Hjälp, Kalle Johansson-marodörerna
förföljer mej!
 

 
   
  nr 11  1971
    De små barnen som spelar Kalle Johansson på piano har hittat mej igen. Vart jag än reser i landet dyker det upp små barn som spelar Kalle Johansson på piano med ett finger.
    Haparanda, Sunne, Malmö eller Flen, orten har ingen betydelse för Kalle Johansson-marodörerna har en vid geografisk spridning. Dom finns på atlantångare, dom finns på restauranger, dom finns på badorter, dom finns på fjällhotell...
Små hänsynslösa lintottar som med sina knubbiga armars fulla styrka lirar Kalle Johansson... Kalle Johansson ... Kalle Johan ... Johan ... Johansson. Man kommer aldrig ifrån dem.
    Det är min övertygelse, att den dagen världen går under och allt blir aska, rök och ruiner, kommer den ende överlevande människan att vara en liten gosse som sitter i spillrorna och spelar Kalle Johansson på ett sönderslaget piano.
    Strax före sju en morron, när hela fjällhotellet sover, upplever jag något alldeles enastående, soluppgången över Härjedalsfjällen. De vita mössorna på Skarvarna, Kariknallarna, Skenören och de andra fjällen gnistrar som om dom vore paljetterade med miljoner strålkastare. Vår Herre är en överdådig belysningsmästare när han vill. Jag är tvungen att slå upp läsrummets fönster på vid gavel så att inte reflexerna i glaset ska störa skådespelet.
    Man ser flera mil men hör inte ett ljud, inte en ripa, inte ett hundskall. Tystnaden är stor och främmande och skön på samma gång, det är en överjordisk stillhet som mera hör Universum och Evigheten till. 
    Då kommer det. En liten herre på åtta år börjar spela Kalle Johansson på hotellets piano och hela stämningsupplevelsen trasas sönder. Den unge mannen var väntad.
    Förr kunde jag ibland känna en kuslig lust att tassa fram till Kalle Johansson-marodörerna och sparka undan pallen för dom. Det hände att jag drabbades av rent sjukliga fantasier,  jag umgicks med planer på att knyta fast rep i pianot och rycka åt mej pianot just som Kalle Johansson-marodören skulle anslå första tonen. Tänk så festligt det skulle se ut när dom missade och stod på näsan i klaviaturen.
    En av mina sjukliga drömmar var också att måla alla tangenter med limfärg så fort man anlände till något hotell. En annan grej var att låsa locket med eget hänglås och kasta nyckeln i Ljusnan. Men en resignerad hotellvärd häruppe sa, att det knepet hade han redan misslyckats med. Det finns ingenting som kan stoppa små barn som vill spela Kalle Johansson på piano. Dom ska spela Kalle Johansson om dom så ska spränga sej in i instrumentet med dynamit. Hänglås ... Lappri!
    I Funäsdalen var det en hotellägare som baxade upp pianot på vinden i god tid före första sportlovsveckan. Redan första dan var det trettio småknattar från Hökarängen som tog brandstegen upp på takåsen och beredde sej tillträde till vinden genom sotarluckan. Det blev som vanligt, Kalle Johansson gryning, middag kväll veckan igenom.
    De värsta Kalle Johansson-marodörerna är dom som opererar med stöd från vuxenvärlden. En och annan Kalle Johansson kan man stoppa med sarkasmer.
    Man söker ögonsamband med barnet, låter mord lysa i sin blick och väser iskallt ur ena mungipan:
    — Gud vad du spelar vackert!
    Sju av tio Kalle Johanssöner hajar vinken och lämnar pianot med trumpen uppsyn. Men resten biter det inte på.
    En gång i Gävle var det en nioåring som reste sej och bockade som tack för komplimangen. Och, det var det jag skulle komma till, det händer att en mamma ilar till med huvudet på sned och säjer:
    — Så roligt att herrn uppskattar lille Kennets spel. Jag var så rädd att han störde. Men han är så intresserad . . . Sen blir man inte av med käringen på tre dar. Hon tröttnar aldrig på att diskutera det pedagogiska värdet av att barn spelar piano.
    Numera umgås jag inte med några sjukliga fantasier om hur Kalle Johansson-spelande barn ska stoppas, jag har resignerat och börjat studera dem istället. Det finns flera typer.
    Busfröet, som inte spelar av musikalisk lidelse utan endast för att terrorisera omgivningen med akustisk jävelskap, nalkas pianot försiktigt. Han kastar spanande ögon åt alla håll för att kolla om någon iakttar honom.
Finner han att kusten är klar, störtar han sej över klaviaturen och river av en Kalle Johansson som får pianot att knäa och får tandvärk i tangenterna. Den typen är ganska oförarglig för alla utom för pianot. Han slår aldrig till när någon ser honom.
    Värre är det med dom nioåriga konsertmästarna, som nalkas pianot med högtidlig grandessa. Dom tar musiken på allvar och spelar sin Kalle Johansson med, tonvikt på varje not. En gång när en sådan allvars- man gett mänskligheten 87 Kalle Johansson på en timme i matsalen till ett skärgårdspang, tog jag upp en brakande applåd med tillräckligt stora armrörelser för att ungfan skulle begripa ironin.
    Det var alldeles bakvänt gjort. Den allvarsamme gossen spelade Kalle Johansson till midnatt. Uppmuntrad av bifallet hade han väl fortsatt till gryningen om inte Söderlund i viken hade lättat på övre locket och kastat ner en trasmatta bland klubborna.
    Nån gång när jag får råd ska jag köpa ett begagnat piano, raka ur innanmätet, placera det på ett fjällhotell och sätta mej bredvid för att njuta av minerna på Kalle Johansson-marodörerna. Fast det finns dom bland gästerna här, som menar att man på det sättet riskerar att barnen får psykiska men och att dom blir så neurotiska att dom börjar spela Kalle Johansson på fiol.