Känner herrskapet till Hammarstrand?
     
nr 10  1962
■■■ Känner herrskapet till Hammarstrand? Hammarforsens brus då? Indalsälven? Just det ja! Kommer man bilande från Stockholm, så ligger Hammarstrand 13 rundsladdar nordväst om Sundsvall. Vad är det för märkvärdigt med Hammarstrand då? Jo det är Jämtlands nya
vintersportseldorado. Och det är från botten av en driva i detta vinterparadis som denna rapport skrives med tumvantarna på.
    För tre år sen såg inte kommunalgubbarna vidare ljust på framtiden här i Hammarstrand. Men så fick dom en driftig kommunalkamrer söderifrån. Han samlade bönderna till ett möte, föreslog att man skulle göra en turistort av Hammarstrand och startade Arta — 
AB Ragundadalens Turistanläggningar. Varje hemmansägare ställde borgen för 10.000. Man byggde slalombacke, linbana, bobsleighbana, curlingbana, ishockeyrink och tefatsbacke för de yngsta. Och sen planterade man in kanadensisk bäckforell i sjöarna för den del av publiken som önskade slita sej från krogen och pimpla i det fria.
    Och nu myllrar det fordom så tysta Hammarstrand av nyponröda stockholmsdisponenter på glid.
    Slalom utövas i den nya backen av två grupper turister. Den ena gruppen kan åka slalom. Den andra gruppen kommer ner med 47 vimpelprydda käppar i famnen och ser ut som enmansscoutkårer.
    Både dom som kan och dom som inte kan har dock det gemensamt, att de hemfaller åt samma hiskliga slalommode. Personligen har jag lite svårt för disponenter i cerisefärgade latexkalsonger, blommiga anoraker och bedårande toppluvor med små förföriska tofsar som snor likt pigga satelliter kring deras röda nyllen. Skulle Jompa Grillhage komma till bolagsstämman i AB Svenska Box & Frys hemma i Stockholm i den munderingen, skulle styrelsen förmodligen raskt se sej om efter en annan disponent. Men här flyter den till midvinterpajas utklädde disponenten in i miljön. Han säjer, hur ruskigt det än kan låta, att nu är han sej själv.
    Det vimlar av disponenter som ser ut som en korsning mellan Viktor Rydbergs Tomten och John Glenn, fast det exemplaret som råkade förvirra sej i terrängen häromkvällen och inte kom hem till krogen, Vild-Hussen i Hammarstrand förrän en kvart efter att spritkassan hade stängt, han hade något helt annat än Friendship i blicken.
■   Svenska bobsleighförbundets gubbar är här och tränar i rodelbacken, runda glada farbröder som ropar tjoho och åker kälke så snön sprutar. Det är en exklusiv sport som fordrar utövare med goda bankkonton och läderrumpor.
    Man får ha goda nerver också.
    En vilsituerad gubbe från Djursholm kom dragande sin kälke i ett snöre uppför backen i förrgår, när han stoppades av en något närsynt dam, som sa: Hör du min lille vän, vet din mamma om att du röker cigarr?
    Det var något i den gamle gossens blick som för ett ögonblick kom mej att tro, att han börjat tvivla på rodelsporten. Det ska han inte göra. Den är på frammarsch här i Sverige. Nästa år ska det bli stortävlingar, och 1968 tippar man att 0S i bob ska gå i Hammarstrand. Jo, minsann, bobåkning är en olympisk gren där Sverige ställer upp. Men hittills har man fått förlägga träningen till dyrbara lyxorter i Schweiz.
   All vinteridrott har sina risker. På hotellet sitter just en bilförsäljare från Göteborg som p.g.a. slalom fått bägge armarna inslagna i gipspaket. Men han är vid gott humör. Han sa igår: 
    — Jag har redan lärt mej läsa tidningarna med tårna, så jag vet vad som händer och fötter!
    Det ska vara göteborgare till sånt!
    Veckans modigaste kille: Amanuensen som dök upp i slalombacken i sportutrustning från 1927, skidlöparmössa i sammet med knopp upptill och rosett på skärmen. Gabardinrock med skärp, bussiga ridbyxor och långstrumpor med muddar. Trots att han såg ut som något som slitit sej från Skidhistoriska museet ute i Fiskartorpet, tog han sej fullkomligt obekymrad nedför backen på tre meter långa löpskidor med tåremmar.
    Och det var inte Yngve Gamlin. Det var på fullt allvar.
■   Även om solen gassar över vårt sorgfria vintersportlov, även om vi inte har andra bekymmer än snödjupens variationer och nyckfulla vallor, så följer vi minsann med vad som händer ute i världen. Häromdagen var det en rödbrokig disponent som sa, när vi pustade ut i backen efter en gemensam rovsättning:
    — Jag vet inte hur jag ska kunna se min fru i ögonen när jag kommer hem, jag åkte sovvagn hit.
    Jojo, även om kvällstidningarna kommer hit först sedan de flesta har gått och lagt sej, så har vi allt läst om vilka dumheter ni hittat på nere i Stockholm, medan vi varit borta. Svensk filmindustri fick ju nobben av SJ när dom ville låna en sovvagn för att spela in en film om otrohet på tåg. Vad är det SJ är rädd för? Att en riksomfattande rullande omoral ska utbryta till följd av den där filmen?
    Ack jag, man ser nästan hur del blir om något år. Handelsresande Johansson, som hittills brukat bjuda sin älskarinna på supé för två, övergår till att bjuda henne på kupé för två, och väser i biljettluckan på Centralen:
    — En biljett dàmour till Emmaboda. tack.
    — Snälltåg?
    — Nej, passionståg, för fan!
    Och sen dröjer det väl inte förrän SJ, detta oerhört servicesinnade företag, spikar opp skyltar:
    »Obs! Endast för resande som ska bli med barn!».
    Ja, järnvägar. . .