Nästan lika spännande som orientexpressen!
 
      nr 4  1981           
                 
■■■ Det är till att vara ute och åka rälsbuss i Lappland. Det första man får klart för sig är att det är betydligt svårare att leva i Lappland än i Stockholm.
    Exotiska stationsnamn virvlar förbi i yrsnön när rälsbussen vaggar som en snabb anka sin väg på skenorna mellan Vilhelmina och Storuman. Volgsele står det på en frusen kåk, Vojmå står det på en annan.
    Vid kanten av banvallen svärmar stora svarta korpar kring resterna av en renko som kommit i vägen för tåget så att SJ fått punga ut med en tusenlapp till någon same igen.
    Vi står framme hos föraren och tittar, jag och en liten kille i toppluva. Han kom på i Vilhelmina. Det är ju ingen Orientexpress precis den här Inlandsbanan. Inga fatala madammer, inga femme fataler blinkar med ögonfransarna och bjuder på herdestunder bakom dragna draperier mest kanske för att här inte finns några draperier ombord. Faller det någon in att ha en herdestund på Inlandsbanan står endast muggen till buds, och det är inte lika tjusigt, hur orientaliska madammer det än skulle stiga ombord i Hoting eller Storuman.
    Å andra sidan myllrar inte detta tåg heller av lömska orientaler som smyger omkring i avvaktan på att få ränna en dolk i ryggen på varandra. Det är en ganska stillsam express. Det enda som händer är att den lille mannen i luvan kör sitt pekfinger i min mage och fnyser:
    — Stockholmare!
    Folk må fnysa åt en för att man är från Stockholm. Sånt får man ta. Men när den här killen fnyser känns det som om en myskoxe släppt sig mellan ögonen på en. Det är ren tur att jag inte har eld på pipan, i så fall skulle karln explodera med andedräkt och allt.
    — Stockholmare, fnyser denna mänskliga blåslampa en gång till.
    Jag låtsas inte höra honom. Men han tillägger efter en stund:
    — Såna som du skulle inte få gå lösa!
    Så kommer hela Norrlandskomplexet vältrande med hejdlösheten hos ett ännu icke reglerat vattenfall. Vi i Stockholm kan inte sköta Norrland, vi är en samling utomordentliga idioter!
    Tvångsförflyttningen av norrlänningar söder ut på 60-talet, mordet på Stålverk 80 på 70-talet, attackerna mot Vindelälven. . .
    Det ena efter det andra kör han i halsen på mig. Jag får veta att Norrland är ett land i nöd, utan jobb för ungdomen, utan framtid för barnen. Här kickar bara pensionärer omkring på sparkstötting och väntar på att de skall bli tvångsbegravda.
    — Men där nere i Stockholm där vräker ni er i överflöd, fast man aldrig ser någon som jobbar. Går ni på kurs med utbildningslån allihopa?     Fy fan, säger toppluvan, bunt ihop och slå ihjäl!
    — Nu får du väl lugna ner dig, säger rälsbussföraren, annars får du gå bak och sätta dig.
    Bakom nästa kurva är luften svart av korpar, ty här ligger ett nytt renkadaver. Några meter från kadavret sitter en räv som snällt tittar på när korparna kalasar. Då rälsbussföraren tutar med signalhornet, lyfte korparna motvilligt från villebrådet.
    — Det är inte så att dom jävlas, säger föraren, dom har käkat mer än sin egen vikt och förmår knappt lyfta.
    Det egendomliga i tavlan är dock rävens beteende. Inte ens när tåget skrämmer korparna på flykten vågar han sig fram till renkroppen.
    Han vet, säger föraren, han vet när hans tur kommer. Skulle han ge sig på renen nu skulle han få så mycket stryk av korparna att han tuppade av. Men även korpar blir någon gång mätta och då är det rävens tur. Då väljer han ofelbart bröstkorgen av kadavret. Han släpar den från platsen genom att hugga tänderna i den och streta sig baklänges. Jag har sett otaliga rävar bära sig åt på det viset. Förmodligen ställer dom till med revbensparty hemma i grytet.
    — Endast räven har glädje av bröstbenen på renen, endast han har tänder starka nog att krossa benen så han kommer åt den goda märgen inuti.
    Det är precis som i Sverige, säger toppluvan. Korparna, det är stockholmarna som roffar åt sig godbitarna. Vi norrlänningar har det som räven, vi får nöja oss med att gnaga på benen. Fy fan, bunt ihop och slå ihjäl! Norrland skulle gå man ur huse, marschera mot Stockholm och överta makten. Det blir ingen ordning på Sverige förrän det regeras av norrlänningar.
    — Det sitter en där och regerar sen några år, försöker jag.
    — Fälldin mena’ru? Han är ju från Ångermanland. En jävla sörlänning. Med norrlänning menas en som är född ovanför Dorotea. Andra räknas inte.
    Den mänskliga blåslampan i toppluva gör ett kast med huvudet, man bleknar av stanken och börjar likna sitt passfoto och han fortsätter med Statens Järnvägar. Vad vi åker på, är vad som räddas kunde efter Lars Petersons järnvägspolitik. Det var meningen att Inlandsbanan, 13 timmars tågresa från Östersund till Gällivare, skulle ersättas med bussar.
    — Förstår ingen där nere hos er i Stockholm att utan Inlandsbanan skulle vi inte överleva? säger toppluvan och fnyser så att fernissan krullar sig på panelen.
    Frågan förblir obesvarad genom fyra kilometer frostig ödemark. Motorvagnen vaggar vidare som en anka, ripor flyger skrämda opp ur buskarna, älg och ren masar sig av spåret när sirenen tjuter.
    — Asch, säger toppluvan, du begriper ju ingenting, du som andra stockholmare!
    Överleva, säger jag, är det bara en fråga om kommunikation?
    — Ja, säger han övertygat. Jag är nobbad på Systemet hemma i Storuman. Hade jag inte tåget, så jag kunde åka ner till Vilhelmina och köpa en sjuttifemma, då skulle livet vara slut. Haja’ru?
    Jo, visst hajar jag. Det är ju bara en av alla de aspekter man har på det svenska eländet i dag. 
    Hej, Lappland!