Jag vet ett litet hotell. . .
  
nr 30  1980                 
■■■ Liten humlesurrande norrlandsstad. Jag frågar en Kawasakiburen ungdom var Stadshotellet ligger. Ur djupet av sin störtkruka svarar han, att det är två tvärgator bort “men såna gamla som du kommer väl inte in”.
    Herregud, jag tycker det var som i går man tog på sig ulster och filthatt för att verka vuxen nog att bli insläppt på krogen.
    Livet är kort som svansen på en boxer.
    Tack och lov, den motorburne gossen hade misstagit sig. Det var ingen disco på stadshotellet denna kväll, i stället satt där ett tjogtal medelålders herrar och läste matsedeln med glasögon på nästippen.
    En liten rund gubbe, som liknade Edvard Persson, fast utan hatt, hade sällskap med en senig stör i clubjacka. De bestämde sig för tre tunnor sill och biffstek fast utan lök. Den runde sa:
    — Jag har fått nåt skit i bröstet, bara hostar stup i ett, jag tror jag ska ta en snaps i kväll, får jag en sexa Skåne, fröken.
    Den senige sa:
    — Det är nåt som går just nu. Det svider och piper, får jag en sexa Beska Droppar.
■  Vid bordet under palmen i hörnet satt on helt skallig man, en småstadens Yul Brynner. Han bestämde sig för sandwichs och kokt torsk med äggsås under förutsättning att torsken var fin.
    Servitrisen, en luttrad gumma på knarrande ben, iddes inte ens försäkra att torsken var fin utan sa:
    — Och?
    — Mja, sa Yul Brynner, jag brände mej för hårt på stranden i morse, så jag tror jag tar en liten jävel mot frossan. Fyra vodka, tack.
■  Inte ska du väl ha snaps till maten i kväll igen? undrade en dam i vit sommarhatt, som åt middag med sin man, av den eldgaffelraka hållningen att döma, en nyss avsutten kavallerist.
    — Det är bra för matsmältningen, Elsa lilla, röt mannen med en stämma som skvallrade om att det i stället var i artilleriet han gjort sin karriär. En sexa Norrlands! tillade han rytande. Den vita sommarhatten suckade.
    — Och damen? undrade servitrisen.
    — Slå på'na en Angostura, det brukar hon tycka om! röt artilleriet.
    Jag då? pep en liten ynklig typ vid fönstret. Han hade runda glasögon och hår som en otrimmad pudel och hade inte fått beställa.
    Den gamla servitrisen langade fram en flottig matsedel, lade händerna i kors över bröstet och väntade. När pudeln dröjde, sa hon:
    — Torsken är fin i dag.
    — Vicken Torsten? sa pudeln och upptäckte att han glömt att knäppa på hörapparaten.
    Klick sa det, när det skedde, och sen frågade pudeln:
    — Är torsken fin i dag?
    — 0 ja, sa servitrisen och tittade i taket. Kanske korsade hon även fingrarna i ett tyst förbehåll.
    — Är det inte kallt här inne? undrade pudeln. Dom sa på radion att det var nya lågtryck på gång, det känns liksom i hela kroppen. Jag är en typisk lågtrycksmänniska. Somliga mår illa vid fullmåne, andra blir konstiga av åska Jag blir sjuk av lågtryck. Är torsken fin så tar vi den. Och så en folköl.
    — Inget mera? undrade servitrisen.
    — Jo. . . kanske det, när jag tänker närmare på saken. . . En liten en då, en Skåne.
    — En fyra?
    — Nja, ta gärna en sexa.
    — Mot lågtrycken då?
    — Just precis, sa pudeln och sken upp. Här var äntligen en servitris som visade en gnutta förståelse.
  Han som liknade Edvard Persson, fast utan hatt, sa då till sin senige polare, att biffsteken var seg men god och att nu skulle det sitta fint i ryggen med kaffe och konjak.
    — Fan att man ska ha ont i bröstet just en sån här sommar. En liten konjak skulle nog inte skada.
    — Det är nog rätta medicinen det, instämde den senige och beställde en sexa av den näst billigaste på listan.
    Yul Brynner önskade sig en Strega mot solfrossan.
    Artilleriet råmade på punch.
    Pudeln hoppade över kaffet, gick direkt på en whisky on the rocks, för lågtrycket hängde praktiskt taget alldeles ovanför restaurangtaket.
    Det var då jag harklade mod och utbrast:
    — Fröken!
    Den gamla servitrisen måste ha sett mig hela tiden men fullständigt ignorerat mig. Hon tvärbromsade som stungen av en huggorm, spände sina vattniga ögon i mej och sa:
    — Jaha!
    — Jo, jag ville liksom beställa.
    — Jaha.
    — Räkcocktail före och sen en sjötunga. Och så en kall lättöl.
    — Och mer då?
    Jag höjde rösten till artilleristens nivå och sa med tonvikt på varje stavelse:
    — Jo jag ska ha en Skåne, en stor sup för jag tycker brännvin är så gott! Dessutom är jag en smula alkoholist!
    Det blev alldeles tyst i lokalen. Pudeln bara glodde på mej, artilleristen snurrade ett halvt varv och tappade servetten i golvet. Frun i vit sommarhatt blundade som av smärta. Edvard Persson tappa skeden i kaffekoppen.
    In kom servitrisen med räckcocktail, lättöl och Skåne. Hon ställde supen i bordet med en smäll och sken som en sol. Hon sa:
    — Tack för dom orden, den här bjuder jag på!