MODET HAR SINA RUTIGA ORSAKER! 
 
nr 41 1976
■■■
Varje höst när man flyttar hem från skärgårn till stan ska man vara någon annan än man är.
  Ett år skulle man vara kritrandig som gamle kungen.
  Ett annat år skulle man ha svart skinnjacka och se ut som fan.
   I år ska man ha rutig keps, trenchcoat med skärp och se ut som Niclas Silfverschiöld på älgjakt.
    En gång bodde jag utomlands i fyra månader. När jag kom hem, såg alla killar jag kände ut som Che Guevara. De var kortklippta, välrakade och klädda i kostym när jag for. Fyra månader senare hade de långt hår, toviga helskägg och skrynkliga jeanskläder. Samtliga bedyrade att dom såg sådana ut för att markera sin individuella smak.
    Nu är det färdigt igen. I en damtidning ropar man att "det ska vara rutigt i höst!" Vem har bestämt det? 
    Påståendet ledsagas av bilder på tjejer i kappor som liknar ägoskifteskartor över Siljansbygden. 
    Är det Olle Ingelmyr som slagit till? Ni kanske inte vet vem Olle Ingelmyr är? Då ska jag berätta.
    Vid torget i den lilla staden låg två damekiperingar. Ingelmyrs Damkläder och Billiga Boden. Ingelmyrs gick bäst, strategiskt placerad alldeles vid Domus. Billiga Boden, som drevs av Hjalmar Lindgren & Son. låg på andra sidan torget, inklämd mellan Antonsons Tobak och Nymans Chark. Billiga Boden gick inte så bra som förr om åren, gamle Lindgren fick sköta den själv numera sen "& Son" var tvungen att gå till sjöss för att kunna försörja sej. Och gamle Lindgren hade väl lite svårt att hänga med i den moderna modesvängen.
  Att Ingelmyrs Damkläder gick bättre berodde inte bara på läget. Ingelmyr var yngre och fiffigare i affärer och dessutom var han en av pamparna i Fria Församlingen. Det var till Ingelmyrs som bröderna och systrarna i anden gick för att handla sina kläder.
    En höst som denna kärvade det dock till sej även för broder Ingelmyr. Han hade tagit sej orådet före att åka på semester, Europa runt i Volvon med familjen. Ingelmyrs Damkläder hade under dessa veckor föreståtts av en unge Svensson, ett plikttroget men icke över sig begåvat biträde. Så hade Volvon pajat på autobahn mellan Düsseldorf och Bremen och Ingelmyr hade blivit en vecka försenad. Det var en ödesdiger vecka, just den veckan som höstens klädkollektioner skulle köpas in. Hur skulle unge Svensson klara det på egen hand? 
    Det gick precis som Olle Ingelmyr fruktat. Hemma  igen i sin butik var 185 svartvit-rutiga regnkappor av gammalmodig typ det första han såg, vidriga saker av sämsta kvalitet som stank av dålig plast. Det luktade övermogen camembert i hela butiken.
  Det var tur att systrarna och bröderna i Fria Församlingen inte kunde höra broder Ingelmyr i detta ögonblick. Unge Svensson var riktigt imponerad, han visste faktiskt inte att chefen hade en sån repertoar när det gällde grovheten
    — Vadåra? sa Svensson  på ungdomars vis. Jag fick dom för tjuge spänn styck.
    — Tjugu spänn styck? skrek Ingelmyr. Tjuge spänn styck för ett tjugufem år gammalt restlager! Ingen fullt klok människa köper en sån här kappa i dag. Dom kommer att ligga här tills jag dör.
    — Lägg av, sa Svensson på ungdomars vis. Chefen får väl göra som chefen brukar, lura på dom på systrarna i församlingen.
    Ack Ja, suckade Olle Ingelmyr och kavlade upp ärmarna. Folder trycktes, annonser beställdes i lokaltidningen och personlig bearbetning inleddes. "Sensationstillfälle hos Ingelmyrs, Systrarnas vecka!" hette det.
    — Lite för djärvt för mej, invände en och annan syster vid anblicken av de rutiga hiskligheterna.
    — Inte då, alla systrarna i församlingen köper såna här i höst, försäkrade Olle Ingelmyr och log som en partisekreterare.
    — Jaså minsann . . . tja, 45 kronor är verkligen inte dyrt.
    På två dagar var lavinen i gång. På kvällen den tredje dagen, då det hade varit ett härligt möte under medverkan av Gud, pastor Joelsson och sångarna, såg gatan utanför kyrkan ut som en schackspelarkongress. På fjärde dagen var de 185 kapporna slut och dominerade stadsbilden. Ändå stod det systrar i kö. Ingelmyr var minst sagt häpen.
  Ännu häpnare blev han när de rutiga regnkapporna fortsatte att sprida sej över hela stan. Kvinnor, som aldrig satt sin fot i hans butik, började synas både på Domus och i Centralparken i dessa rutiga regnkappor. Det bara vällde ut kappor i stan. Till slut var Ingelmyr tvungen att stoppa en vilt främmande regnkappa på Storgatan.
    — Förlåt, var har damen köpt den där eleganta kappan?
    — Hos Billiga Boden förstås.
    — Var den dyr?
    — Inte farligt... 110 kronor.
    Ingelmyr ilade som en Garpenborg raka spåret till butiken, kastade sej på telefonen och ringde Borås.
    — Beklagar, sa tillverkaren, det finns inte en kappa kvar av det där gamla lagret. Kan nån begripa ... efter 25 år... de sista 600 gick iväg till Billiga Boden i förrgår.  
    De gula gula löven rasslade i rullande drivor över torgets kullerstenar när höststormen skakade den lilla stan. Ekande hammarslag förrådde att Billiga Boden höll på att bygga om sin fasad. Antonsons Tobak hade slagit igen och Billiga Boden kunde utvidga. Gamle Lindgren satt i en parksoffa och tittade på. Han verkade nöjd där han satt och sög på en cigarr från Antonsons utförsäljningsrea. Han hade rutig keps och trenchcoat med skärp och såg yngre ut än på länge. Va roligt det skulle bli. . . "&  Son" som hade mönstrat av och var på väg hem för att
överta affärn . . .
    Modet har sina randiga orsaker. Ibland är dom rutiga !