På en bänk mitt i stan. . . 
 
   
nr 17  1976                 
■■■ Faster i Smedjebacken lämnade efter sej ett uppstoppat lodjur. Det var allt. Typiskt, sa trötta Bergman.
    Andra människor i ens omgivning har rika släktingar i Amerika som vänder näsan i vädret med madrasserna prasslande av dollar. Andra människor har rika morbröder på landet som lämnar efter sej fyrtio tunnland skog och en mangårdsbyggnad som första bästa direktör betalar 380.000 för. Andra människor har rika tanter på Östermalm som testamenterar dem 14.000 aktier i Volvo. Jag hade bara en faster och allt hon gav mej var ett malätet lodjur.
    Ändå var faster rätt tät på sin tid. Vad gjorde hon av stålarna? Åkte hon till Paris, blåtonade håret och levde loppan på Sacré Coeur?
    Nej då. Faster njöt en stilla ålderdom i Smedjebacken. Men fiffiga kusin Birger var där på 60-talet och lånade av henne vartenda rävis. Givetvis utan papper på saken. När faster smällde av, fanns det lite ATP-stålar på en bankbok. Del var allt. Kapitalet, 967:58, gick till kusin Birger. Lodjuret gick till mej, sa trötta Bergman.
    På 30-talet minns jag det som ett stiligt lodjur. På den tiden var faster i form och kostade på djuret en schamponering då och då. Dessutom satt det på en gren som i sin tur monterats fast på en fin ekplanka med mässingsskylt.
    När det blev inne att äta plankstek, var fiffiga kusin Birger där och snodde plankan för att laga rostbiff på den.
    De sista åren orkade inte faster hålla lodjuret i trim, djuret changerade, blev tovigt och ovårdat. 
    Lodjuret kom med paketpost till Stockholm. Ett knöligt paket av brunt omslagspapper från Smedjebacken. Inuti låg något som närmast liknade en långhårig spädgris, en hippie i svinaveln. 
  Vad gör man med ett sådant arv? undrade trötta Bergman. Jo, man sätter sej på en parksoffa vid Klara sjö och funderar på saken.
    Det säjs att man ingenstans är så ensam som i storstaden. Detta är fel. Redan efter två minuter kom det en lirare som hade jeans, täckjacka och en rysk pälsmössa, som dels var för varm för årstiden, dels var lika ovårdad som lodjuret.
    — Ute me katten? sa han,
    — Ja, sa jag, det är ute med katten.
    — Fan, han rör sej ju inte?
    — Han e dö, sa trötta Bergman.
    — Va fan gör man me en dö katt? sa mannen. Langar'un i Klara sjö, blir de ett jävla hojt på Valfrid Paulson.
    Mannen vandrade vidare sedan jag lovat att ombesörja en hederlig begravning. Trötta Bergman berättar vidare:
  En dam med pälsen öppen för vårbrisen, slog sej ned på soffan och började klia lodjuret bakom örat.
    — Katten dammar, sa damen.
    — Det är den rasen, sa jag. Utomhus går det väl an, men ni skulle se hemma när han leker med ett garnnystan. Det är som ett moln i rummet.
    — Är det nåt fel på katten? sa en herre på promenad i vårrocken som ännu luktade naftalin efter vinterförvaringen.
    — Nej hur så?
    — Han rör sej ju inte, sitter där stel som en pinne.
    — Det hände en olycka i morse, han lapade i sej två liter tapetklister i tro att det var grädde. Nu har klistret stelnat i katten. Det tar tre minuter för honom säja mjau.
    — Det var det värsta jag hört, sa mannen.
    — Det sa tapetserarn också, han var just i behov av klistret.
    En dam i raglanulster och airedaleterrier höll på att bli omkulldragen av hunden. Airedaleterriern blev nämligen tvärtänd på lodjuret och ville prompt ha valpar med detsamma.
    — Vad är det för ras? flämtade tanten.
    — Thailändsk lohund, sa trötta Bergman.
    — Hon ser ut som en lokatt, sa damen. Vad heter hon?
    — Ivar Lo Johansson.
    — Det är ju ett karlnamn?
    — Ja, hunden är lesbisk.
    — Löper hon inte?
    — Det slutade hon med 1928.
    — Ni är bestämt inte riktigt klok? skrek damen.
    — Skrik inte, sa Bergman. Thailändska lohundar får hjärtattack så fort dom hör damer skrika.
    För att understryka vad han menade, släppte trötta Bergman greppet om det vidriga lodjuret som därvid lade sej på sidan på bänken, stel och livlös. Damen försvann småspringande från platsen.
    Då gick trötta, Bergman till närmaste telefonkiosk och ringde till fiffiga kusin Birgers kontor på Vasagatan och sa, att hade han nu plundrat gamla faster i Smedjebacken på "vartenda korvöre så kunde han ta hand om det förbannade lodjuret också. Fiffiga kusin Birger uppgav snorkigt att han inte hade minsta intresse av detta uppstoppade monstrum och tillade att han för övrigt inte hade tid. Han stod just i begrepp att bila ut på Djurgården för att luncha med några affärsbekanta.
  Kusin Birgers brandgula Volvo stod utanför firman på Vasagatan. Det var ett ögonblicks verk att öppna kofferten och hyva in lodjuret.
    Sen åt trötta Bergman en god måltid på Centralens restaurang. "Vid kaffet pinglade jag till Skansen och sa, att jag nyss observerat hur en man i svart paletå sövt ett av deras lodjur med eter i sprayflaska samt bortfört det i en resväska."
    — Djuret ligger just nu i kofferten på hans brandgula Volvo som står parkerad utanför Alhambra där han spisar lunch. Men handskas försiktigt med mannen. Han är inte riktigt klok och i stånd till vad som helst.
    Lättad, befriad och glatt visslande gick jag därefter ut i vårsolen, kvitt den besvärliga arvskatten, skrattade trötta Bergman.