Om man bara fick hålla sej i säng. . .
 
    
  nr 1  1970                 
■■■ Det blev en Annorlunda Jul. Dagarna före dan före dopparedan slog hongkong till. Det var ett angrepp på bred front. Attji, sa det bara så stöp större delen av familjen i säng på ett led.
    Detta är alltså en rapport från hongkonglägret.
    Det värsta med hongkong är ju, att det strängt taget inte är mycket att göra åt det. Man ligger där i tre dar med 40 graders feber och väntar på att det ska gå över och det gör det. En vanlig hongkongdag förflyter så här.
    Man sover för det mesta. Doktorerna har sagt att det ska man göra. Hålla sej nerbäddad och inte springa oppe och fjanta.
  07.34 ringer det dock på dörrklockan i huset. Man pallrar sej opp, vrider ur pyjamasen, tar på sej en torr, sticker ut sitt lurviga huvud genom fönstret. Vid dörren står grannens Emil som undrar om våran lillgrabb får komma ut och leka.
    — Nej, han har hongkong.
    Därpå bäddar man ner sej
  07.43 ringer telefonen. Det borde man ju strunta i, men det kan vara nåt viktigt. Det är moster Agda.
    — Jag hörde att ni fått hongkong, säger moster Agda. Då ska ni ligga nerbäddade och inte springa uppe.
    — Nej, säger man matt, men man måste ju opp och svara i telefon ibland.
    — Hög feber? undrar moster Agda.
    — Javars, en 35—40 grader.
    — God fortsättning. säger moster Agda.
  08.10 ringer det på dörren. Man går upp, vrider ur pyjamasen och tar en torr samt tittar ut genom fönstret. Det är bryggarn.
    — Ska de va nån julmust?
    — Nej, vi har hongkong.
  08.30 ringer telefonen. Det är faster Inga. Hon hade hört av moster Agda att det var illa med oss. Hon ringde närmast för att uppmana oss att ligga nedbäddade och inte springa omkring i huset, det driver bara upp febern.
  08.30 ringer tidningen och undrar var fan artikeln är som man skulle skriva.
    — Den kommer på söndag som jag gjorde opp med Karlsson.
    — Fan, det har inte Karlsson sagt nåt om.
  08.45 ringer det på dörren. Det är grannens Emil som undrar om våran lillgrabb får komma ut nu då?
  09.10 ringer livförsäkringsagent Johansson och vill intressera en för en pensionsförsäkring. Man meddelar att det inte är aktuellt med någon pensionsförsäkring, för som man känner sej, så har man inte långt kvar.
  11.45 spritter man upp ur sängen. Herregud, man har sovit i 2 1/2 timme! Har telefonapparaten pajat? Vi betalde väl räkningen? Dom har väl inte stängt av? Nej, genom feberdimmorna hör man så småningom vad som väckt en — telefonen. Det är faster Ulla. Både faster Inga och moster Agda har pinglat henne och sagt att vi ligger taskigt till. Faster Ulla hör till den käcka sorten:
    — Hejsan hoppsan, hur ligger det till här då?
    — Novars, vni mnår tjnyvens.
    — Ja, det kan jag höra. Hela stan ligger sjuk. På jobbet är varannan stol tom. Då hade ni väl ingen rolig jul?
    — Jno, tnoppen... ninga grannar tnörs knomma hnit å hninga snläktningar heller... vni har fnått behnålla hnela skninkan för noss sjnälva... Alla tror hnatt vi har nyst pnå den.
  12.35 ringer en upprörd läsare och vill att man ska skriva en bit om ungdomens förvildning. Hon bor i Danderyd, uppger hon.
    — Och kan redaktörn tänka sej, min pojke som går i söndagsskolan hade gjort en så gullig krubba med ett så sött jesusbarn. Och Allan, hans lekkamrat hade gjort en likadan krubba. Men vad fick dom se på söndagsskolfesten på annandagen? Jo, två av de äldre pojkarna hade gjort ett ishockeyspel med krubborna som mål och de tre vise männen som kedjor!
    — Vnem stnog i målet?
    — Hur sa?
    — Jo, jag undrar om det var Maria eller Josef snom fnick hnoppa in som Honken?
  13.10 ringer det på dörren. Man vrider ur pyjamasen och lovar att någon gång slå upp i nån bok hur mycket en människa förmår att svettas. I torr pyjamas gläntar man på fönstret. Det är bryggarn. 
    — Ska’re inte va en back julmust i alla fall, det är sista chansen att fylla på förrådet till nyår?
  13.25 ringer det på dörren igen. Det är grannens Emil som har med sej Stene och Lasse och Olle Rimbo. Dom undrar om inte lillgrabben kunde visa sej i fönstret så att dom fick kolla hur en kille med hongkong ser ut.
  14.05 ringer telefonen. Man börjar känna sej som en jojo. Det är en som heter Andersson från Sollentuna. Han har kommit på en sån helvetes rolig vits i julhelgen. Man försöker förklara att det enda man inte längtar efter just för ögonblicket är roliga vitsar.
    — Fan varu låter snuvig och grinig. . . du ska ju gälla för å vara en glad och rolig jäkel?
    — Men snälla . . .
    — Ja, du har väl hört allting förstås, men den här är faktiskt ny festårru. . . Alltså. Vet du vilken som är den dummaste politikern i världen?
    — Nej, kvider man svagt.
    — Franska utrikesministern, säger Andersson från Sollentuna. . . Kodummer Vill!
    Nåja, televerket får väl titta ut efter helgerna och laga apparaten. Vi har lindat tejp kring magen på luren, lyfter man den i bägge ändar när man svarar, så håller den ihop.
  14.35 ringer det på dörren. Man lyckas ännu en gång pressa sej över slafkanten, vrida ur pyjamasen och hänga på sej en torr samt sticka ut roten genom fönstret. Det är ett telegram bud.
    — Stnoppa nin knuvertet gneom springan nunder dnörrn, förereslår man med en röst så rosslande och svag att den vore ett fynd för nästa filmatisering av Kameliadamen.
    — Dä ska kvitteras, säjer budet.
    Man släpar sej till dörren, tar emot telegrammet och undrar så här efteråt vad i herrans namn man skrev på lappen. Men telegrammet ligger här som ett synligt bevis, det var ingen dröm. Ett bud måste ha varit här. Och telegrammet är från moster Agda:
    — KRYA PÅ ER!
    Ja, det är ju det vi försöker med. Men ringer det en enda jäkel till, går vi ut i hobbyrummet och hänger oss i julklappsslipsen.