Nya tider i fjällen, morsorna tar över! 
 
                    
nr 11 1976
■■■ Det är dom rödblommiga morsornas år i fjällen. Kvinnoåret är slut annorstädes i världen, men det fortsätter i Härjedalens slalombackar.
    En miljon Stenmarkare i åldrarna 5 - 18 år kräver att även föräldrarna ska lära sej åka slalom. Papporna vågar inte, rädda som dom är om värdighet och prestige. Men mammorna ställer upp och fjällvärlden upplever en ny epok, de tjoande gummornas epok. Och det är beslutsamma gummor som vet vad dom vill. . . Skidlärarna går på Pentymal.
    Rosiga Maj, Taniga Marie, långa Astrid och jag har under den gångna veckan lärt oss att slalom, det är att sitta på en pall och skrika hoho.
  Femtioelva gånger har skidläraren försökt lära oss att armarna ska ut från kroppen. Likt förbannat pressar vi ängsligt våra armbågar mot bröstet. "Då gör vi så här", sa skidlärarn, "att vi låtsas att ni är gorillor. Ni vet hur gorillor håller armarna. Ni vet hur gorillor grymtar. Ropa hoho som gorillor brukar göra medan ni åker så går det lättare. Jag åker före ner ett par hundra meter, sen kommer ni efter en och en."
    Hoho sa Taniga Marie som åker på svarta Fischerlaggar och inte kan svänga. Med femton glada hoho styrde hon rakt på skidlärarn och kastade sej om halsen på karln. Båda försvann in i björkskogen i ett famntag så snön yrde. Det var svårt att gräva fram dom, men Taniga Maries beslutsamma hoho ledde räddningsmanskapet till rätt driva.
  Sen vi borstat av skidlärarn och gett honom en Pentymal till ville han prompt lära oss hur vi skulle vrida höften. Det låter inte så konstigt. Man ska ha bröstet i fallriktningen, knäna böjda, höften uppåt backen och överkroppen lutad ut från backen. Men detta är lättare sagt än gjort. Vi liknade såna där nonfigurativa skulpturer dom ställer ut på Nybroplan när vi försökte. Rosiga Maj ramlade dessutom omkull varje gång hon vred på höften. "Då säjer vi så här", sa skidlärarn. "tänk er att ni har en pall stående ovanför er i backen. Hur svänger man ut rumpan för att med skidorna kvar på fötterna sätta sej på en pall?" Detta är rak och fin pedagogik. Både morsorna och jag begrep. Taniga Marie, Rosiga Maj och Långa Astrid och jag sitter på pallar och skriker hoho hela dagarna. Det är detta som är slalom. Om kvällarna förvånar vi Bosse i baren med att sitta på barstolarna och skrika hoho med groggen i näven. Skidlärarn sitter på en stol för sej själv och stirrar i golvet med uttryckslösa ögon.
    Sammanbitna Svea är den enda som inte ropar hoho. Hon svär. Hon åker på gröna Atomic och har kommit så långt nu, att hon tar sej ner för stora slalombacken på 15 jävlar och 18 fyfan.
    Spralliga Asta, som åker på ett par laggar som är så gamla att det är tack vare SJ:s polleteringslappar som dom håller ihop, hon ropar inte heller hoho. Hon sjunger. Olle på 312:an säjer att hon sjunger "Finska Rytteriets marsch", men Bergman på 210:an som hängde henne i hälarna genom hela lagårdssvängen i torsdags, rapporterade att det den dagen var "You are the sunshine of my lite" som stod på repertoaren...
    Rosiga Maj har brandgula Kneissi och en hjärtlös son. När hon i rasande fart satt kvar på pallen för länge och brakade in i liftkiosken så flisorna rök, hördes det hjärtlösa barnet ropa:
    — På'n igen, morsan, än så står han!
    Bleka Ebba med blåröda Kästle är ny i gruppen. Hon hade sa korta stavar, att vi trodde det var ringaren i Notre-Dame som kom. Skidlärarn betraktade henne med vemod i blicken och anropade i sin walkie-talkie basen för skiduthyrningen nere i dalen och sa:
    — E're du som har skickat upp en kärring med isdubbar i backen?
    Runda Rut åker på Rossignol Exhibition och är bred om häcken. När skidlärarn sa, att man inte behöver åka med skidorna klistrade intill varandra när man åker slalom, utan att man står stadigare om man har samma avstånd mellan taggarna som, man är bred över höften, så sa Runda Rut: Du är inte klok pojke, för mej blir det ju samma spårvidd som på inlandsbanan.
  Skidlärarn sa att Runda Rut fick åka precis hur bredbent hon ville, bara hon lärde sej niga. Det är mycket knäarbete i den här sporten böj, vrid och sträck, böj, vrid och sträck. Runda Rut bortser från allt sånt och åker nerför backen i enskild ställning i sina vida täckbyxor.
    — Nig Rut! skrek lärarn.
    — Jag niger men det syns inte för brallorna är för vida, skrek Rut. Jag niger allt vad jag orkar här inne.
    — Kan väl hända, skrek skidlärarn, att jag inte ser vad som händer i dina brallor, men jag ser på huvet ditt att du inte niger. Nu niger du kärring.
    — Nu tiger du karlfan!
    — Herregud, suckade skidlärarn och for som en Klammer raka spåret ner till hotellet för att ta sej en stor sup.
    — Det var annat förr, suckade han. Då hade tanterna sån respekt för en, att dom neg t o m när man mötte dom i matsalen.
    Det händer alltså något inom den alpina sporten. De militanta morsornas härligt nyponröda arme håller på att ta över.
    Just som jag traskar över till telefonkiosken vid foten av backen hör jag en dialog mellan två höjda röster nånstans däruppe:
    — Men snälla Svea, du kan inte trotsa tyngdlagen!
    — Hörru det vet jag. Här finns det 78 kg, och tyngdlagen sliter och drar i vartenda ett av dom!
    Morsornas invasion har gjort backen roligare. Dom är för härliga.