Köldtestade bilar är bra, men kyla tål dom inte!
 
                                    
   nr 4  1980                
■■■
 Det var som vanligt den iskalla morron vi skulle hem till Stockholm igen efter en vecka i fjällen, bilen var kall och död som en isbjörn på lit-de-parade.
    Det heter i bilfirmornas reklam att våra svenska bilar är köldtestade, vintertestade, ja rent av polartestade. Det är, låter man påskina, byggda för vårt nordiska klimat. Allt detta låter bra, men ta inte ut bilarna i kyla för det tål dom inte.
  Går motorn mot förmodan igång rör sig inte bilen ur fläcken därför att hjulen har frusit fast.
  För andra som jublar över att motorn startar grumlas glädjen av att kylaren frusit till is och bilarna ryker som kaffebryggare.
  Fungerar både motor, kylare och hjul är det alltid nån bromsback som fått spader. Vid första inbromsningen svänger bilen i nittio grader och hoppar in i en snödriva. Då ekar hånskrattet i nejden. Det är stora ögonblick i Härjedalen när stockholmarna ska hem. Ortsbefolkningen går man ur huse för att titta på, nöjet är alldeles gratis.
    Stora starka disponenter står gråtande i drivan vid sina Mercedesar. Inne i bilen sitter en hatande hustru och tre barn som gastar:
    — Pappa kan inte köra bil, pappa är en påse, pappa är rudis!
    I fjol var det 38 minusgrader när vi skulle iväg. Den enda som kom igång av sig själv var en liten Honda Civic. Dessa jävla japaner.
    Volvobilar, Saabar, Folkisar och Oplar stod där med is i sina hjärtan och sa “vä vä-vä” när ägarna vred på startnyckeln.
    I år var det två Saabar som sparkade igång och fick en varm applåd av kringstående härjedalingar. Termometern pekade ju på 32 grader minus. Bifallet mattades något när det visade sej att de varken fick kylning eller kupévärme. Mannen med Hondan, som skrutit om sin fjolårsstart hela veckan, fick inte så mycket som ett enda ‘‘vä’’ ur sin bil.
  En Volvo 245 var så frusen att nyckeln inte gick att vrida runt i tändningslåset.
  En Volkswagen Passat åkte släde efter hotellets traktor med fastfrusna hjul.
  En suckande småföretagare i gurkbranschen gick omkring och frågade om det var någon som ville köpa en Opel Rekord för 50 spänn.
    Vi är ett bortskämt folk, vant vid att våra bilar snällt går igång. När de inte vill göra det, tappar vi lätt fattningen. Säj mej hur du reagerar, när din bil strejkar så ska jag säja dej vem du är. 
  Harry Martinsson påstod en gång att om den svenske mannen ägnade samma intresse åt sin hustru som åt sin bil skulle vi vara ett samhälle av idel harmoniska äktenskap.
    Jag tror inte det är sant, för när det gäller bilen är den svenska mannen förkrossande handfallen. Han kan med någon möda med stöd av instruktionsboken öppna sin motorhuv, sen är det stopp. Med suckar i hjärtat glor han ner i motorrummet och utbrister:
    — En sån jävla massa prylar!
    Sen går han inte till hotellvärden och rådslår.
    — Ta ur stiften och värm dom med vallningslampan i skidverkstan, råder värden. Dom är nog blöta.
    — Stiften? säjer den svenske mannen.
    — Tändstiften alltså, förtydligar värden. Du har väl en hylsnyckel?
    — Ska se efter, suckar bilägaren och går ut till sin döda bil.
    Sen kommer nästa hjälplösa man in och hotellvärden börjar flacka med blicken. Den hjälplöse klagar:
    — Det säjer bara plutt, plutt därbak. Vad ska jag göra?
    — Försök med diet, säjer hotellvärden.
    Då återkommer mannen med stiften och klipper i luften framför näsan på hotellvärden med en polygrip tång.
    — Är det här hylsnyckeln?
    Då stänger hotellvärden luckan, spänner på sig skidorna och försvinner ovan trädgränsen.
    Värst är han som har bytt glykol innan han åkte hemifrån och dessutom skaffat spade, bogserlina, låda med sand, startkablar och renfäll att lägga på motorhuven, kort sagt gjort allt för att polarutrusta sej. Det är bilens förbannade skyldighet att gå igång.
    Värdens son, vilken är behörig att köra traktorn, lovar medverka.
    Bogserlinan angöres, den polarutrustade sätter sej bakom ratten.
    — Trean och tändningen, säjer värdens son och sen bär det iväg.
    Så fort den polarutrustade släpper upp kopplingen börjar bilen emellertid hasa som en kälke. Hjulen går inte runt. Eftersom det är en stationsvagn, lastar man då bagageluckan full av tunga gubbar utvalda bland gästerna. Hjulen kan då trycka ner dubbarna i isgatan och få fäste. Nu går hjulen runt, men bilen startar inte ändå.
    Värdens son stannar traktorn, kliver av och kollar att alla förutsättningar finns, att choken är utdragen, att strömmen är på, att det är trean och inte backen som ligger i. Sen bär det av igen.
    Efter en timmes resultatlöst släpande river sej alla i håret.
    — Ur me’rej, säjer värdens son och sätter sej bakom ratten.
    Men han kliver snabbt ur igen, spottar i snödrivan och ryter åt den polarutrustade att denne kan dra åt helvete. Vad har hänt?
    Jo, kan man tänka sej, det finns ingen soppa.
    Sådan är den, vinterbilismen.