Nemesis vakar mellan Borlänge och Leksand 
 
   
nr 2  1976                 
■■■ Det heter ju att eget lidande lindras av andras plåga. Är det därför som Söderlund i viken alltid ska  jävlas med folk när någonting har gått snett för honom själv? Är det hans sätt att söka tröst? 
    Nej, Söderlund jävlas inte för att söka tröst, han jävlas för att bereda sej fördelar på andra människors bekostnad. Han bara är sån.
  Som senaste helgen. Söderlund skulle till Sälen med bilen för att åka skidor. Det var skidor på taket och fullt av bagage och ungar och svärmor inuti. Svärmor från Söderbärke drog en lättnadens suck när hon fick lämna Stockholm efter julfirandet, ty från Söderbärkes horisont följer hon med vad som händer i huvudstaden och vet, att i den stan står det rånare och skjuter skarpt bakom var och varannan husknut.
    Och nu när hon lyckligen orånad och mätt på julfrid susade ut genom Norrtull på väg mot det snöiga Sälen, då small det som ett kanonskott. Hjälp, skrek den gamla damen och kastade sej ner på durken för att inte dra på sej eld från rånarna.
  Men det var Söderlunds ljuddämpare som exploderade. Den sprack som en övermogen, ärtskida och under öronbedövande smatter svängde Söderlund in på närmaste bensinmack.
    Byta ljuddämpare? sa en tvåmetersorangutang i oljig overall, i dag? Sällan! Klockan 9 har vi ett däckbyte, klockan 9.15 ett termostatbyte på en Volvo och 9.30 kommer de en gök och ska ha motortvätt på en Cittra.
    — Sen då? sa Söderlund.
    — De e fullt kör hela dan, sa orangutangen och kammade polisongerna med en oljig högerkratta. De skulle va om de kom nåt återbud då ...
    Söderlund satte sej på ett tomfat utanför macken och avvaktade utvecklingen. En Valiant bromsade in,  en hurtig herre i jeans och prickig olle hoppade ur och sa:
    — Jaha, nu är jag här för däckbyte.
    — Var ska'ru sen? sa Söderlund.
    — Till Härjedalen, sa prickiga ollen.
    — Då räcker det inte med , däcken, sa Söderlund. Du kommer inte tio mil med den där kammen.
    — Kammen?
    — Kamaxeln, förtydligade Söderlund. Det är en lyftare på kammen som är av. Hör du inte det själv? Lyssna! Tick ta tick-ta tick-ta! Det ska låta tick ticktickticktick.
    — Ja. sannerligen, sa prickiga ollen. Tick-ta tick ta-tick-ta-tick-ta. säjer det. Tar det lång tid att fixa?
    — Två dar, sa Söderlund och lade pannan i djupa veck. Först ska vi lyfta rovan ur vagnen och demontera balanshjulet. Förr får man inte fram kammen. Kom på måndag klockan elva, då kan vi byta däcken i samma veva.
    — Håhå jaja, suckade mannen och körde mot stan med bedrövade ögon.
    Sen kom en herre i paletå och rouletthatt inrullande med en Volvo Amazon.
    — Aj då, sa Söderlund, en X 698:a! Ska ni långt i dag?
    — Nja, till Uppsala ... det var ju termostaten ... va det ni sa? X 698?
    — Ja, herrn kör en X 698:a. Lyssnar inte herrn på morgonekot i radio? Dom sa nyss att alla X 698:or är livsfarliga. Koaxialdrevet! Det är spärr på Uppsalavägen. 20 snutar i fyra bilar. Dom snor varenda X 698:a!
    — Förfärligt, sa paletån. Och det hinner ni förstås inte åtgärda i dag?
    O nej, sa Söderlund. Men vi har en tid klockan elva på måndag. Och då kan vi ta termostaten i samma veva.
    — Tack, det var förfärligt älskvärt, sa paletån och reste in mot staden igen med bedrövade ögon.
    Därpå svängde en Cittra upp framför macken, en lurvig ung man med öppen skjorta och en bringa luden som en norrlandsmyr klev ur.
    — Vare frågan om motortvätt? sa Söderlund.
    — Just det, sa norrlandsmyren.
    — Ska vi ta bilen först och ägaren sen?
    — Vasa?
    — Jag menar, att bilen ser ju ganska ren ut i jämförelse med dej. Du var mej den skitigaste jag sett på länge.
    — Va i helvete? sa norrlandsmyren.
    — Jag menar, att det är konstigt med folk, sa Söderlund lugnt. Dom är tarvligt kinkiga med motortvätt på bilen, men själva ser dom ut som sophögar. Vaska'ru dej inte till den här julen heller?
    — Nä, nu jävlar, sa norrlandsmyren.
    — Pys, sa Söderlund.
    — Vadå? sa mannen.
    — Pys härifrån, sa Söderlund. Stick så're dammar. Vi tar inte emot såna som du. Sist vi gjorde't fick vi ha Anticimex här i tre dar.
    — Ni kommer att höra av mej, jag åker direkt till huvudkontoret! sa mannen.
    — Gör det, sa Söderlund, dom får väl vädra efteråt.
    Sedan det märkliga inträffat, att bensinmacken fått tre återbud på raken, fick Söderlund sin ljuddämpare utbytt och fortsatte mot Sälen. Avbrottet varade inte mer än någon fattig timme.
    Det sjöng i däcken och Söderlund i viken passerade Sala, Avesta, Borlänge och rullade mot Leksand muntert visslande. Men just som han fick Djurmo klacks pampiga massiv i blickfånget dog hans vissling i ett missmodigt väsande. Fullt av polisbilar på vägen! En overallklädd konstapel med röd polisspade i norra kardan yrkade på att Söderlund skulle stanna. 
    Söderlund vevade ner rutan och stack ut nyllet arg som en kändisadvokat:
    — Vafan e're nu'rå? Jag höll jävlar i mej inte en kilometer över nitti!
    — Det har vi inte heller hävdat, sa konstapeln. Men vi måste ändå be er köra in till vägkanten och lämna bilen.
    — Vaffödedå?
    — Därför, sa konstapeln lugnt, att den modellen ni kör är en X 698:a. Alla X 698:or är livsfarliga. Visste ni inte det? Dom sa det på morgonekot i morse. Materialfel i parallellstagen.