Näver mind, sa Söderlund... 
 
    nr 14  1975                 
■■■ Söderlund i Viken trivdes inte i slalomåkarnas värld. Redan andra dagen längtade han hem från fjällhotellet till stugan i skärgårn.
    — Vad hade jag här att göra bland alla dom här fisförnäma drullarna, som hasar omkring i 50 kilos plastkängor på fötterna? Dom e ju så förbannat tillgjorda att dom inte ens kan prata som folk. Dom åker schidor och har det schönt, säjer dom. I går morsade jag på en faan som räckte fram labben och sa: 
    — Hilding, Norra Latin, 47. Schitstövel.
    Söderlund plockade ner en näverlur från väggen i hotellets vestibul, vägde den i handen och sa:
    — Det här är fanimej det enda äkta på det här stället.
    — Förlåt sa en dam i blåa Kastingerskor, vad är det där för något?
    — Ett blåsrör för att döda björn med, sa Söderlund. Man la en giftpil inne i röret och så smög man sej på björnen just som han titta fram ur idet på våren. Då fick han sej en pil mitt emellan ögona och somnade igen.
    — Gud så spännande, sa damen.
  En flintskallig ädling i gula Dachstein stannade upp och sa att han länge undrat vad det där långa röret av näver hade använts till.
    — Vet han inte det? sa Söderlund förvånat, har han aldrig mjölkat en fjällko?
    — Inte vad jag vet, sa ädlingen.
    — Jo, korna dom hade häruppe innan trakten blev nedlusad med slalomåkare, var nordsvenska snökor med långa ben. På vintern var det bra med dom långa bena för snön ligger ju meterdjup häruppe, men på sommarn hade pigorna svårt att nå upp till spenarna. Då fick dom använda såna här skarvrör att mjölka med.
    — Mycket intressant, sa ädlingen och hasade mot baren i sina gula Dachsteinkängor.
■  Rätta mej om jag har fel, sa en fet farbror i högskaftade Garmont, men e de inte något slags talrör?
    — Precis, sa Söderlund. Fem poäng. Telefonledningarna är så frostangripna häruppe, att man måste trä såna här rör på telefonluren om man t ex ska tala med Stockholm.
    — Verkligen? sa Garmont.
    — Ja, annars hör inte Tellemar vad man säjer.
■  Vad är det ni håller i handen? undrade en medelålders dam i röda Dolmite.
    — Ett historiskt minne, sa Söderlund.
    — Ja, det har jag förstått men vad har det varit till?
    — Det är den enda bevarade biten av vattenledningen mellan Funäsdalen och Hede, sa Söderlund. Den dom byggde 1683.
    En herre i vita San Marco såg lite religiös ut och fick veta att föremålet var en gammal gjutform för stöpning av altarljus.
  En snorkig tonåring från Lidingö i 800-kronors Lettrapeur fick nöja sej med beskedet att föremålet var ett stetoskop för veterinärer.
    — Varför så långt? sa gossen.
    — Det är med tanke på veterinärens säkerhet, sa Söderlund. Härjedalshästarna är för jävliga att sparka, det gäller att kunna lyssna på dom utan att få påkarna avslagna.
  En herre i gröna Humanic verkar föga övertygad om att det var ett förvaringskärl för rökt ål, som Söderlund betraktade.
    Lurifax där, sa en blondin i Lange med blanka spännen, när Söderlund framhöll att näverluren var ett fodral som storbönderna hade om slipsen när dom förr i världen skidade genom snöstormen till högmässan.
  Inte heller verkade en kamrer i gredelina Airboots alldeles övertygad om att föremålet var en sabelbalja från slaget vid Poltava.
    — Sablar är krokiga, påpekade kamrern.
    — Men dom raknade i den sabla ryska värmen, försäkrade Söderlund.
    — Dåre, sa kamrern, de var ju kallt ju. Dom fick ju värma upp tälten med glödgade kanonkulor.
    — Säjer Grimberg ja, sa Söderlund. Man ska inte tro allt schit som Grimberg skriver.
    — Schämtare där, sa kamrern, och rasslade från platsen i sina Airboots.
    När Söderlund hade gått på i den stilen halva förmiddagen, kom en blodsprängd överste klampande i ett par kycklinggula Koflach. Han gjorde halt framför Söderlund i viken och röt:
    — Är ni riktigt klok ni?
    — Tja, sådär. . . sa Söderlund.
    — Det där är ju en vanlig jävla näverlur!
    — Javisst, sa Söderlund, vad skulle det annars vara.
    — Hur kunde ni då understå er att inbilla min hustru såna dumheter?
    — Jag förstår inte. . .
    — Här kommer Inga-Maj sättande upp på rummet och purrar mej mitt i min förmiddagsslummer och säjer att jag absolut måste kila ner i vestibulen, “där sitter en karl med en ångdriven massageapparat från 1902”. Fy fan, en sån dumhet!
    — Ja, inte sant, sa Söderlund. Medelålders kärringar! går på nästan vad som helst.
    Sen kom hotellvärden med något av svårmod i blicken och undrade om det var Söderlund som hade inbillat konsulinnan Hanfalk på 37:an att hotellet hade munlås för maraboustorkar på väggen?
    — Har ni något emot, sa han, att vi hänger upp näverluren på spiken igen?
    — Näver mind, sa Söderlund, och tillade suckande: De var roligt så länge de varade.