MAN SKA VARA APELSINFÄRGAD I ÅR!
 
    nr 10  1981                            
■■■ Utförsåkandet på skidor är underkastat vissa modelagar som man inte bör bryta emot. Ändå måste jag bekänna, att jag understundom gjort det. Jag bröt t o m notoriskt på den tiden som man skulle ha åtsittande trikåer i backarna. 92 kilo Olsson i tajta kalsingar med revärer, å nej, så roligt ska dom inte ha det i Härjedalen!
    I år ska det vara apelsinfärgad overall, och somliga i min omgivning krävde att jag skulle hänga med.
  Det finns krav som är svåra att leva upp till. Gå omkring i Stockholms modemedvetna skishopar och fråga efter en apelsinfärgad overall, så får ni se. Väger man 92 kilo utan att ha dessa 92 kilo något så när jämnt fördelade över kroppen utan envist koncentrerade till mage och stuss, möts man av huvudskakningar, spefulla flin, gapande munnar och rynkade pannor.
    Likväl fanns det en apelsinfärgad overall kvar på lagret i den femtioelfte butiken. Den var måttsydd för en tjockis i krogmaffian som hade ångrat sig och beställt en gredelin istället. Han hade bestämt sig för S:t Anton och där ska det vara gredelint i år.
    Overallen satt som gjuten, men biträdet tillrådde mig ändå att “gå in” den på det att den icke skulle börja korva sig och trycka under själva sportlovsveckan.
    Hur går man in en overall. Jo, man tar den på sig och går ut på promenad i den glada Vasastaden.
  Bara två portar från hemmet stoppas man av en arg käring som ryter:
    — Inte blev det någon ändring?
    Man känner icke denna käring och förstår därför inte vad hon syftar på. Ändring av vad då?
    — Ni sa att jag skulle lägga tidningarna i buntar bredvid tunnan, så att pappersinsamlingen kunde ta dem. Nu har dom legat där i fjorton dar utan att någon pappersinsamling dykt upp.
    — Förlåt, sa jag, vad tror damen att jag har med era tidningsbuntar att göra?
    — E're inte sophämtarn då? sa damen och mönstrade mig från topp till tå.
    Stockholms sophämtare bär apelsinfärgade overaller.
    Jag vann full visshet därom, när en Taunus stationsvagn bromsade upp i hörnet av Birkagatan och Tomtebogatan.
    — Hallå grabben, skrek en lurvig person genom den nedvevade rutan, ta den här också!
    Han kastade över en fylld plastpåse och försvann med en rivstart. Kvar stod jag med famnen full av potatisskal och ansjovisrens. Det hade tydligen vankats Janssons frestelse någonstans.
    Jag vägar att gå i apelsinfärgad overall, klagade jag för familjen.
    — Larv, sa barnen, ta en runda till. Ta Vasaparken, där väntar sig inte folk att möta några sopgubbar.
  Parken låg fridfull och tyst, små barns glada fnitter från gunganläggningen var det enda som hördes. Samt en basröst nånstans uppifrån träna.
    — Ramla på där nere, kan inte fan sitta här och vänta på rörtången i evigheter!
    Jag glodde runt omkring mig men såg ingen som uppmaningen kunde gälla. Då mullrade basen igen:
    — Ja, just du där i oranscha sviden! Blir’e nån rörtång?
    Gatukontorets personal jobbar i apelsinfärgade overaller.
    Från en grop uppe på Dalagatan stack ett svettigt nylle upp. Nyllet röt:
    — Äntligen kommer det öl, de va fanimej på tiden!
    Med ett fnysande sjönk han tillbaka ner i gropen när den bistra sanningen gick upp för honom.
    Från ett fönster i tredje våningen i ett saneringshus på Karlbergsvägen skrek en gubbe att han ville ha mer kabel.
    — Kabeln är slut, skrek jag tillbaka. Men dom får in på måndag.
    Även Televerkets personal arbetar i apelsinfärgade overaller.
    Ut på landsbygden, ut från denna vansinniga stad till trängsel fylld av funktionärer i apelsinfärgade overaller!
  Det är vackert Haga så här års, snöpudrade vägar utan trafik, frisk luft och blå himmel. Då bromsar en skåpbil upp vid min sida och en herre i tyrolerhatt med rakborste gapar:
    — Här går du och drar påkarna efter dej!
    — Än sen då?
    — Än sen då? Vafan har'u hållit hus, du ska förstärka vid kulvertbygget på Enköpingsvägen, dom har fyra sjuka där! Hoppa in!
    Även Vägverkets personal har apelsinfärgade overaller i tjänsten.
    Jag går inte in några overaller mer, förkunnade jag frankt, i varje fall inte apelsingula sådana. Sen for vi till Härjedalen. 
    Landskapet myllrar av dem, glada utförsåkarmänniskor i apelsinfärgade overaller. Även längdåkarna åker i apelsinfärgat i år. Det är en utmärkt färg, påstår de, man syns så bra när flygspanarna kommer för att hämta hem 
en i helikopter.
    När skidlärarna kommer nedför stora slalombacken med åtta apelsinfärgade elever efter sig i en rad ser det ut som om någon tappat en påse frukt på krönet.
    Strängt taget är det bara jag som känner mig utanför, en särling, en utstött som inte är delaktig i den glada gemenskapen. Hotellvärden spänner ögonen i mig och säjer:
    — Varför har inte du apelsinfärgad overall som alla de andra? Försöker du vara originell på nåt vis?
    Jag säjer att jag har mina skäl. Jag blev gredelin i sista stund, bytte i all hast med en krogägare som just kommit hem från S:t Anton och inte uthärdade att vara gredelin bland fjortontusen andra gredelina turister.
   Genom att inte vara orange, har jag fått sportlovsglädjen delvis spolierad. Men själva åkandets fröjd tar man inte ifrån mig. Man får hurra för det lila man har kvar.