nr 1  1967 
■■■ Blev ni lika upprörda som jag över Per Oscarssons framträdande i Hylands Hörna? Det måste bli ett slut på denna snyltreklam för kortkalsingar i TV. Varför skulle det inte kunna bli slut på den när allting annat är slut?
   Glöggen är slut.
   9 kilo skinka är slut.
   Senapen är slut.
   Året är slut.
   Själv är man slut.
   Och det värsta är att pengarna också är slut. Jag funderar nästan på att skicka in svar på den här annonsen i Dagens Nyheter:
    Det enda man har kvar är en massa fåniga julklappar och en dum gran att sitta och titta på.
■   Yngsta sonen kommer in efter att ha slagit det elektriska julklappståget i småflisor och väcker far i hans funderingar.
    
Pappa, när ska vi ha plundring?
    
Ack, min son, pappa är redan plundrad. Här får du 3 öre att slå runt på, men säj inget till mamma.
    Nöjeslivet så här års inskränker sej alltså till att knata omkring i varuhusen och byta julklappar.
    Du är hopplös att köpa julklappar till, säjer mina bekanta, du rusar bara ut och byter dom!
    Tja, vad ska man göra när man sitter där med fyra badrumsvågar och sex exemplar av »I en förvandlad stad»? Jag inser inte heller varför jag skulle behålla fyra par tofflor i storlek 43, i all synnerhet inte, som jag faktiskt har storlek 45.
   Som gammal taktiker gick jag inte ut alltför hårt i år utan började mjuka upp mej lite lätt med en av vågarna. Jag hade bestämt mej för att byta den till en elektrisk slipanordning för knivar. Efter att ha förvandlat 9 kilo skinka till lövtunna skivor, är husets förskärare så slö att vi får använda brodersax till långfrallorna.
    På Pub krävde man kvitto som bevis för att vågen verkligen inköpts där. Jag hävdade att faster Asta handlat på PUB ända sen hon var liten och var U med Paul U Bergström. Men expediten lät sej inte övertygas och min argumentering försvagades dessutom av att det visade sej stå NK i botten på apparaten.
    En dam i luva av bisamrygg ville också byta en pryl men nobbades på samma grund som jag.
■   På NK var man visserligen villig att låta mej byta vågen, men de elektriska knivsliparna var för tillfället slut. John Wall uppgavs emellertid ha några kvar varför jag rusade dit. På vägen dit höll jag på att trampa ner damen i bisamluvan.
    Som gammal, tränad julklappsbytare brukar jag hitta raka spåret mellan NK och John Wall. Men dom har bökat om så förtvivlat i city, så jag gjorde bort mej, med påföljd att när jag äntligen hittade John Wall så var bisamluvan fyra nummerlappar före mej i kön. Men vid Ragnar Frunck hade jag vunnit åtta nummer på henne. Triumfens sötma blev dock kortvarig, de elektriska knivsliparna var slut här också.

   Livet kan förefalla smutsigt ibland, åtta varuhus skakade på huvudet. Ingen elektrisk slipare nånstans! Pank, trött och kånkande på en idiotisk badrumsvåg sjunker man ner i T-banevagnen och börjar tänka ut en jättearg insändare riktad mot detaljhandeln. Och vem sitter mittemot? Visst, en dam i luva av bisamrygg! Man ler, hon ler tillbaka, trött och uppenbarligen lite besviken även hon.
    — Har vi inte setts förr? Säjer man.
    — Jo, ler hon. Det är ju inte klokt det här, att människor ska springa om varann och byta klappar i flera veckor efter jul.
    — Ja, men inte sant. Personligen har jag försökt bli av med en badrumsvåg hela dan!
    — Badrumsvåg? sa bisamluvan. Det är precis det jag har försökt få tag på i femtioelva butiker, men dom är slut överallt! Det var en tokstolle som gav mej en elektrisk knivslipare i julklapp.
    Vi föll varann om halsen och bytte klappar mellan Rådmansgatan och Odenplan.
    Var inte det en solig julsaga, så säj?
    I morron kör vi hårt med tofflorna och ”I en förvandlad stad".
    Det sista jag gjorde på det gamla året var att på denna sida rapportera till en förvånad läsekrets huru som New York Times utnämnt det svenska folket till »det torraste, tristaste och tråkigaste folk som finns i hela världen». En man, som vägrade att tala om vad han hette men pratade som Nicke Lilltroll, ringde mej i bostaden och bad att få instämma med New York Times.
    
— Och till råga på allt bor jag i den tråkigaste stan i hela Sverige, sa han.
    — Var då?
    — I Eksjö! sa mannen. Här är så tråkigt att klockorna stannar.
    — Men Nässjö är värre vill jag minnas? sa jag.
    — Nässjö, sa herr Lilltroll, Nässjö är rena Las Vegas mot Eksjö!
    Jag berättade det där för Söderlund i viken, men han sa att vi hade fel båda två. Tråkigaste stan i Sverige är Bollnäs. En chefredaktör, som föredrar att vara anonym, ville påstå att något tråkigare än Sollefteå finns inte. En TV-reporter jag känner menade att priset i svensk tråkighet tar ändå Vetlanda.
    Smaken är tydligen forskellig. Vi får ta läsekretsen till hjälp.
■   Alltså kära Mummel-läsare, hjälp SE att hitta Sveriges tio tråkigaste städer. Pengar att vinna.
■   Det är inte en dag för tidigt att den här frågan blir föremål för en allsidig utredning. När vi väl har fått fram de tråkigaste städerna, ska jag resa dit och kolla om klockorna stannat.