Måste man slåss med choklad för att man är AIK:are?
 
     nr 38  1970                 
■■■ Jag var med när AIK slog Djurgården med 1—0. Det var onsdagen den 9 september 1970. Jag kommer aldrig att glömma den dagen, för det var då jag var nära att bli nerslagen med en mjölkchoko.
  Jag är road av fotboll, kanske mest därför att jag inte begriper mej på det. Jag vet inte hur pass fascinerande en fotbollsmatch kan vara för den som begriper sej på spelet, men för en annan är varenda match en hisnande upplevelse. Om ni hör någon som skriker “hands” ensam bland 20.000 på Råsunda, så är det mej ni hör. Jag tror nämligen att det är hands varenda gång en spelare tar bollen med händerna för att göra inkast. En söndag i våras satt jag närmast plan och skrek hands så hjärtskärande, att Pisa Nicklasson i Göteborgskamraterna vände sej om och bad mej vara vänlig att hålla käften.
    Derby kallas det när två lag från samma bondhåla möts, så mycket har jag lärt mej. Det här var ett derby, vilket skiljer sej från ordinarie matcher därigenom, att det dels drar tre gånger så mycket folk, dels driver Explorer- och Koskenkorvaförsäljningen mot nya rekordsiffror.
  Publiken var dock förvånansvärt nykter vid detta derby. Flera personer var så pass pigga att dom kunde sitta oppe och uttala flerstaviga ord. En man i ketchupfärgad anorak var tydligen AIK:are, medan en annan polare i duffel och keps höll på Djurgårn. Sportens supporters använder ett mycket målande språk. Han i ketchupanoraken var missbelåten med sitt AIK:s insatser. Jim Nildén var en djävla höpåse medan Rimbo Lundblad som inte ställde upp, karaktäriserades som en brakskit.
  Mannen i duffel var å andra sidan inte nöjd med sitt Djurgårn. Dan Brozkoupil påstods vara en metmask med divalater och en som heter Willy Gummesson ansågs “ha bly i aschlet”.
    Halva matchen gick utan att det hände något annat än att mannen i den ketchupfärgade anoraken hoppade rakt upp i luften när Rimbo Lundblad sattes in i laget.
    — Förlåt, sa jag, var det inte den här Lundblad som var en brakskit för tio minuter sen?
    Mannen spände ögonen i mej och röjde att ögonvitorna var lika ketchupfärgade som anoraken, vilket var mycket matchande.
    — E'ru jugårdare din joävel? undrade han. Ska jag döda dej?
    I pausen sparkade man opp numrerade bollar på läktarna. Den som fångade in boll nr 4 D skulle få en färg-TV av Philips. En gubbe från Philips skrek i fem minuter i högtalarna efter den som fått 4 D, men ingen hörde av sej.
    — De e väl nån full jävel som fått'en, förmodade mannen i ketchupjackan, nån som är så på kanelen att han inte kan läsa vad som står på bollen.
  Mannen i duffeln hade en annan teori:
    — De e nog nån utlänning som inte hajar va de e frågan om. Nån turkjävel.
  En tredje person suckade:
    — Ingen vill ha Philips färg-TV, då har det gått bra långt med dom där färg-TV-testerna!
    Sen kom två gossar ut på plan gemensamt bärande på boll 4 D. Dom hade kurrats i tio minuter om äganderätten.
    — Låna en såg av farsan och dela på'n, skrek ketchupen.
    — Den ena kisen får flukta på TV 1 och den andra på TV 2, skrattade duffeln.
    Sen började fotbollen igen.
  Spelet var inte bättre än förut. Mannen i ketchupen var allt jämt missbelåten med Jim Nildén. Han var nu inte bara en höpåse utan också ett satans päron. Rimbo Lundblad ersattes med Paul Bruschi, varvid påpekades att Rimbo åter var en brakskit medan Bruschi välkomnades som “en sabla grindstolpe”.
    Mannen i duffeln uttryckte missnöje med den nyinsatte djurgårdsreserven Thommy Berggrens irrande på plan:
    — Tjacka en pannlampa åt’en, han tror han e på nattorientering!
    Mitt i detta resonerande sköt ovannämnde höpåse. Jim Nildén, bollen i mål. 15 000 av de 20 000 hoppade jämfota rakt upp mot hösthimlen och bara gallskrek. De andra 5 000 var antingen djurgårdare eller också så berusade att de inte förmådde hoppa. En man längst ut på vår bänk vaknade av oväsendet och ville veta vad som hänt,
    — 1—0 till AIK, skrek en jublande tant.
    — Då firar jag från jobbet i morron. Sa mannen, tog sista klunken ur Explorern och kvartade in igen,
    Mannen i ketchupjackan drämde till mej i roten med något som på polisutredningssvenska kallas “ett trubbigt föremål”. Det gjorde inte särskilt ont, men jag kände något klibbigt i håret. Blod?
    — Blöder jag? undrade jag och blottade mitt huvud för han i duffeln.
    — Jugån skulle hatt straff! skrek han till svar.
    Jag blottade huvudet för ketchupmannen och upprepade min fråga.
    — Jävla Jim, skrek denne.
    — Jävla Jim. Vicken rökare! Vicken kis!
    Då petade jag en framförsittande person i ryggen och bad denne undersöka om jag blödde i huvudet. Men han betraktade mej med förakt och sa till sin kompis:
    — Killar som får hjärnblödning av fotboll har inte här att göra.
    Sedermera gick det upp för mej att det var smält choklad jag hade i håret. Mannen med ketchupanoraken satt och sjöng “Med en enkel tulipan på bemärkelsedan” dirigerande sej själv med en krossad mjölkchoko som taktpinne varför jag drog mina slutsatser. Han hade i segeryra sökt golva mej med chokon.
  Efter slutsignalen skrek tusentals män med vilt stirrande blick:
    —AIK, AIK, AIK. . .
    Raglande som i trance drog de i skaror in mot staden, entonigt skrikande dessa bokstäver. Det bor tydligen en grottmänniska i Svensson, en djurisk sälle som bryter sej igenom skalet på Svensson när AIK vinner. Det är sådana här kvällar som man funderar på att öppna en agentur i lianer.
    Borta vid hotell Flamingo stod en man i färgad anorak och skrek tvärs över gatan till förbipasserande allmänhet:
    — Om dom borgerliga vinner valet också, så är full rättvisa skipad i gamla Sverige. . . Med en enkel tulipan på bemärkelsedan, jag har den äran. . .
    Ja, hjälp, dom har ju rösträtt!