalen brister i väghållningen, utan pucklarna är där till duktiga skidåkares glädje. Om man kryper ihop på puckeln och svänger skidorna just som man står på den, då svänger de lätt, för det är ju bara hålfötterna man står på. Sen ska man sträcka ut benen mellan pucklarna och svälja nästa puckel genom att dra åt sig påkarna igen.
    — Svälj pucklarna, Rut! skriker skidlärarn.
    — Sila mygg och svälja kameler går väl an, säjer Rut, men svälja pucklar är en ny gren.
    Ni börjar kanske inse vad ni ger er in på, ni miljoner som denna vecka startar mot fjällvärlden? Utförsåkning är en mycket komplicerad grej.
   Men, man kan som sagt göra som Tomten gör.
    Tomten är hemmansägare, från Tännäs. I det civila heter han Per-Ove Ek. I vinter in och vinter ut har han jobbat som liftvakt i Ramundbergets backsystem. Han har satt liftkroken under rumpan på hundratusentals fjällturister och vet hur svenska utförsåkare ser ut i ändan.
    Nu vet han dessutom, hur hans egen slalomkarriär ser ut i början.
    En dag sa han sig:
    — Vad är det dom håller på med, alla dom här som jag skickar upp med liften? Man skulle kanske försöka själv?
   Tomten lånade skidor av Staffan, som jobbar i liften ovanför, for upp i den tjänsteoverall han nött i många år och försökte.
    Tomten åker som en vind. Utan skolor, utan tajta inneoveraller och tjusiga prylar i övrigt tar han sig nerför med auktoritet och elegans. Hur gör han?
    — Dä ä bare å åk, säjer Tomten.
    Det där har man hört nånstans förut, vilket inte gör det mindre sant. Det är nämligen glädjen som är det viktiga, inte prylarna och elegansen.
    Glatt sportlov på er. Hälsa Tomten från mej! Kanske säjer han åt er som han brukar säja åt mej på morron kulan:
    — Du sir je ut som en ofrå storhovvedpadd, mä harsbränne!
    Det är ingen ovänlighet, det är härjedalska, det är omtänksamhet. Det betyder:
    Du ser ju ut som en yrvaken groda med halsbränna.
    Undra på det, man är ju slalomåkare.