Nya sovvagnar för folk med dubbad pyjamas!
                                                        
  nr 45  1970                 
■■■ Blek och tärd vacklade han ut på perrongen. Vi, som var nere på Stockholms Central för att möta denne son av Norrland, drog genast vår slutsats: Återigen en person som varit dumdristig nog att äta av den elektroniska matersättning som serveras på SJ s restaurangvagnar!
   Men ack, hur kan man inte missta sej. Mannen hade inte satt sin fot i restaurangvagnen, han vara bara trött.
    — Inte en blund på hela natten, suckade han.
    Hur ofta hör man inte denna replik fällas av människor som rest med sovtåg. Ungefär 50 procent uppger sej ha legat vakna och räknat hoppande får sen Ånge. Övriga 30 procenten säjer: Jag har sovit som en stock, hade inte konduktören ruskat liv i mej hade jag följt med in i vagnstallarna vid Tomteboda!
    Ändå har standarden på SJ:s sovvagnar undergått en viss förbättring. Jag provåkte en av de nya modellerna härom natten och kan rapportera följande:
    Fjädringen verkar vara av en ny konstruktion. Jag har inte lyckats bli klok på om det är fjädringen i madrassen eller i vagnen, men man gungar fram genom landet. Det känns som att bli buren genom mjuk ökensand i en hängmatta mellan två låghalta araber. När tåget stannar med ett ryck, fortsätter man att gunga och stannar inte förrän nånstans mellan femtonde och artonde studsen.
    Lakanen är splitt nya och ännu något hala. Man vaknar mitt i natten och finner att man ligger hoprullad som en liten frusen hundvalp vid fötterna av sej själv. Tåget har gjort en vänstersväng. Man sträcker då på sej med den där tjusiga rörelsen som får en att påminna om rödspritpelaren i en termometer vilken doppas i kokande vatten. Dom som sett Gunnar Larsson vända i en 50-metersbassäng vet vad jag menar.
    Det är betydligt värre när tåget gör en högersväng, då vill hela Olsson halka opp i huvudet på Olsson.
    Äntligen får man be sovvagnskonduktören att sanda lakanen eller också får man börja köra med dubbad pyjamas.
    Designen i de nya sovvagnarna är mycket tilltalande. De gamla filtklädda träplattorna med krok, där det var meningen att den resande allmänheten skulle hänga sina fickur, har nu ersatts med en läderstropp och en liten karbinhake för armbandsuren. För att ingen ska tro att den är till för något annat, har man satt en liten bild på ett armbandsur bredvid stroppen. Uret har stannat på kl. 13:47.
    Nu är SJ ett företag som vårdar sej om traditionerna ( utom i restaurangvagnarna)  och därför har man inte velat göra alltför radikala ingrepp i sovvagnarnas arkitektur. Sålunda vårdar man sej ömt om de gamla pottorna. Skåpet där man tvättar sej är nytt, men pottan i luckan är samma evinnerliga tvåkilos porslinspotta, en pjäs som möjligen skulle vara ändamålsenlig som öskar i pansarbåtarna. I restaurangvagnen äter man på plast, får kaffe i plast, dricker öl i plast. Men att de resande skulle kunna pinka i plast, så djärvt har man inte vågat tänka.
    Det värsta med denna pansarpotta är inte tyngden eller formen, utan det öronbedövande slammer som uppstår när man återförpassar pottan till dess plats i luckan. Det dånar så att man kan väcka en död. Ibland undrar jag om man inte rentav väcker folk utefter linjen med denna öronbedövande potta. . .
    Dialog i Norrbottens kustland: Gamle majoren till sin åldrade moder:
    — Haver I mor sovit gott uti natt?
    — Å ja, min son, man får inte klaga. Men jag vaknade klockan 04.22 av svårt pottslammer i riktning nolla fyra trea sjua.
    Över alltihopa, över hala lakan, dånande pottor och finurliga armbandsurhållare, lyser ett förskräckligt neonsken! De blå läslamporna, som var så bra därför att man inte störde kupégrannen med sitt läsande, har ersatts av neonramper som kastar ett mördande kritvitt ljus över vagnen. Vill han i underslafen sova, när överslafen läser, får han som vill sova finna sej i att somna med solglasögonen på. Han bör akta sej för att titta i spegeln, för då får han en chock. Med den belysning som råder i kupén ser man i spegeln ut som Marcelle Marceau, färdigsminkad för entré.
    Ändå tackar vi SJ för att någonting över huvudtaget görs. På den vagn jag testade fungerade t.o.m. rullgardinen. Det har aldrig hänt mej. Den har alltid fastnat på halva vägen så att man under gryningens strip tease framför tvättfatet fått kasta sej till golvet och inta skyddsställning varje gång man passerat en station med nyfikna personer på perrongen. En gång visade jag magen för en gumma på Södertälje Södra. Hon har nog inte glömt det än.
    Men fortfarande ställer vi krav på ytterligare standard. Man måste ju ha rätt att ställa krav på ett företag som hyr ut världens minsta dubbelrum utan ens dusch på rummet för 58 kronor natten och dessutom kräver betalt i förskott,
    Som i tidigare sammanhang påpekats på denna sida, är man t.o.m. så misstänksam mot gästerna, att portieren kommer in och ber att få titta på notan. Han klipper ett litet hål i den så att man inte ska kunna vifta med samma nota flera gånger.
    Nå det är kanske som min gamle granne, den pensionerade konduktören säjer, att resenärerna i ovillkorligen måste hålles efter. Han påstår att han en gång fick ta hand om en gubbe som kom till Bastuträsk utan skor på fötterna. Han hade gått opp mitt i natten och ställt ut dem till borstning i Mellansel.