Jävlar, Örnen, Korven, Farfar och lilla jag.
 
    
nr 16 1967      
■■■ Jag har bott vid en skogsväg de senaste två åren av mitt liv men aldrig sett människor komma och gå, dom springer som galningar, för det är Motionssverige som är i farten!
   Vi känner inte dessa herrar i träningsoveraller och toppluvor som går i trafik förbi kåken och försvinner in bland granarna morron och kväll, men eftersom vi sitter på parkett och betraktar deras framfart har vi efter hand kommit fram till vissa arbetsnamn på dem.
    Korven är så punktlig att vi kan ställa klockorna efter honom. Han passerar varje morron kl. 07.30 och ser ut som det mormor fick fram när hon skulle stoppa leverkorv och det var motorstörningar i assistenten. . . Förmodligen är Korven något fint och välpressat i något av verken på dagarna, men 07.30 på morron ser han ut som en reklamgubbe från Michelin. Konfektionsindustrin måste lägga sej mera vinn om passformen på träningsoverallerna.
    Örnen heter så därför att han ser ut som en sån. Han knatar med utbredda armar och är klädd i ett par fransiga jeans. En dag när det blåser motvind kommer han att lyfta och segla hän över grantopparna.
    Skymningen är en liten kort karl som vi kallar så därför att han dels passerar vid kvällsdags, dels alltid står på örona så det brakar i buskarna. Han kanske ser dåligt, vad vet vi? Ungarna jublar varje gång och ropar: Nu faller Skymningen! Vi äldre är mest förvånade över att han inte slår ihjäl sej.
    Jävlar har en gredelin träningsoverall som det står Beatelunds IF på ryggen på. Jävlar springer inte framåtlutad som alla de andra utan han knatar i enskild ställning. Det är därför han får så mycket grankvistar i ansiktet när han styr in i skogen. Och det är när han får en grankvist svepande över nosen som han skriker jävlar. Vindstilla kvällar när det är tyst i snåren kan vi höra honom länge. Han brukar vara oppe i fem jävlar per kilometer.
   Bokstäver på ryggen är det flera som har, bl.a. fyra gubbar i blått som har Reso där bak. Det är uppenbarligen fråga om ganska spänstiga killar. Medan andra kommer ut ur skogen igen efter tio minuter eller en kvart, så är Resokillarna alltid borta minst en halvtimme. Jag har dryftat saken med grannen. Han säjer att Resokillarna förmodligen samlas under nån gran där dom halar fram allsångshäftena och sjunger Skillemandinke inke dinke, skilleman dinke do.
    — Hur det går till i Reso vet man ju, säjer grannen. Han har suttit i tre sommarveckor kring brasan på ett Resopang på västkusten och sjungit »Hallå, dig ropar solens sken», i ösregn.
    Farfar är ganska söt, han hör till de avvikande. I stället för träningsoverall kör han med rutig lumberjacka, spetsbyxor och benlindor från 20-talet och ser ut som han slitit sej från Willy på nya äventyr i Allers. Bara en sån sak som att linda benen varje morron! Det går ju åt tjugo meter linda till vardera påken! Vi råkade se när farfars ena benlinda fastnade i en rot i fjol, just som han sprintade fram i en utförslöpa. Farfar snurrade som en skridskoprinsessa i 30 sekunder innan han plöjde på öronen i en albuske.
    Alla dessa sällsamma figurer som trafikerar vår skogsväg skulle ju vara ganska harmlösa, men det här med motion smittar av sej, dessutom är det ju inne att röra på sej. Sålunda fick jag en träningsoverall i födelsedagspresent, och jag förstod piken fast den var fin, som pigan sa när dom kallade henne tjyv.
   Hela familjen samlades vid starten i farstun. Träningsoverallen var svart och åtsmitande. Jag påminde om något som blåst iland från grodmanstrupperna. Övermodigt vinkande flög jag ur startgroparna och höll på att slå ihjäl mej redan på första metern. Varför ska barn alltid ställa cyklar mitt framför förstutrappor?
    Kondition är a och o om man ska luffa i skogen. I mitt fall svartnade det för ögonen redan när jag rundade brevlådan. 
    Endast förvissningen om att ha familjens kallt kritiska blickar i nacken drev mej vidare mot det skyddande skogsbrynet. När den gran, vid vars rot mitt bo är fästat, dolde mej för de hemmavarandes insyn övergick jag till stilla promenad. I sådana situationer bläddrar man förtvivlat i minnet efter argument att döva samvetet med. Fågelkvitter! Det är klart att man stannar för att kunna höra fågelkvittret en sådan här tyst och fridfull vårmorgon! Man lägger handen bakom örat och lyssnar. Det enda man hör är ett rungande »Jävlar»! Ordet jävlar upprepas flera gånger, men det kommer varje gång från samma ställe därinne bland granarna. Det är herr Jävlar som har fastnat i en gran för gott, misstänker man och rycker till undsättning. Men man har missuppfattat situationen. I en glänta bland de tysta granarna sitter dom — Jävlar, Örnen, Korven och Farfar. Jävlar tittar opp och säjer:
    — Hej, hoppa in i gänget så det blir nån ordning på det här. Kan du tänka dej att här satt man med en kåk och så lägger farfar fram en straight flush! Du får blanda och ge, du som är ny!