Konstiga grejor, men de är de resandes ensak... 
 
    nr 20  1974                                                                 
■■■ Man bor i Stockholm, man jobbar i Stockholm. Men ändå blir det aldrig av att gå till Gustav Adolfs torg för att kolla om Gustav Adolfs bronshäst har tennisbollen kvar under rumpan. Varför ska man kolla sånt?
    Jo, därför att någon berättade, att en engelsman från 1911 och framåt lade ner tusentals pund på att varje år åka från London till Stockholm för att kolla denna sak.
    Grand Hotel fyller 100 år i juni. Det är egentligen det enda kontinentala hotell vi har i Sverige, ett ytterst påtagligt resultat av den yverborna ambition som 1800-talets Stockholm hade att till varje pris vara lika kontinentalt som London, Berlin och Paris.
   Det var en storvulen fransman som gav oss hotellet. Han var kock hos en överklassgubbe i S:t Petersburg. Och när överklassgubben, som hette Daschkoff, blev ryskt sändebud i Stockholm, följde den franske kocken med. Han hette Régis Cadier. Ryssen råkade i gurgel med Oscar I på en krog i Stockholm. En adlig snyting hängde i luften. Cadier gick emellan. Sen blev han kock hos Oscar I. Och där skötte han sej så bra, att han fick överta skötseln av Hotell Rydberg på Gustav Adolfs torg, hotellet med Rydbergs bar, ni vet det där innestället som var 1870-talets Operabaren. Cadier kunde konsten att sköta krogar. (Det var han som uppfann “Biff a la Rydberg”.) Det bara strömmade in pengar. Och till slut hade Cadier så gott om slantar, att han kunde bygga Grand. Det var inte Oscar I utan Oscar II som invigde hotellet den 14 juni 1874.
    Nå, det där var en parentes. När Stockholm väl hade fått ett kontinentalt hotell med färggranna bukiga markiser vinkande mot Slottet tvärs över Strömmen, så började turisterna komma, långväga, stenrika och excentriska turister. Och bland dem den excentriske lorden med tennisbollen.
  En afton när lorden var ute och rullade hatt med några kompisar, i den mån man kunde rulla hatt i Stockholm 1911, fick någon i gänget idén att trycka fast en tennisboll under svansen på Gustav II Adolfs häst framför gamla Hotell Rydberg. Hur man kom på idén, vet ingen. Möjligen tyckte lorden att det skulle se roligt ut.
    Detta var bara början. Sedan kom ovannämnde lord till Stockholm och tog in på Grand en vecka varje år. Hans enda skäl att åka till Stockholm var, att han måste gå till Gustav Adolfs torg för att kolla om bollen satt kvar i häcken på toton.
    Han kom farande vid samma tid i 14 år. Sen dog han.
    Jag hörde historien först häromdan. Men, som sagt, det blir aldrig av att kolla om bollen är kvar. Är det nån som vet, så ring! Finns bollen kvar, bör vi få chansen att ta en bild innan någon vän av ordning petar bort den. Må dock denne vän av ordning besinna, att i det ögonblick han petar, kommer en gammal engelsk lord att snurra i sin grav.
    Varför, frågar man sej, hittar folk på såna saker som att sätta en tennisboll i ändan på en häst när man är ute och reser? Varför ska resenärer alltid ha sådana hyss för sej? Hemma är de välanpassade samhällsmedborgare, som inte ens skulle drömma om att sätta krokben för en fluga, men så fort dom kommer utomlands, gör de inget annat än ofog.
    Ni minns kanske Olle Strandberg, en lysande reporter och reseskildrare i Veckojournalen under 40- och 50-talen? Ni känner kanske också till Venedig? Ni vet att stans centrum ligger på en konstgjord ö, som vilar på miljoner träpålar? Ni vet kanske att en bil, en häst eller något annat fordon aldrig satt sin fot i stan, att all trafik sköts med gondoler och att de enda varelser för utom människor, som satt sin fot i Venedig, är duvorna?
  Vad gjorde Olle Strandberg när han for till Venedig? Jo, han tog med sej en påse hästskit från fastlandet. Sent på natten, när Venedig sov, smög han ut på Piazza de San Marco och strödde ut hästlortarna i en liten hög.
    På morgonen var San Marco-platsen svart av folk. Alla, med polisprefekturen i spetsen, stirrade på högen av hästlortar. Ingen häst hade beträtt Venedigs piazza på alla tusen år. Saken var ett mysterium och hela stan talade inte om annat. Ingen hade någon förklaring till fenomenet. Till slut var det någon vis man som lanserade teorin, att duvorna ätit något olämpligt som vållat kaos i deras avföring.
    Med en kikare satt Olle Strandberg i ett hotellfönster och njöt av uppståndelsen i fulla drag.
    Det finns knasiga resenärer även på svensk hemmaplan, Carl-Gustaf och Mille Schmidt for på turné under det tidiga 50-talet, då ingen av dem var så känd, att folk kände igen dem. Turnéharvandet var ledsamt och måste livas upp med hyss. En afton hamnade man i Laholm klockan 23. Stan var stendöd. Inte en människa syntes på gatorna. To m springbrunnen på torget framför hotellet var död.
    — Men i morron bitti är det väl nåt relä som slår till och sätter i gång den? sa Carl-Gustaf.
    — Du, sa Mille Schmidt, har vi inte ett paket Surf i bilen?
    — Jo.
    — Kom, sa Mille.
  Sen tömde herrarna hela Surfpaketet i fontänen, beställde rum med fönster åt torget och bad om väckning klockan 7. Det hände ingenting förrän åtta. Då började fontänen blåsa de vackraste såpbubblor som Halland skådat. Och medan bubblorna seglade hän över hustaken, samlades Laholmsborna kring springbrunnen i stum hänförelse. Stans jourhavande poliskonstapel låg på alla fyra och kikade bland kranar och rörledningar utan att kunna fastställa orsaken till bubbelfyrverkeriet, fontänen bara pyste, bubblade och sände skimrande ballonger mot skyn. Myndigheterna kom aldrig på det klara med vad som hänt. Två folkparksartister susade norr ut på E6:an. De hade sällskap med en bubbla ända till Laxvik.
    Hästar får bollar i häcken, duvor får tjall på avföringen och fontäner får spader. Man ska inte forska i sånt. Varför det händer? Ja, det är de resandes ensak.
    PS. Jag har kollat. I pressläggningsögonblicket. Bollen är borta!