KOLLA OMGIVNINGEN FÖRST, DRICK SEN! 
nr 26 1976                      
■■■ Ön skickade in mej till Farsta för att handla godsaker. Jag höll alldeles på att komma av mej, för i Farsta centrum, detta monstruösa Forum Romanum till köpenskapens ära, träffades jag mitt i hjärtat av en sån där nostalgisk pil.
    Mitt i detta opersonliga snabbköpscentrum har man en gatstensbelagd piazza med plaskdamm. Runt den sitter diverse förortsfyllon och diskuterar hur man ska finansiera nästa vinare. Det är samma killar på sofforna sommar efter sommar. Det är bara vinsorterna som skiftar. Det ska tydligen vara Rosita 
Aperitif i år. I fjol var det Beyaz. På 60―talet drack man svenskt dessertvin, mera känt under benämningen "Hoppa högt". En nyponröd dyrkare av varan anförtrodde mej, att "två muggar Hoppa högt och en mellanbärs, sen är man knall i 45 minuter".
    Men det var inte vingubbarna som gav mej den nostalgiska pilen i hjärtat utan dricksvattenfontänen bredvid korvkiosken. En rikligt bussig gammaldags sexkantig fontän i gjutjärn, en sån där som fanns över hela stan när man var barn. En anakronism i denna betongförort.
    Det gick inte att motstå frestelsen, jag lutade mej över pjäsen för att dricka. Det var åratal sen. 
    Ögonblicket innan jag tryckte ner pumphandtaget såg jag honom, en liten förväntansfull, allvarlig pys som stod fem meter från fontänen och iakttog mej med spänning. Då hejdade jag mej. Visst satt det en tändsticka försåtligt inträdd i sprutmunstycket!
    Jag har sett den där blicken förr. I Vasaparken 1934. Alla ungjävlar som petat tändstickor i dricksfontänen för att få strålen att ändra riktning och i stället spruta in i ögat på den törstige, hade sådana där förväntansfulla ögon.
    Det fanns, vill jag minnas, fyra fontäner av ordinarie sexkantig typ i Vasaparken på 30―talet, men dessutom fanns där en jättefontän med fyra munstycken, den såg ut som en bidé för noshörningar.
    Det var en sport för oss rännstensungar att ändra riktningen på dricksfontänernas strålar. Ingenting var roligare än att se farbröder svära därför att vattnet sprutade opp i håret på dom eller innanför kragen.
    Det fanns två skolor, en sån gick ut på att förändra strålen med tändstickor, en annan som gjorde det med tuggummi.
  Tändsticksmetoden var mera slumpartad, med tuggummi som kitt kunde man mera exakt bestämma strålens riktning. Dessutom ökade man trycket med tuggummits hjälp, det fanns en fontän på Vanadisplan som sprutade höjdare på åtta tio meter om man tryckte fast tuggummit ordentligt.
    Lasse, som bodde på Tre Liljors plan, betraktade det som en personlig seger när han lyckades fixa fontänen i hörnet Norrtullsgatan ― Vanadisvägen så att den sprutade hatten av en farbror.
    När de sexkantiga gjutjärnsfontänernas säsong var över i oktober, kom det gubbar från gatukontoret och förseglade dem med koniska plåthuvar. När plåthuvarna togs av i början på maj, då hade sommaren kommit till stan! Huvarna åkte av samtidigt som parksofforna placerades ut.
    Den unge mannen i Farsta centrum såg påtagligt besviken ut, när jag petade bort tändstickan med bilnyckeln och sedan drack mej otörstig med normal stråle. Förmodligen tyckte han att jag var en dålig sportsman. Jag tyckte jag borde göra något för honom. Jag sa, att jag varit med om att Fixa fontäner redan för 40 år sen, men att jag kunde lära ut en grej som höll på att göra Sune på Hudiksvallsgatan förmögen.
    Sune petade in en liten sten under pumphandtaget så att det inte gick att trycka ner ordentligt. Törstiga män tryckte allt vad de orkade, men det kom bara lite sipper, ingen stråle. Då steg Sune fram och sa:
    ― Jag ska hjälpa farbror!
    Sedan petade Sune bort den lilla stenen, därpå gav farbrorn Sune 25 öre som tack för hjälpen. Farbrorn släckte törsten, vandrade vidare i Stockholms heta sommar och Sune petade dit sin sten igen och ställde sej att vänta på nästa torsk.
    Det påstods att det fanns dagar, när Sune tog in ett par tre spänn. Undra vad det blev av den, när han växte upp? Det skulle inte förvåna mej om han har med marknadsföring att göra.
  Den unge mannen i Farsta nickade allvarligt och sa:
    ― Aharu.
    ― Var det inte ett bra tips?
    ― Sten? sa grabben med påtaglig misstro.
    ― Just, sa jag ivrigt, fast bara en liten en, inte mycket större än en ärta.
    ― Fanns det inte muttrar på din tid?
    ― Jo, hurså? Det går kanske lika bra med en liten mutter...
    ― Skitbra, sa gossen. Du festår att man knyter snöre i muttern. När gubben har tryckt ett par gånger utan att de kommer nå vatten, så rycker man undan muttern just som gubben lägger hela kroppstyngden på handtaget. Å jäla va blöta dom blir!
    ― Men det blir ingen 25 öring . . .
    ― Jo, när gubben är som blötast stolpar man fram med en pappershandduk man snott på muggen på Domus. Då får man ofta en spänn.
    40 somrar och Stockholm är sej likt. . .