Kors i taket, jag har sett Djurgårn vinna! 
 
  
  nr 12  1975                
 ■■■ Jag har sett Djurgårn vinna en match i ishockey!
    Detta är historia.
    Ända sen lillgrabben min blev djurgårdare har jag fått hänga med på femtioelva matcher och sett Djurgårn förlora dem alla. Till sist trodde jag, att det bodde en förbannelse i min person. När jag inte gick på matcherna vann Djurgårn, men så fort jag visade mej på läktaren gick det åt helvete.
    Men i förra veckan såg jag Djurgårn vinna! Mot Hammarby. Jag har sparat biljetten, jag tänker rama in den.
    Ack vilka bittra stunder har man inte upplevt på Johanneshov. Tänk hur det var för några år sen. Efter att ha sett Djurgårn torska stup i kvarten, vågade vi alla fall gå på deras hemmamatch mot Sandåkern, ett lag från Norrland som spelar som det låter. Laget hade inte vunnit en omgång på en halv säsong. Men när dom kom till Johanneshov, lejonets kula, då vann dom!
    Jag minns en afton för något år sen. Djurgårn hade 6-4 på Västra Frölunda när det var två minuter kvar. Vid full tid stod det 6-6. Och ändå var jag för dagen förklädd till hippie från södra förorterna. Makterna spelade ändå sitt spel.
    Inte för att jag begriper mycket av ishockey, men jag tycker mej som lekman ha observerat ett par notoriska beteendemönster hos detta DIF för vilket min sons hjärta klappar så varmt.
1)  När en djurgårdare passar till en annan djurgårdare så sker det inte på samma sätt som i andra lag. I andra lag passar man till kompisens klubblad. I Djurgårn träffar man alltid kompisens skridskor.
2) När en djurgårdare kommer ensam med målvakten händer ofta något besynnerligt. Skjuter han? Nej. Drar han målvakten för att sen peta pucken i mål? Nej. Han passar till en annan djurgårdare som står tio meter bredvid målburen omgiven av tre, ibland fyra motspelare. Så gjorde aldrig Tumba på sin tid. Han sköt mål. Och det skulle han inte ha gjort, för dan efter gnällde hela sportpressen att Tumba var självisk. I dag är Djurgårn det mest osjälviska lag jag vet.
3) Djurgårns förbrukning av klubbor har imponerat på mej. Djurgårdsspelarna har en otrolig förmåga att slå av klubban vare sej de har pucken eller inte. Efter somliga djurgårdsanfall har isen därför sett ut som en stormskövlad ungskog. Jag har ibland undrat vem som kan vara Djurgårns materielförvaltare och hur han har det. Äger han vedspis, har han det sannolikt varmt och gott hemma.
    Men varför gnälla, jag har ju äntligen efter alla dessa år sett Djurgårn vinna!
    Ändå var jag inte i nån vidare form för den här matchen. Jag kom till Hovet lite psykiskt knäckt. Min tro på Djurgårn var klenare än någonsin. Det förhöll sej nämligen så, att under nyss lidna sportlov i Härjedalsfjällen, så uppträdde jag i en ganska småläcker toppluva i svart och rött. Men lillgrabben, denne hängivne djurgårdare, ville byta. Han hade hört på radio att Djurgårn fått spö t o m av Hofors och ville inte längre åka omkring i sin djurgårdsmössa! Längre kan ett lag inte sjunka. 
    Det stod sålunda DIF i pannan på mej under sju dygn i fjällvärlden.
    Första dan mötte jag en ung man i blå täckjacka och svarta jeans uppe i en av liftarna. Han stirrade länge på mej innan han sa:
    — Djurgårn . . . blä!
    Andra dan var vidunderlig. Solen stekte över Härjedalens fjällvärd. I norr gnistrade Ljusnestöten, i nordost Mittåkläppen och däremellan dukade Helags upp sina kritvita jättemaränger på horisontlinjen. Allt var tystnad och pastoral skönhet. Då kom han, den lille lymmeln i blått. Han lipade och sa: Djurgårn. . . blä!
  Jag mötte honom i hotellets matsal, jag mötte honom på kontrakurs i swimmingpoolen, jag mötte honom i liftkön. . . överallt dök han upp med sitt “Djurgårn. . . blä!”
    Det var därför en i det närmaste hjärntvättad Olsson som gick till Johanneshov med tunga steg. Egentligen skulle jag dit för att kolla stämningen och det festliga folklivet. “Det är derby”, sa grabbarna på redaktionen. “gå dit å kolla snacket, det är roligt.”
    I första perioden var det tre unga män som lade huvudena bakåt, öppnade munnarna och skrek “Bajen” upp mot taket. Dom såg ut som ylande vargar, bortsett från att det hör till ovanligheten att vargar dricker burköl.
  Vidare var det en ung man i grönvit halsduk som skrek:
    — Jävla svin!
    Och det var ju inte särskilt roligt.
  Sen skrek någon, att djurgårdarna var “ena jävla indianapor”. Det var ju inte särskilt roligt det heller. Alla hammarbajare i grönvita mössor och grönvita halsdukar skrek dessutom att domarna var “jävla oljefläckar”. (Förmodligen därför att domarna är det enda svarta på isen i denna färgglada sport.)
    När saken var Oskar och Djurgårn hade vunnit med 4-2 och vi, dvs. 9719 bajare, svin och indianapor, trängdes mot utgångarna, då hände det!
  I ett hörn, nästan nertrampad av de vuxna indianaporna, stod en liten gosse i blå täckjacka som han för dagen kompletterat med en grönvit halsduk. Våra blickar möttes. Hämndens stund var inne! Jag öppnade läpparna, men intet ord kom över dem. Jag kunde inte. Ty gossen hade det sårade rådjurets dödsskräck i sin blick. Inför hans ögon föll yxan ur bödelns hand. Vi nickade bara kort och skildes.
    Men när jag hunnit avancera en meter i kön hörde jag en välbekant liten röst bak om mej:
    — Djurgårn . . . blä!
    Det kändes som en dolkstöt i ryggen. Säja vad man vill om dessa hammarbajare, dom är sega som nordvietnameser.
    Jag armbågade mej sammanbitet ut i Enskedenatten, vek runt knuten på ishockeyladan, uppsökte en övergiven grusplan, knöt nävarna och gallskrek mot månen:
    — Hammarbaj . . . blä!
    Så skönt det kändes.