Nu blir det lättare att vara svensk
 
       nr 8  1980                 
••• Det ska bli lättare att köpa brännvin på landsbygden, och det är en välsignelse att höra.
    Mången fanatiker tycks fortfarande leva i tron, att folket blir nyktrare, bara man försvårar anskaffningen. Så förhåller det sig inte. I Norge har man ett vinmonopol var femtionde mil på landet men så ligger nationen också etta bland världens hembrännarländer.
•   Man kan diskutera om folk överhuvudtaget behöver sprit, min personliga uppfattning är att spriten förtärd i måttliga mängder gör gott. Den som upplevt en eftermiddag i det dödstysta Vilhelmina och märkt vilket sjungande och skrattande det blir i byn efter klockan halv åtta på kvällen när Lyckselebussen kommit med starkvarorna från systemet, stärks i tron på att en aning sprit lindrar tungsinnet i mörko lande.
    Man talar i västra Härjedalen ännu om Tjoffe, som på sin tid bringade glädje i denna landsända.
    Jag träffade Tjoffe en kväll på en bar i Bruksvallarna för 15 år sen. Han kom bara fram till bordet, slog sig ner och sa:
    — Hej, jag heter Tjoffe, ska'ru ha nåt?
    Trög som en stockholmare hajade jag först inte vad karln menade. Omgiven av idel tajta slalomdårar från södra Sverige satt han där i lumberjacka och hade tydligen något att erbjuda. Han förklarade sig snabbt när han inregistrerat min villrådighet:
    — I det här skidåkarparadiset är det jag som kör ambulansen. Både lasarettet och systemet ligger nere i Sveg. Det är femton mil. Jag kör varenda dag. Det är benbrott ner och brännvin upp. Skar’u ha nåt?
    Eftersom västra Härjedalen satsade alltmer på turism och skidåkning och benbrotten steg med hundra procent. spåddes Tjoffe en lysande framtid. Men då lade man ner sjukstugan i Sveg så att benbrottspatienterna fick föras till Östersund, vilket är femton mil till! Inför denna kommunalbyråkratiska inkonsekvens lade Tjoffe av, sörjd av turister och högar av tomglas. 
    Nu får man köpa sitt brännvin av Kojan. Han heter Kojan, är chef för Konsum i Bruksvallarna samt ombud för systemet. Man skriver rekvisition på måndag och hämtar varorna i Konsum på onsdag. Det funkar det också, men Tjoffe var snabbare.
    I Tärnaby får man hämta spriten i färgaffärn hos en kille som var slöjdlärare åt både Ingemar Stenmark och Stig Strand. Någon ville påstå, att Ingemar Stenmark lade grunden till sin kondition genom att skida till Lycksele efter sprit åt turisterna, men detta har inte kunnat bekräftas.
    Ute på ön i skärgårn brukar Söderlund i viken säja:
    — Jag minns mina somrar som vintrampare i Östervåla.
    Alla genmäler då, att det väl för helvete inte förekommer några vinodlingar på uppsalaslätten? De gör det naturligtvis inte heller, men historien är denna: Söderlund var på 40- och 50-talet en icke oäven tävlingscyklist för någon klubb i Enskede. Eftersom han hade släktingar, vilka ägde ett sommartorp i Östervåla, förlade Söderlund somrarnas träning till Upplands grusvägar med Östervåla som utgångs punkt. I Östervåla var det långt till allting, inte minst till Systemet. Närmast var det den gången till Sala, drygt 5 mil.
    En pamp på orten skulle få främmande till kvällen och upptäckte till sin fasa, att det inte fanns en enda liten vinputäll i skafferiet.
    — Jag kör och köper! sa unge Söderlund.
    — Tok, sa pampen, dom stänger om två timmar, det hinner du aldrig.
    Men Söderlund pep i väg och gjorde de tio krokiga milen tur- och retur på mindre än fyra timmar. När han kom hem till Östervåla med fyra efterlängtade pavor i packväskorna, fick han en varm björnkram av pampen som rörd till glädjetårar utbrast:
    — Det kallar jag en vin trampare!
    Så var de på 50-talet.
    Så var det f.ö. redan på 40- och 30-talen. Ragge Malm, den legendariske Mälaren Runt-cyklisten, som på ålderns höst hade hela villan i Uppsala tapetserad med blanka pokaler från tusen tävlingar i både in- och utland, brukade berätta om ett Mälaren Runt-lopp, där han själv tyckte att han låg ovanligt hyfsat till.
•   Strax före Arboga uppfattade han dock rasslet av en cykelkedja bakom sig och kastade ett getöga akteröver för att se vem det var som hade hunnit upp honom. Kunde det månne vara Giulari, italienaren, som stått på så förbannat?
    Döm om Ragges häpenhet när den bakomvarande befanns vara en bonddräng från trakten under full karriär på en gammal damcykel!
    Karln trampade sig upp jämsides med Ragge och skrek:
    — Du får lägga på ett kol, annars hinner du aldrig till Arboga innan systemet stänger!
    Svenska folket har i alla tider lagt ner ansenlig energi på att skaffa sig eldvatten. Att myndigheterna nu äntligen fått upp ögonen för, att det bör vara tätare mellan försäljningsställena, är förträffligt. Det är en fråga om rättvisa och demokrati. Folk på glesbygden ska inte behöva trampa ihjäl sig för att få en sup till maten.
    Att sörja för att “man har något hemma” är en strävan i alla samhällsklasser. Ibland kan man finna det en smula gripande, när påtagligt förnäma herrar med päls och kritrandig kostym kommer störtande ur sina Mercedesar och sätter lackskon emellan just i den sekunden som systembolagsföreståndaren ska stänga dörren för dagen. Men så ligger det till, inför Systemet är vi alla smålänningar.
•   Och det ligger faktiskt en varm och äkta medkänsla i den där gamla historien om översten i paraduniform som snubblade på systemets stentrappa och slog sönder två flaskor whisky klockan tre minuter över sex. Som ni minns lutade sig en av stadens soffsittare över översten, klappade honom på axeln och sa med skrovlig stämma:
    — Jag lider me’rej grabben, all sponken åt helvete. Och i lumpen ligger du också!
    Det var en replik sprungen ur folkets hjärta.