ETT AV MÅNGA MISSFÖRSTÅDDA GENIER! 
 

nr 14  1977
    Jag har fått papper på att jag inte är galen. 
    Som herrskapet kanske minns återvände jag från fjällen som en missförstådd kämpe för gångjärn på skidor, en hånad Jeanne d'Arc från det bakhala Härjedalen.
    "För ca 42 år sen, jag var 10 år, ägde jag sådana skidor. Var vid gott mod, du är klok och har inte drömt om gångjärnen", skriver t ex Ingvar Karlström. 
    "I min hemby i Dalarna hade alla ungar på 40-talet gångjärn på laggarna för att hindra bakhalka", intygar Ulla Tenggren. 
     Gustav Månsson i Malmö skriver att i medio av 20-talet förekom det sådana skidor. Själv skruvade han gångjärn på sina, men skidorna var av björk och spräcktes lätt av skruvarna. Gustav rekommenderar rejäla gångjärn för ändamålet, inte små möbeljärn, som jag föreställde mej skulle passa bra.
    "Det måste vara lite tyngd i spärrdelen för att det ska fungera. Snön fastnar i gångjärnet och om detta är för lätt faller det inte ner. Ta hjärtans gärna ett par kasserade skidor och prova med.
    Det funkar strålande så länge det håller", hälsar Gustav i brev, skrivet i en skidstuga i Jämtland. Gustav har ritat 
en skiss också. Var så goda: 

    Vad säjer ni nu då. I alla, som trodde att jag hade vurte galen?
    Varför har inte den här geniala grejen slagit igenom och givit uppfinnaren, vem han än är, patent, ära och pengar? Jo, det beror på denna förbannade svenska skepsis!
    Vi är så misstrogna av oss i det här landet. Vi tror inte på någonting som inte är amerikanskt eller franskt. Skulle teflonstekpannan uppfunnits av en svensk hade vi kastat pannan i sjön och låst in svensken. Hade det varit en svensk som började sälja sönderslitna jeans för 460 kronor paret på de fashionabla varuhusen skulle han ha dragits inför konsumentombudsmannen och berövats sitt medborgarskap. 
    Men nu var det nån smart utlänning som hitta de på’t och då gick plötsligt hela stan i färdigslitna jeans. 
    I dag garvar vi åt bilderna från 60-talet, där tjejerna har kjolar som slutar på halva låret. Men det var ju modefolket i Paris som sa att vi skulle se ut så. Hade förslaget kommit från Flen hade det inte blivit något mode. Det är sålunda inte lätt att vara nytänkare om man är svensk. Men om skidmärket Rossignol nästa år släpper ut ett par laggar med gångjärn, ja då ska ni få se på gnistor! 
    Som kreativ kraft har jag alltid fått finna mej i att vara missförstådd.
    Var det nån som nånsin tog min vindruta på allvar? Inte! Jag föreslog att alla bilar skulle utrustas med den roterande vindrutan, en cirkelrund ruta, varav den ena halvan befann sej inne i bilen när den andra halvan var vindruta. 
    I stället för dessa vinkande torkare, som alltid går sönder, skulle man ha en fast torkare, som rakade  av skiten när rutan roterade. På vintern är alla rutor frostiga och det vill till ett evinnerligt skrapande innan man kan pipa i väg med bilen. Inte med den roterande rutan. Man trycker på en knapp, den halvan av rutan som varit inne i bilen svänger ut, frostfri och klar. Den kalla halvan tinas upp av kupévärmen.
    Hela bilindustrin bara skakade på huvudet. Saab, Volvo, Tjorven... alla konstruktionsavdelningarna skakade unisont. En av teknikerna ville inte ens ta mej på allvar. Han sa:
    - Din ruta är omöjlig som tanke. Djurskyddsföreningarna skulle stoppa den för humlornas skull.
    - Vadå humlorna?
    - Det vet du väl att det alltid hamnar humlor på rutan sommartid. En humla hos dej skulle tvingas hoppa jämfota varenda gång rutan passerade torkarbladet. Det vore djurplågeri. Äsch. 
    Eller ta min fenomenala pormasksalva. År ut och år in såg jag hur grannens finniga Berra varje afton smorde in sej med en salva mot finnar. Jag såg aldrig något resultat. Finnarna satt där de satt. Då gjorde jag en egen salva, dvs. samma salva som finniga Berra köpte plus en klick Casco kontaktlim. Den blev en ganska suverän blandning. Finniga Berra provade den en fredagskväll och det var precis som det står i Runebergs Sven Duva ? "dess allra första salva ren blev åtta finnars fall". Här var salvan som inte bara torkade finnarna, den drog ut dom med roten! 
    Eller universalsmällan Pentamedes, som jag uppfann på 50-talet. Det är ju för tokigt att hundratusentals svenska aktersnurror står stilla i vedbodar och garage åtta månader av året och bara går på sommaren. Man gör en aktersnurra med utbytbara riggar, propeller på sommaren, motorsåg, hushålls- assistent, snöslunga eller vad ni vill på andra årstider. Motorn ska aldrig längre i konstruktionsarbetet än till motorsågen. Och det var bara en som köpte. Han heter numera "Tålösa Herman".
    Somliga kallar mej blådåre, andra kallar mej knasboll. Sverige har inte det rätta klimatet för oss kreativa snillen. Jag känner mej lika utstött som han som uppfann suddgummit. Han råkade göra det åtta år innan blyertspennan uppfanns.
    Man har frågat sej vad suddgummits uppfinnare gjorde under dessa åtta år. Jag vet. Utstött, missförstådd och förtvivlad var han ute och suddade på nätterna.