Med Norrland på boxningsgala
   nr 47  1967                 
■■■ Norrland och jag var på boxningsgala i lördags. Det var en vissen gala, så för utom Norrland och mej och några till så var det inte så värst många fler.
    Jo, kring ringside satt förstås de vanligaste kändisarna, Adenby, Grönberg, Malmsjö och Ljung. Och så stans lilla armé av galapeterblondiner, vilken numera uppträder i hellånga svarta skinnstövlar så att dom ser ut som frontluder från första världskriget. Ingen vet hur dom får stövlarna att sitta uppe. Jag har frågat flera utan att få något klart besked. Talade med Söderlund i viken i veckan, hans teori är att tjejerna kör med hängslen i stövlarna. ungefär som kungen i Tärnaån.
    Norrland representerades av tre killar på bänken bakom mej. Så här efteråt begriper jag inte riktigt vad dom hade på galan att göra, för dom var allvarligt missbelåtna med det mesta. Eller som de var femte minut upprepade på sjungande hälsingemål:
    — Dä ä bare skit!
  Domarna var köpta. Boxarna var sönderslagna höpåsar som Ingemar och Knutsson hade raggat opp för en femtilapp stycket i Soho. De boxare, som alltjämt kunde boxas, hade fått arrangörernas stränga order att redan i tredje ronden lägga sej ner och ta räkning till tio. Plutten Persson var slut, Bosse Pettersson var slut, Peter Toro var slut, Buster Mathis var slut. Allt var slut. Sa Norrland.
    Plutten är en märklig boxare. Vid gala efter gala har man sett en liten mager kis med stora fladdriga brallor tyst smyga sej in i ringen. Varenda gång har man suttit med hjärtat i halsgropen av fruktan för att han ska snubbla på kanten och slå ihjäl sej när han kliver i hartslådan. Det är konstigt att man kan bli hjärtängslig för en kille som man inte ens känner. Men på något vis har det alltid varit något förtvivlat hjälplöst med Plutten. Bara en sån sak som handskarna som alltid verkar vara åtta nummer för stora. Karln påminner om en sån där liten fyrakronors bordsgran som någon hängt ett par för tunga äpplen i. Men just som man sitter där rörd till tårar av gossens bleka vekhet så har han börjat veva med äpplena som en liten jävel. Ibland har det hänt att ett äpple har träffat så att stora elaka motståndare vänt ut och in på ögonvitorna och sagt godnatt med en duns.
    Den här gången gick det inte så bra för Plutten. Han hade fått en skotte emot sej som kunde veva med äpplena han också. Det blev poängvinst för skotten. Pluttens öde tycker jag är definitivt gripande. Att proboxas i ett halvt liv går väl an för den som tjänar miljoner och lyser i fetstil på all världens löpsedlar. Men att veva med ett par för tunga äpplen i tio år utan att nå de stora matcherna och bara få småslantar och petitnotiser som tack, det är väl i alla fall halvsnudd på Tantali kval.
    — Plutten ä borta, sa Norrland, men skotten va en rikti slåssare!
    En annan kille som man blir ängslig för när han går upp i ringen är Bosse Pettersson från Göteborg. Han brukar ställa sej mitt i ringen med högra armen utsträckt och förbli i denna ställning under tio ronder medan motståndaren hoppar kråka om kring honom och publiken skriker. Vänstern Bosse! Med sin envisa fallenhet för att stå orörlig i timmar med armen utsträckt skulle han kunna lägga av boxningen och ta jobb som Karl XII i Kungsträdgården. Den som dansade kring Pettersson den här gången heter Peter Toro och ligger tia på WBA:s lista, vilket inte hindrade Norrland från att säja, att han var bara flugskit. Länsman i Delsbo har, fick man veta, en betydligt mera sövande punch. Toro gjorde dock allt vad han kunde mot denna staty från Göteborg. Det står i boxningshandboken att man ska trycka hakan mot bröstet när man boxas och hellre ta smällarna på mittbenan. Men när Toro följde dom råden blev han hejdad av domaren, som med gesten hos en inspirerad barberare riktade hans haka mot taket så att Karl XII skulle komma åt att slå på den. Men Karl XII missade i alla fall, för Toro var olydig nog att knata runt och ställa sej bakom statyn, något som är fullt regelrätt och inte går att göra något åt. När statyn hade kopplat och insett var Toro befann sej, vände han sej ett halvt varv, men då knatade den förbannade Toro ett varv åt motsatta hållet och gav statyn en snyting från sidan så att det sa smack i hela Pettersson. Detta pågick i 45 minuter varpå man dömde matchen oavgjord. Domslutet syntes förvåna Karl XII som inbillade sej att han vunnit. Norrland buade och påpekade i talkör att domarna var blådårar.
   Kvällens huvudboxare var emellertid Buster Mathis, en toppfläskig kille med bilringar kring midjan, Så mycket dallrande fett har jag inte skådat sen jag beställde en brylépudding på restaurangvagnen mellan Katrineholm och Södertälje. Han gjorde entré i en vit frottéjacka med rödfärgad kapuschong och Norrland skrek:
    — Nu jävlar kommer tomten också. . . dä va bara han som fattades!
    Det var i så fall den stöddigaste tomte jag sett. Han vägde 111 kilo utan behå.
    Mot sej hade tomten en liten arg karl från Peru. En toppman, försäkrade programbladet.
    — 75 spänn och fri frakt från Soho, sa Norrland.
    Det märkliga med de 111 kilona från USA sades vara hans enorma snabbhet. Och det är klart att i jämförelse med Karl XII så gick det undan. Men det var strängt taget bara nyporna som gick snabbt, slälva den kolossala killen stod ganska stilla. Ibland såg det ut som när en humla varmkör vingarna inför en flygning, ett helsikes fladder utan att något händer. Det var ungefär som när Söderlund i viken slår i spik, ett fruktansvärt tempo i en skur av hisnande missar, men när det blir träff så är det bara en rostfläck kvar av spiken.
    Aftonens spik heter Roberto Davila. I sjunde ronden träffade Mathis huvudet på spiken. Jag trodde han skulle slå ner honom genom golvet tills armhålor tog emot. Han drog domaren med sej i fallet. Den vitklädde mannen föll raklång baklänges ungefär som Tandberg mot Walcott. Det var riktigt stiligt. Norrland jublade, för det hade dom suttit och önskat sej hela kvällen.
    Inte en riktig knock på hela kvällen och så kommer tomten och nitar två kisar i en smäll!
    Vilken julafton!