Låt mej bli Olsson igen!
                                                                                                          
  nr 40  1970                 
■■■ Det var en förunderlig måndag. Måndagar är vanligtvis tråkiga dagar med idel surmulna människor på pendeltåget in till stan. Men denna morgon verkade det som om hela norra förorterna ville ta mej i famn.
   Denna måndag rullade pendeltåget in till stan med en last av tämligen rödögda medborgare, för dom hade valvakat med TV till långt in på natten. De var rödögda men älskvärda. En man i tyrolerhatt och mustasch iakttog mej spänt över kanten på sin morgontidning. Vi har iakttagit varandra i åtta år på detta förortståg men just aldrig sagt något. Denna måndagsmorgon bröt han tystnaden. Han sa:
    — Det går nog vägen, ska ni se. Ni får mera av poströsterna den här gången!
    En gammal dam däremot, högg mej i rockärmen och sa i bjäbbig ton:
    — Men vänta bara tills poströsterna kommer, då flinar ni så lagom!
    Konduktören i spärren for upp i enskild ställning när han högg tången i mitt klippkort.
    En herre med portfölj vinkade och log.
    Vad var det med folk? Såg jag konstig ut? Hade jag spillt på mej? Inne på Centralstationen gjorde vakthavande konstapeln en stram honnör och krusade läpparna till ett tjänsteleende. En äldre dam med vit pudel gick baklänges och glodde på mej ända tills hon kolliderade med ett bakrusigt socialfall från Huddinge som röt att hon för fan kunde gå som folk. Till mej sa socialfallet:
    — Tack hörru, ni stoppa dom borgerliga i alla fall!
    Damen i tidningskiosken sa:
    — Så snällt av er att muntra upp Palme i går kväll, det kunde han behöva.
    Vad menade alla människor? Var det jag eller dom som gripits av galenskap? Damen i kiosken tyckte väl att jag såg brydd ut och höll upp Svenska Dag bladets förstasida för mej. Där fanns förklaringen, en trespaltig bild av Olof Palme och Olsson i samspråk på sossarnas valvaka kvällen före. Svenska Dagbladet, som just nu vänder sej till folket med en stor affischkampanj där man understryker tidningens lidelse för sanning och korrekt information, hade försett denna bild med följande bildtext:
    “Olof Palme samtalar glatt med statsrådet Lidbom (t h) efter de allra första valsiffrorna strömmat in till socialdemokratiska högkvarteret.”
    Jag, ett statsråd? Ha!
    Gomorron, sa taxichauffören, ska statsrådet till kanslihuset?
    — Nej, till Bonnierhuset på Torsgatan.
    I höjd med Norra Bantorget frågade han om det var sant som folk säjer, att Palme knarkar.
    — Visst, sa jag, men bara vid festliga tillfällen och då bara en pump eller två. Då är det värre med Sträng som odlar marijuana på två tunnland ute i Spånga. Polisen vågar inget göra.
    — Det var som fan, sa chauffören.
   Förr i världen hade folk en stor respekt för överheten. Gamla farmor stod alltid i givakt när hon mötte Staaf på Norrbro. Gamle far tvättade sej inte på flera dar sen han fått skaka hand med Arthur Engberg på Ljunggrens bar en höstkväll 1936. I dag synes respekten för statsråden ha luckrats upp en smula. En fräknig buse i Vasaparken läste en begagnad SvD på en bänk vid sandlådan. Han ryckte till när han såg mej och ropade:
    — Hörru du kom hit få'ru dej en vinare!
    Mannen vinkade med en halvtömd vermouthkvarting.
    Jag passerade honom utan att röra en min. Är man statsråd så är man. Jag kan väl aldrig tänka mej att C G Ekman drack vermouth med busarna i Vasaparken.
    Lidbom sa en man vid bordet bredvid mitt på Tennstopet. Vem fan är Lidbom? Ere nån jävla konsult eller så?
    Mannen mitt emot honom sneglade skrämt åt mitt håll, la ett finger över munnen och viskade hest:
    — Tssssss. . . han sitter där!
    — Det skiter jag i, bölade hans kamrat. Jag har i alla fall aldrig hört talas om nån jävla Lidbom.
    August i garderoben log maliciöst när jag var på utgående.
    — Det blir väl en krona i dag, det fick jag alltid av Per Albin.
    Flickan i kassan på banken vid Odenplan log och viftade med ögonlocken när jag sköt fram en check och ett presskort.
    — Legitimation behövs inte, sa hon.
    Sen läste hon på checken och störtade blodröd över till kamrern, med vilken hon diskuterade min check i viskande ton.
    Men jag har god hörsel.
    — Statsrådet Lidbom är här med en check på 250 kronor, men han har skrivit Gits Olsson på baksidan.
    — Mja, sa kamrern, dom har en alldeles speciell humor dom där statsråden. Titta efter vad det står på legitimationen.
    — De stog Olsson på den också!
    Det var inte bara en förunderlig måndag, det blev en förunderlig vecka, det är en förunderlig vecka. Folk reser sej upp och bockar men sparkar sej i ändan när dom upptäcker vem jag egentligen är. Kollegerna är försmädliga och chefen frågar, när jag kommer för sent på morron, om konseljen har dragit ut tiden. I snabbköpet rev föreståndaren i köttdisken åt sej alla prislappar och sänkte blixtsnabbt livsmedelspriserna till den nivå, där de befann sej vid tiden för prisstoppet. På Råsunda blev jag utknuffad ur kaffekön i halvlek av en berusad sportfåne som sa:
    — Stick me're, de värsta jag vet är såna där statsråd som ränner på matcherna för att göra sej folkliga!
    Snälla Svenska Dagbladet, kan vi inte få en dementi på den där bildtexten i måndags?
    Jag vill bli Olsson igen!