JEANS, VÅR TIDS PLÅGA! 
 
 
nr 45 1979                 
■■■ 1968 slog jeansen igenom i Sverige, framhåller Nordiska museet som i dagarna öppnat en utställning i ämnet. Den ska spegla vårt jeansberoende de senaste tio åren, men börjar med att berätta historien om den bayerske guldgrävaren Levi Strauss som 1850 klev i land i San Francisco med några rullar kraftigt bomullstyg under armen och lanserade brallan ifråga. Han lever kvar än i dag i jeansmärket Levis.
    Inte nog med att Nordiska museet påstår att vi fick jeansen 1968. Det påstår också att jeans är en billig arbetsbyxa för folket. I helvete. kära museum! 
    Vi fick jeansen mycket tidigare. Vi som var tonårsföräldrar på 60-talet vet. För det andra är det ingen billig arbetsbyxa för folket. Vi som var tonårsföräldrar på 60-talet vet även det. 
    Jeans kom när ens barn var små. Det skulle vara nya jeans varenda månad, för barn växer. Det var dyrt. Om inte barnen förändrades nämnvärt från ena månaden till den andra, så gjorde jeansen det. I början av 60-talet skulle jeansen sitta som stuprör på de kalvbenta ungarna. Nedre delen slets aldrig ut, ty benen skulle vara upprullade så att barnen liknade pirater. Alla barn i "Saltkråkan" hade sådana jeans, därför måste alla TV-tittande barn i hela Sverige ha sådana jeans.
  Sen var det någon som kom på, att jeans skulle vara flaxiga nertill. Utsvängda, sa modeindustrin. Barn skulle se ut som Ernst Rolf när han sjöng "Han hette Axel Öhman och hade blå kavaj". Breda slag och helst en aning för långa. Man fick köpa nya jeans varannan vecka, för jeansen blev utslitna av att släpa på i marken. Ungarna klev på dem med klackarna.
    När försäljningssiffrorna började peka neråt, var det någon damtidning som sa, att nu ska det vara jeans som är säckiga kring häcken. Alla barn skulle se ut som järnvägsrallare längs Inlandsbanan.
  Det räckte f.ö. inte med barnen, även mammorna rycktes med. Jag minns väl den sommaren då alla svenska mammor skulle gå i jeansjacka och jeansbrallor som var färdigslitna! Först hade man alltså sytt plaggen, sen hade man kört den i nån slipmaskin så att de var trasiga, sen sålde man skiten för 800 spänn! Det är klart att marknadsförarna bör ha sin rätt att försöka. Det förvånande var bara att t o m stadgade människor gick på det.
    — Jeans är en billig arbetsbyxa, säjer Nordiska museet.
    Jag tar det uttalandet som ett tecken på att Nordiska museet aldrig haft tre modeförslavade slitvargar i tonåren.
    Gör jag som gammal förälder ett snabbt överslag kommer jag fram till att jag genom åren har pröjsat ett antal tusenlappar bara för jeans.
  Men . . . och här kommer jag till en annan viktig sak: Jeans är odugliga! Och i kraft av sin kompletta oduglighet har de kostat samhället många tusen utöver rena inköpspriset. 
    Jag tror att jag tidigare har berättat om vad en pipa kostar. Är man piprökare och går i jeans år man illa ute. Den fan som hittade på det här med jeans, han må heta Levi Straus eller något annat, måste ha stått i maskopi med piptillverkarna. Pipor ska, när man inte röker dem, förvaras i fickan. Fickorna på jeans har man placerat i ljumskarna! När jag angör min brygga stoppar jag pipan i fickan stryper gasen, glider sakta mot bryggan, luta mig över relingen för att lägga trossen kring pållaren. 
    Då säjer det Krrrccksch! Och jag är en pipa fattigare. Den har krossats mellan mina 92 kilo och relingen. En hel plastpåse med pipskallar och brutna skaft hänger i vedboden. En dag ska jag skicka den till Levi Straus Inc i USA med krav på lagning av samtliga.
    Det heter i snacket om jeans (det. . .finns människor som försöker utveckla en filosofi kring bruket av jeans) att Levi Straus ville konstruera en bralla för cowboys. Satt man till häst i en trång sadel skulle man ändå kunna köra näven i fickan och ta fram prylar man behövde. Men det är ju för helsicke det man inte kan! Ett paket Marlboro i en jeansficka är efter 30 sekunder till häst förvandlat till en röra av snus och papper.
  Gör jag alltså som gammal jeansbärare ett överslag även här, så kommer jag fram till att jeansmodet har kostat mig drygt tusen spänn i krossade pipor. 
    Jag menar att jeansen även på andra sätt har visat sig ha en förödande inverkan på samhällsekonomin.
    Herr och fru Svensson är på väg mot semester i nya Volvon, i höjd med Södertälje vill fru Svensson ta sig ett bloss.
    — Ha'ru en tändsticka? undrar hon.
    — Visst, säjer herr Svensson och ligger som en sprättbåge i förarstolen. Han lossar säkerhetsbältet, lyfter ändan från stolen, lutar överkroppen bakåt och man kan undra varför? Jo, den jäkeln har jeans på sig. Och tändstickorna ligger i fickan. I ljumsken! Han är tvungen att ligga som en likstel torsk i stolen för att ha en chans att fiska opp dom. Och då smäller det. Jag vet inte siffrorna, men jag är övertygad om att jeansen har en förskräcklig andel av totala antalet oförklarliga singelolyckor.
    Andra nationalekonomiska aspekter: Tajta jeans hade bakfickor som det knappt gick ner en klöversjua i. Ändå skulle Svensson ha sin plånbok där. För det mesta stack halva plånisen upp ur fickan. Vi läste att fickstölderna ökade i riket under senare hälften av 60-talet och fram till nu. Tacka för det, Svenssons plånbok som stack opp till hälften ur fickan var ju en formidabel inbjudan till minsta amatör på ficktjuveriets område. Nationalekonom igen. "Den billiga arbetsbyxan". Billig för vem? Bah!
    Tillåt mig påstå att jeans är en ur alla synpunkter misslyckad byxa! Levi Straus var nog varken cowboy eller piprökare eller Volvoförare. Han var väl, som alla andra modeskapare, en sån där larvig kille med handväska.