Nu är jag med katt igen!

       
nr 48 1967
    Jag är med katt igen. Det är dumt. För det finns nog ingen i riket som har sämre hand med katter än jag. Jag hajar helt enkelt inte katternas psyke. Och ändå skaffar jag mej katt så fort jag kommer åt.
    Årets katt är randig som engelsk konfekt och heter Pontus. Han hör till de lata katterna. Erfarenheten har lärt mej att katter kan uppdelas i grupper, Lata, Listiga, Efterhängsna, Korkade och Stolta katter.
    De lata katterna kännetecknas av att dom bara ligger i en fåtölj och snarkar hela dagarna. Dom är så slöa att dom inte, ids att gå ut. Man får hjälpa dom genom dörren och hyva ut dom på backen så att dom får lite motion. Så här års, när det är svart som i en bilhandlarsjäl ännu klockan åtta på morron, får man se upp. Jag lyfte i måndags morse katten ur fåtöljen och släppte ner den på
gräsmattan samtidigt som jag hämtade tidningen ute i brevlådan. På ingående mötte jag i farstun äldsta barnet med katten i famn.
    — Vart ska du?
    — Ut med katten.
    — Den har jag ju redan burit ut.
    — Kan du velan inte ha gjort, han e ju här ju! sa barnet.
    — Mjau, sa katten bekräftande.
    — E du inte klok du, sa hustrun, gå ut i pyjamas i november och kasta ryakuddar på gräsmattan?
   Det värsta med de lata katterna är att dom inte är lekfulla. T.o.m. husets marsvin sprallar opp sej och bjuder till när man kastar till detsamma en pingisboll. Men årets katt reagerar inte när man rullar en boll framför nosen på honom. En pigg katt skulle blixtsnabbt kasta sej över bollen och leka med den i timmar. Men årets katt bara gläntar lite slött på ena ögat och slickar marsvinet.
   En annan nackdel med de lata katterna är bajsandet. En pigg katt ställer sej vid dörren och jamar tills nån släpper ut den varpå den ilsnabbt uppsöker närmaste rabatt och gör ifrån sej. Årets katt
ställer sej mitt på parkettgolvet och bajsar rakt ner på stället, precis som en ko. Han ids inte ens krafsa över resultatet.
    Ändå är de lata katterna att föredra framför De Efterhängsna. Vi hade en sån 1963, en stor tillgiven hejare på sex kilo. Han skulle alltid stryka sej kring ens smalben så att man stod på örona i trappan. För att inte tala om när man skulle gå till kojs. Man fick passa på, när katten hade sin uppmärksamhet riktad på annat håll, att snabbt rusa in i sovrummet och smälla igen dörren efter sej. Annars kom han alltid ner hos en i slafen och ville hångla med en. När han var liten unge var det bara sött, men så
småningom lärde vi oss att det helt enkelt inte går att sova med sex kilo katt som ligger och slickar en i ansiktet hela natten. Dessutom dånar det så förfärligt när sexkiloskatter spinner.
   Den Efterhängsna blev så småningom en ren terror. Jag har aldrig blivit så förvånad som när jag gav mej i väg på en reportageresa till Norrland och packade upp resväskan på hotell Standard i Luleå.
    — Mjau, sa katten och plirade glatt mot mej när jag öppnade locket.
    För att hålla kräket vid liv fick jag smuggla upp käk till honom från matsalen. Den medresande fotografen hörde hur hovmästaren sa till servitrisen: Se upp med den där kurren från SE, han ska nog inte ha något mer. Nyss såg jag hur han stoppade inlagd sill i fickan.
    De korkade katterna är åtminstone underhållande. Vi hade en sån på 50-talet, fast vi fick låsa in honom, i ett annat rum när vi skulle titta på TV. Han höll på att välta hela apparaten, en gång när han flög på en tiger i Disneyland. Det fanns andra han aldrig lärde sej tåla. Så fort Humle och Dumle dök opp i rutan anföll han igen. Vi funderade på att ge bort honom till Hemming Sten.
   Vidare trodde han att grannens pekingeser var en tjej. Pekinesern, som inte var särskilt romantiskt lagd, gjorde sitt bästa för att bevisa att han inte var det. Men det hjälpte föga hur denna tappra pekingeser än bet ifrån sej, katten bara log och flirtade på, hur många tjuvnyp han än fick. Katten ämnade tydligen inte ge sej förrän pekinesern var pregnant.
    Vad gör man med en korkad katt? Vi skänkte honom till en familj på landet. Det sista vi hörde ifrån honom var
när det rapporterades att han försökt våldta en rottweiler och fått en snyting så han låg till korgs i tre dar.
    De stolta katterna är fascinerande i sin enorma självständighet. Den vi hade undvek genom ytterst smidiga undanmanövrer alla våra försök att klappa honom. Barnen försökte ta honom i famnen men lyckades aldrig. Det var som att slå armarna kring en rökpuff. Och det skulle aldrig falla honom in att begå en så plebejisk handling som att kissa i låda. Den här gick på toaletten. Hade han reglat om sej, skulle det inte ha förvånat oss ett spår. Det var när allt kom omkring ett stiligt djur. Det hade egentligen bara ett fel, han var svår på fruntimmer, inte pekingeser eller rottweiler utan riktiga kattfruntimmer. Han kunde sticka hemifrån i veckotal när det trängde på och en gång tog han t.o.m. med sej ett fruns hem. Det var en rödspräcklig och ganska fet tjej, så han hade tydligen ganska dålig smak. Eftersom vi tyckte att det räckte med en katt i huset, försökte vi mota ut tjejen, men det skulle vi aldrig ha gjort. Den Stolta blev rasande och spärrade vägen med ryggborsten på ända. Och när det ställdes fram käk, så var han chevaleresk nog att låta tjejen ta först. Hade inte tjejens matte kommit och hämtat tjejen just när Den Stolta satt på muggen, så vet man aldrig hur det hade gått.
    De listiga katterna är fängslande på sitt vis. Jag vet inte hur ni har det med era katter, men vi kör våra på torskrom och A-vitaminer. En sardin till lördan brukar höra till. Men Den Listiga, som vi ägde i början av 60-talet, var galen i torskrom och tycktes aldrig kunna få nog. Han slukade en halv burk klockan nio på morron och redan halv tio kom han intassande i köket och jamade på mer. Så fort han hörde konserv- öppnaren gnissla kom han farande som en liten raket. Att ställa ifrån sej en öppnad konservburk var på den tiden mycket riskabelt. Katten tog ett språng mot burken och började glufsa i sej. En hel portion grisfötter gick förlorad på detta vis.
Vi trodde han skulle tappa intresset för burkar den dan han rev en nyöppnad ölburk över sej och såg ut som en metmask och luktade Pripps i två dar. Men icke... När vi skulle smörja våra personliga krås genom att i aftonens sena timmar slå upp någon läcker burk, fick vi smyga oss till det för att inte tvingas dela med oss till katten. En kväll sa vi:
    — Vi är sugna, låt oss sätta sprätt på de små kalla köttbullarna som står i kylskåpet!
    — Bara inte katten kommer ångande och tigger, sa hustrun.
    — Katten, sa barnen, han är ute. Vi har inte sett till en på en timme.
    En klar chans! Vi störtade på kylskåpet och slog upp dörrn. Där satt katten och slickade sej om nosen bredvid den tomma köttbullskrukan.
    — Rap, sa katten belåtet.