Man måste hålla efter sin Dorian! 

nr 38 1973
       Det är säsong för de efterkloka gubbarna, Efter bankdramat på Norrmalmstorg har debatten varit full av dom.
       Alla debattörer menar att bankdramat lockade fram det lägsta och sämsta inom oss, det primitiva hatet, det stenåldersmässiga ropandet på hämnd.
   Domaren Lynch var ute och gick på Norrmalmstorg.
       Vi var botten.
   Visst skjuter den där debatten över målet, men något ligger det förstås i det som. de anklagar oss för. Vi inbillar oss kunna sköta såna här saker med intelligens och tolerans. Vi tror oss vara vidsynta och kloka. Och visst går det att vara vidsynt när man sitter framför TV; n eller framför en öl på baren och det som händer, händer nån annanstans i stan.
   Men när vi möter våldet öga mot öga, då kommer nånstans inifrån oss själva en grotesk stenåldersapa kravlande med stenklubban höjd till dråp.
   I de ögonblicken är vi inte stort vidsyntare än uppretade noshörningar. 
   Den där stenåldersapan, som vi alla tycks härbärgera under skjortan, har man sett förr. Han tittar fram lite då och. då, det behöver inte vara så stora evenemang som bankdramer för att han ska ge en föreställning. Jag kallar honom för Dorian efter Dorian Grays porträtt.
   Dorian är det värsta jag vet. Jag vill inte veta av honom, men Dorian ställer alltid upp. En käring kör in i mina nät med aktersnurran. Dorian är där och viskar i mitt öra att jag ska strypa käringen.
   En liten rund gubbe i Mercedes tränger sej in i min fil så att jag får ställa mej på bromsen. Dorian viskar att jag ska köra på Mercedesen bakifrån så att gubben trillar ner i baksätet.
   En kamrer på banken skakar på huvudet och säjer, att tyvärr, herr Olsson, styrelsen kunde inte bevilja ert lån. Jag fylls av hat till kamrern, och Dorian är där igen. Inte nog med att Dorian är från stenåldern, hans språk är också från stenåldern. Sparka'n i aschlet, säjer Dorian.
   Dom stal min bilradio häromnatten. Bilen stod alldeles intill kåken, 8 meter från det fönster innanför vilket vi sover. Men vi bara sov och märkte inget. Det måste väl i alla fall ta fem minuter och orsaka något litet buller när man skruvar en radio ur en bil? Och den där korkade hunden vi har, den gången skällde han inte! Han som alltid brukar skälla på allt vid vilken tid på dygnet som helst.
   Det var ingen bra radio. Den spelade mest Jokkmokks-Jokke och Göingeflickorna. Aldrig annat. 
Jo, ibland kunde det bli lite Holiday for strings också. Men den låten har jag aldrig diggat.
   Vad ska man egentligen med en sån manick till? sa jag till mej själv när jag på morronkulan kom ut till bilen och blev varse förödelsen.
   Men det var en stor morron för Dorian.
   — Tårgas sa Dorian. Du skulle ha tårgaspatron i bilen. Så fort nån rör radion får han gasen i ögonen och kan inte titta på timmar!
   Äsch, sa jag.
   — Mineringar, sa Dorian. Du ska minera radion. Så fort nån jäkel tar i den, flyger han ut genom taket. Bom tjats!
   Äsch, sa jag, det går inte. Jag som är så glömsk.
Det slutar bara med att jag flyger ut själv när jag inte tänker mej för utan sätter på nyheterna.
   Passa dom jävlarna! väste Dorian. Sitt vakt ett par nätter och klappa en sten i huve på dom!
   Dorian är inte klok.
   Det tråkiga är att varenda granne också går och lapar på en Dorian. Och det var tydligen, inte bara min radio som strök med den där natten.
   Isaksson i 54; an har en svår Dorian. Han sa:
   — Får jag tag på den jäkeln som snodde min radio så ska jag slå'n gul och blå!
   Lundgren i 68: an har också en. Han visade undertänderna och väste att han skulle koppla starkström till radion på nätterna, den som försökte norpa apparaten skulle få 220 volt genom kroppen.
   Natten till i onsdags hände det. Klockan 02.20 skakades den sovande förortsidyllen av plåtskrammel, svordomar och skrik. Lampor tändes i villorna, fönster slogs upp, rufsiga villaägare lutade sej ut. 
På gatan stod Lundgren i 68: an och skrek:
   — Jag har den satan, jag har'en!
   Folk rusade ut genom grindarna för att undsätta Lundgren, Dörren till Isakssons gröna Volvo stod på vid gavel och ett par jeansklädda ben stack ut. Tjuvens. Fem besinningslösa villaägare, drivna till vanvett av var sin Dorian, sög tag i påkarna och halade ut banditen. Det var Isaksson i 64: an. Efteråt berättade han, att han hade suttit vakt i sin bil. Plötsligt hade dörren slitits upp och in kom Lundgren och slogs med batong.
   Han såg inte för vacker ut, Isaksson. Blåslagen överallt och ena ögat igenmurat. Dessutom en ful rispa över ena ögat.
   — Fan så jag såg ut i spegeln, sa Isaksson, Nästan som Dorian Grays porträtt.
   — Något måste göras åt stölderna här i villaområdet, sa Lundgren. Vi får ordna ett sammanträde och diskutera frågan.
   — Ja, sa jag, vi kanske kunde gå ut nån dag och äta lynch om saken.
   Mycket dåligt skämt, sa grannarna. Det sa Dorian också.