Nu är det färdigt igen, hela Sverige står stilla! 
 

nr 13 1971
    Det var en tung måndag i koncernen. Senvinterdiset hängde som filmjölk utanför fönstren i styrelserummet. Koncernledningens skarpaste talanger, handplockade män från bankväsende och näringsliv placerade sina svarta dokumentportföljer på jakarandabordet och satte sej under tystnad. Koncernchefen tittade allvarligt upp i takets stuckatur. Stämningen var minst sagt tryckt. Det var koncernchefen som bröt tystnaden efter att ha
låtit blicken vandra från man till man. Han sa:
    — Är det ingen som har hört nåt?
    En kortsnaggad man i mörkblå kostym och svart slips till vit skjorta satte sej i enskild ställning i stolen, böjde huvudet till en artig bockning och meddelade:
    — Jonnermo på projektledningen söker telefonkontakt för besked med utnyttjande av vissa förbindelser.
    — Tack, sa koncernchefen och tittade återigen i taket.
    Tystnaden bröts endast av en kortsnaggad gråhårsman i mörkblå kostym och svart slips och vit skjorta som trummade med blyertspennan. En närsittande herre med skarpskuret ansikte, kal hjässa, mörkblå kostym, vit skjorta och svart slips böjde sej fram och betraktade pennan.
    Han som trummade fångade hans blick och sa:
    — A. W. Faber nr 2.
    — Bra, sa den skarpskurne, nr 1 är för mjuka för att ge det rätta avtrycket på karbonkopiorna.
    Sen blev tystnaden tryckande igen. Koncernchefen rullade tummarna, harklade sej och sa:
    — Ja ...
    — Ja... ? sa fyra herrar i mörkblå kostym, vit skjorta och svart slips.
    Koncernchefen suckade:
    — Vi kommer ju ingen vart med vårt arbete förrän vi får besked.
    — Nej just det, sa fyra herrar i mörkblå kostym.
    Då ringde telefonen. Den skarpskurne kastade sej över luren med nervös iver.
    — Nå, sa han, hur är det... Det menar du inte ... det menar du inte ... det menar du inte ... tack!
    Han lade tillbaka luren i klykan, lutade sej tillbaka i stolen och log.
    — Nå? skrek fyra herrar i mörkblå kostym.
    — Lugnande besked, sa den skarpskurne. Det var inte så farligt som man trodde. Operationen gick bra. Honken åker till Schweiz igen!
    En koncernchef och fyra herrar i mörkblå kostymer kastade papper och fem A.W. Faber nr 2 i luften och hurrade.
    Arbetsveckan kunde börja.
    Ja, nu är vi där igen, denna fjortondagarsperiod på året när allt ordnat arbete ligger nere och den svenska nationalekonomin gör brakförluster varje dag.
    Man ringer kanslihuset och försöker pumpa ett statsråd på förhållandena inom AB Statsföretag.
    — Hur är läget?
    — Jo, tack, fast man tycker ju att Strimma kunde gå ner och täcka med kroppen när tjeckerna skjuter.
    Man ringer grannar och undrar om dom kommer till årsmötet i fastighetsägarföreningen, och dom svarar:
    — Mja, jag kanske tittar in ett slag mellan andra och tredje perioden.
    Man ringer veterinären och frågar vad det kan vara för fel på ens hund, ögonen bara rinner och svansen slokar. Veterinären har inte tid att komma, hälsar sköterskan, för han sitter och tittar på ishockey.
    — Fråga doktorn om det kan vara nåt virus?
    Efter två minuter hälsar sköterskan från veterinärn, att det inte var Virus utan Håkan Wickberg på passning från Lundström.
    Man ringer den nye pastorn för att beställa konfirmationsläsning för barnen, men pastorskan säjer att vill man ha tag i honom så får man gå ner på Kyrkliga syföreningens möte i Folkets hus C-sal. Då går man dit. Det är en modern prälle, en sån där folklig fan. Han står framför de kråksparkande systrarna och hojtar:
    — Hejsan, hejsan tjejer, jag är eran nya pastor ... kalla mej Lill-Prosten!
    Man kör in på macken och ser inte en själ. Hela personalen sitter i smörjhallen och glor på hockey. En orakad skummis dyker upp ur mörkret och viskar hest:
    — De e bara å ta för sej femti liter och pysa. De e ingen som märker nåt. De har varit åtta före dej. Mätarn står på 288 liter!
    Man öppnar dörren till lagret på snabbköpet för att höra om dom har färskare tomater där än ute i hyllan. Man får en camembert i magen så man tappar andan. Föreståndaren och kassörskan spelar hockey med två långborstar och en ost.
    Det är en förfärlig tid att leva i. Häromkvällen var det en TV-reparatör som kidnappades ur sin bostad av två man med kpist sedan han vägrat komma och laga en TV som pajat i andra perioden mot USA.
    En busskonduktör rånades på enkronor av en man med mynt-TV.
    En person som åkte tåg mellan Ånge och Stockholm i söndags eftermiddag, fick läggas in på Sabbatsbergs öronklinik för allvarlig inflammation, därför att han hängt med huvudet utanför kupéfönstret och skrikit när man passerade stationerna:
    — Hur står det?
    En man i vår förort tvingade hustru och svärmor att stå på taket med en sladd mellan sej, sedan antennen blåst ner just som Sverige pressade.
    En familj i Spånga ringde polisen, därför att fyra personer tryckte näsorna platta mot deras villafönster och smygkikade på familjens färg-TV. Efter tjugo minuter stod det sex personer och tryckte näsorna mot fönstret, fyra smygtittare och två radiopoliser.
    Håll ut svenska folk, det går över.