Nej, Svensson är bara liftskadad! 
nr 9  1970
■■■
Om ni denna vecka observerar Svensson på Tunnelbanan och han Svensson står starkt bakåtlutad med kroppen i 75 graders vinkel, medan han krampaktigt håller sej i en stång med utsträckt högerarm, så ska ni inte dra slutsatsen att Svensson är knall. Nej, Svensson har varit på sportlov i fjällen och blivit sån där i skidliften.
    Det slog mej uppe i Härjedalen förra veckan att det inte är klokt vad tillvaron kräver av folk nu för tiden. Förr i världen räckte det om en människa lärde sej skruva upp moraklockan och trampa cykeln. Större krav på hans tekniska egenskaper ställdes aldrig.
    Idag lever vi i apparaternas värld, och det hör till allmänbildningen att man ska behärska dem alla.
   Man ska kunna köra moppe, bil, skoter och aktersnurra.
  Man ska kunna starta en gräsklippare, man ska kunna finjustera bilden på TV:n, man ska kunna fixa tvättmaskinen (våran säjer fortfarande jäck-jäck-jäck) och man ska kunna hantera en elektrisk borrmaskin utan att komma in till grannen när man sätter upp en bokhylla.
  Man ska äga teknisk begåvning nog för att montera ihop hammockar och andra möbler som numera levereras i form av femtio småbitar och en påse skruv. Man är dessutom skyldig samhället att kunna stoppa korv med hushållsassistent, diska med maskin och skära skinka med handvevad klinga utan blodvite.
    Många klarar inte denna tekniska värld. Jag känner en granne som gick med händerna i byxfickorna i två månader därför att han inte vågade visa dem. SE frågade häromveckan om kronprinsen frös om händerna eftersom han alltid hade dom i byxfickorna. Men det kanske är med kronprinsen som med grannen. Den senare hade händer som liknade två bruna solfjädrar efter ett försök att stryka slipsen i en elektrisk strykmangel.
    Slipsen kom ut på andra sidan och blev ganska fin. Men själva grannen kom inte loss förrän hustrun slagit back på maskin.
    Kraven på tekniskt kunnande är kanske som störst inom fritidens område.
  Man ska kunna åka vattenskidor. Det hör till allmänbildningen. Vi som var unga på 30-talet fann en tjusning i att göra surfingbrädor av gamla dassdörrar och susa fram över fjärdarna i sju knop. Vi är ute i dag. Klarar man inte att åka enkelskida i 32 knop är man inte längre en man.
  Man ska kunna åka nedför Högdalstippen på miniskidor utan att slå ihjäl sej. Varje söndag kör ambulanserna bort med fäder som hetsats av sina barn till att göra ett försök.
  Man ska åtminstone kunna ta sej nedför ett fjäll på slalomskidor genom att vicka på ändan och forcera guppen med den rätta bakvikten.     Personligen har jag kommit dråsande med örona före innan jag ens hunnit erinra mej vad som är bergskida och vad som är dalskida.
    Det värsta är emellertid detta moderna påfund med liftarna. Här i härliga Härjedalen är det så att varenda lantbrukare med en skogsbacke på ägorna har kalhuggit skogsbacken och byggt en lift.
  Det finns flera olika sorters liftar. Den första liften i mitt liv, var en stollift, belägen i Hammarstrand. Den bestod av en flygande trädgårdssoffa som anföll bakifrån och slog en i knävecken så att man trattade på ändan i soffan och fick följa med till bergets topp vare sej man hade något där att göra eller inte.
    Det bästa med stolliftar är att man med dessa även kan åka ner igen efter att ha tagit sej en stärkande bärsa i toppstugans servering. Det fanns äldre herrar som åkte opp och fick sej en öl en gång i halvtimmen. Till slut brydde dom sej inte ens om att kliva av när dom kom ner, utan åkte runt i lifthuset för att glatt lallande fara upp mot toppen igen.
  Senare har jag erfarit att det vanligaste är s k dragliftar, en sorts ankare av trä med plats för två man på tvärslån eller vad det nu heter. Konsten är att luta kroppen bakåt, låta, tvärslån fånga upp låren och sedan hålla sej i ankarets stam. 
    Jag minns min första draglift. Jag hade bara sett såna mojänger på bio förr, och det verkade ju inte vara särskilt svårt. På något, sätt hade jag väl missuppfattat det hela, jag trodde att tvärslån var en sittplats. Med ett käckt utrop hoppade jag upp och satte mej för att en tiondels sekund senare slå rumpan i backen med en smäll som skakade byn. Ankaret är nämligen fäst vid linbanan med en fjäderanordning som töjer sej för belastning och med mina 88 kilo är jag onekligen en belastning.
  Vid nästa försök lydde jag liftvaktens anvisningar att placera kroken ungefär mitt på låren och hålla i ankarets stam med utsträckt hand. Jag stod där som en fanbärare på svenska flaggans dag och avvaktade startögonblicket. Det kom snabbare än jag anat. Jag hann knappt känna rycket innan påkarna for i vädret och jag gjorde ett cirkusnummer som kontinenten skulle betala mycket för.
    — För helvete människa, sa liftvakten, gå sakta framåt just som rycket kommer, annars hänger ni inte med!
    Goda råd är till för att åtlydas; Jag gick sakta framåt. Och vad hände? Linan bara slaknade. Jag vände mej om för att tipsa liftvakten om detta fenomen. Då kom rycket. Denna gång blev jag hängande på kroken med ändan i färdriktningen. Jag avlägsnade mej från liftvakten mycket snabbt. Jag kunde se att han dolde ansiktet i händerna och skakade, men det var omöjligt att avgöra om han skrattade eller grät.
    Halvvägs upp ramlade jag av. Just som jag kravlade mej upp och vemodigt betraktade den bortflyende kroken, fick jag den efterföljande kroken i bakhuvudet och började gradvis mista min entusiasm för modernt fjälliv.
    Det där hände för många år sen, men ännu i dag när jag befinner mej vid liften på Walles fjällhotell och viftar med mitt veckokort, brukar Kalle i Mön, den gamle illusionsfrie liftvakten som sett det mesta av stockholmares repertoar i akrobatgenren, spänna ögonen i mej och säja:
    — Inga konster den här gången!
    För evigt kommer jag att leva i denne mans minne som tokjäveln som höll på att slå ihjäl sej när han skulle hoppa opp och sätta sej på liftkroken.
    Men numera kan man ju konsten. Raka ben, rak i ryggen, ena våfflan utsträckt och kroppen starkt bakåtlutad!
    Det där höll vi på med hela förra veckan. Det är därför som vi står så lattjo i tunnelbanevagnarna just nu.