Kriget mot bilarna trappas upp!
 
                                                     
   nr 39  1980                
■■■ Det är ingen tåga i folket längre. Ungdomen klagar på de motorcykelhjälmar de enligt lag är tvungna att ha på knoppen så länge de sitter till hojs. Hjälmarna samlar avgaser, förarna blir vimmelkantiga, påstår sig vara en fara i trafiken därför att de blivit sniffare mot sin vilja.
    — Rena mordet, pep en Kawazakiburen tonåring inifrån djupet av sin plastburk.
    Då skulle dom ha varit med förr, på 30-talet när alla gubbar som körde motorcykel fick för sig att de skulle ha långa celluloidstrutar framför nosen! Det hette att det bildades en luftkudde inne i struten, vilken stoppade både vinddrag och kyla.
    Knutte Israelsson, en polare vi hade i våran stadsdel, körde ut grönsaker i en Harley Davidson med sidvagn och hade en sån där strut. Han såg ut som Hacke Hackspett när han kom brännande runt hörnet vid Haralds konditori.
    Han fick alltid en applåd när han kom, för utanför Haralds var det en liten grusplan och en parksoffa och en samlingsplats för gänget.
    En vår var vi åtta killar som spelade kula, både grop och pyramid. Och något ljushuvud sa:
    — Tyst, hör ni?. . . Knutte är på gång! En spänn till den som kan kasta en kula i struten!
  Åtta kulor kastades i mjuka lyror mot Knuttes strut, men bara Ocke träffade.
    Knutte tvärbromsade med ett ilsket gummignissel, slet av sej struten, knöt näven och skrek:
    — Jävle ongar, då kunde ha blitt en olöcke!
    Knutte var från Värmland och hade aldrig lyckats ut plona sin finnskogadialekt. Ibland kunde han tala något sånär rikssvenskt, men när han blev förbannad, bidde det värmländska för hela slanten.
    Visst var det obetänksamt av oss att langa kulor i Knuttes strut, han kunde ju ha blivit förblindad och kört rakt in i skyltfönstret hos Nilssons Kött & Fläsk.
  Ändå var det inte vi som blev Knuttes öde. En dag körde han av Södertäljevägen så att det bara blev skrot av motorcykeln. Och allt berodde på en humla som hade förirrat sig in i struten och ställt till ett helvete för Knutte.
    Det blev aldrig motorcykel av Harley Davidson mer, Knutte övergick till bilismen och kunde lägga av sig struten.
   Dagens miljöhysteriska trafikdebattörer känner inga gränser. Skulle de ha sett Knutte och hans strut, skulle de ha fallit i gråt och ropat både på yrkesinspektion och polis.
    Senaste påhitt från miljöhysterikerna är att man ska ställa till ett helvete för bilisterna i Vasastan! Inte nog med att man tänker enkelrikta i samma dårhusmässiga stil som på Östermalm och Kungsholmen, de få gator som lämnas fria för trafik ska dessutom förses med gropar och gupp så att bilarna går sönder om de går för fort!
    Det är så dumt så man kan gråta. Ändå är detta inget nytt om nu någon tror det. 1934 var det inte många bilar i Vasastan. Gubben Lundgren, som hade plåtslageri på Frejgatan, var faktiskt en av de få som hade det så pass bra ställt med slantar, att han kunde unna sig lyxen av egen bil.
    Det rörde sig om en A Ford som vid sidan av den tidens T-Fordar såg ut som rena Cadillacen. Men avundsjukan var förstås stor. Folk pratade om Lundgrens bil som “den gamla Forden” fast den ju i själva verket var tämligen ny.
    Jublet var stort en vintersöndag när gubben Lundgren inte fick igång sin bil. Det hade väl blivit nån propp nånstans. Gubben körde slut på hela batteriet och sen blev det till att veva. Men bilen gav inte ifrån sig minsta suck. Då blev Lundgren så förbannad att han sparkade till bilen. Och si, med ett par förolämpade hostningar tände skrället och gick igång! Barnen diktade en ramsa om tilldragelsen:
    “Inne på gården bakom soptunnan står den Lundgrenska Forden sparka den i ändan så går den!”
    Gubben blev inte glad när han och tanten skulle på söndagsutflykt och ungarna hängde på muren och deklamerade ramsan i kör. Det hände att han langade en skiftnyckel efter oss. Vi bockade och tackade, en skiftnyckel har man ju alltid användning för.
  Det blev åter en vår och det skulle kickas fotboll i stora grusgropen vid S:t Eriksgatan där Hotell Palace numera ligger. Tomtebogatan mot Vanadisplan. Men det fattades målstolpar. Någon i lagen kom på, att det stod ett par utmärkta bockar från Gasverket uppe på Dalagatan, där verket höll på att lägga nya rör i någon grop. Dem lånade vi. Pallade man opp dom på sockerlådor, blev de alldeles förträffliga mål.
    Jag minns att vi hade att fint flyt i spelet i vårat lag och låg över grabbarna från Tomtebogatan med 2—4 när spelet dog.
    Det hördes nämligen brak och skrik uppifrån Dalagatan, följt av en sån där tystnad som kan vara så ödesmättad.
    Man fick dojorna fulla av grus när man gnodde som en get uppför gropens branta kanter men glömde obehaget för den syn som mötte på Dalagatan.
    Ur en stor grop mitt i körbanan stack taket upp på gubben Lundgrens A-Ford. Han satt fortfarande kvar i bilen och .jag tror han hade tårar i ögonen, för alla fyra hjulen hade vikt sig och låg som assietter under karossen.
    Det blev aldrig bil mer av plåtslagare Lundgrens Ford.
    Vi skämdes.
    Nu vill antibildårarna perforera gatorna med gropar i hela Vasastaden. Finns det ingen gräns för bilhatet i stan?
    Skäms dom inte?