På med halmhatten, vår musik är tillbaka...
 
    
nr 18  1973                 
■■■ Svenska folkets behov av att ibland gå ut på lokal och höra ett glas musik är starkt och av skiftande gensvar. Ända sen urålderspappan spände en fårtarm mellan topparna på en hjorthornskrona och rev av en entonig rumba till Odens ära har musiken varit ett opium för svenska folket.
    Folkets behov av musik har genom tiderna tillgodosetts av bronslurar och blåspotenta vikingar, av narrar och valkfingrade harpolekare, av bytokar med rätta darret på lutans strängar och så småningom av kringvandrande positivhalare med “Alpens ros” och “Alte Kameraden” på repertoaren och en apa som samlade in stålarna i en gammal hatt.
    Dessa blåsande, filande och vevande personer var, med eller utan apa, dom första kulturbärarna från bygd till bygd. Sedan utvecklades samhället och fick stadshotell. På vartenda näringsställe av first class satt under palmernas skugga en trio och lirade fiol, piano och violoncell. Det var för den resande detsamma om man befann sej i Arvika, Flen eller Nyköping. De satt på samtliga ställen i stort sett samma trio och lirade i stort sett samma låtar under i stort sett samma palmer. Danskvällar förstärktes trion av en trumpetare och en trumslagare vid stadens regemente. Jag vill minnas, att det i regel var den vaxmustaschade trumpetaren som efteråt brukade få följa den vackra Lola i spritkassan hem. Trumslagaren, som städse var honom hack i häl, brukade handikappas av stortrumman som alltid satte sej på tvären i portgångarna.
    Säja vad man vill om denna klassiska orkestersammansättning, det var ändå spelemän som kunde hålla takten.
    Det var människor som lärde folket dansa charleston, shimmy och tango. Visst inträffade det att turerna missuppfattades och att allmogen dansade in i palmen så den vek sej mitt i “La Paloma”. Men musiken fungerade, även om en och annan halvknall kavaljer ramlade omkull och skrek till orkestern: 
    — Hur fan spelar ni egentligen?
  Och visst hände det på den gamla goda tiden att allmänheten begärde av kapellmästaren att han skulle spela “Anders Schönblad — från Donau” istället för Ander Schönen blauen Donau. Eller att man bad om “Hallickens miljoner” när man menade Harlekins. Men kontakten mellan, musiken och folket fanns där.
    Vid sidan av den ombonade musiken på den varma, sköna krogen hade vi den sortens musik som var mer frilufts- betonad. På sommarverandorna gnall det om “Tosellis Serenata” och på stadsparkernas estrader blåste regements- musiken “Es muss ein glück vom Himmelsein” medan stadens unga föräldrar flanerade förbi i halmhattar och brokiga kravatter, skjutande barnvagnen framför sej på gnisslande järnhjul.
    Jag kom att tänka på det här när jag satt på Stadshotellet i Hudiksvall en kväll och hörde Mats Rampes sextett från Borås spela till dans. Jag vet inte, om Mats Rampes orkester representerar någon sorts trend, men för första gången på cirka 15 år kunde jag som medelålders, icke speciellt dansant tönt, njuta av blotta lyssnandet.
    I slutet av 50-talet övergav dom oss, våra gamla favoriter. Borta var Goodman, Glenn Miller och Artie Shaw. Vi bjöd upp till dans som vi brukade, men just som vi tog greppet om den kvinnliga moatjén blev det “Rock a round the clock” istället för den Armstrong, den Muggsy Spanier och den Fats Waller som i åratal lotsat oss runt dansgolvet. Och vi, det var den generationen som inte visste så värst mycket mer om foxtrot än att det skulle vara ungefär så som Ingemar Johansson boxades, två med
vänstern, en med högern, två med vänstern, en med högern.
    Därpå kom elektroniken in i bilden. Unga män med långt hår och släpmustascher och förstärkare som sprängde alla proppar på vartenda Folkets Hus övertog den offentliga musiken. Dom stod på knä och gallskrek, och ju tajtare brallor musikerna hade, desto gällare gallskrek publiken tillbaka. Fats och Louis och Benny och Artie försvann ännu mer i fjärran.
  I släptåget på rocken kom de italienska orkestrarna och spred sej som en gräshoppssvärm över landet.
    Vi, den sista slowfoxgenerationen, fick femton förlorade år. Italienarna avlöstes av popen, unga svenska män skrek sina budskap över landet med hjälp av 12000 watt. Så sent som för ett par år sen var jag med på en fest, där vi jimmade till en grupp som hette “Gunder Hägg”. Tjugo personer dansade foxtrot till en halvtimmes lång visa som handlade om den amerikanska utrikespolitiken från 1945 till 1970. Jag minns att jag förebärande skoskav bröt nånstans mitt i Koreakriget.
    Det fanns dom i min generation som hängde med ända till Vietnam, det var dom där som skaffat polisonger,  utanpåtröja och skärp med mässingsspänne och vida flaxande brallor och sa Olof i stället för Palme. Under rockterrorns tid var samma män kortsnaggade och hade höga stärkkragar till pepitarutiga kostymer och röstade på Heckscher.
    Men en kväll i Hudiksvall tänds hoppets låga för den förlorade generationen. Mats Rampes sex mannar som alternerar på fyra instrument per man (en körde med klarinett, altsax, tenorsax och sopransax) öppnar kvällen med ett sound vi minns från gamla tider. Det är evergreens i Glenn Millers och Joe Loss arrangemang. Vi medelålders bligar förvånat på varann och säjer:
    — Det här kommer aldrig att gå väl, dom får sparken i morgon.
    Men det är smockfullt på dansgolvet. Krögaren står avsides och myser. Han säjer, att Rampes gäng är det bästa som finns i landet just nu och det mest efterfrågade. Dom har den här våren spelat på Bryggan i Luleå, på Stadt i Skellefte och efter Hudik blir det två månader på Ronneby Brunn.
    Hemligheten med den här orkestern? Jo säjer krögaren, dom spelar en musik som folk gillar!
    Ha, min herre, den musiken har vi gillat i 40 år. Varför har den förmenats oss de sista 15 åren? Varför har vi måst smygspela våra stenkakor på undangömda radiogrammofoner, hånade och begabbade av våra barn när de kommit på oss? Varför har vi fått låsa in oss varje vecka för en högtidsstund med transistorn och Leif H. Andersson?
    Vad är det för mäktiga marknadskrafter som i 15 år berövat oss VÅR musik? Vår förresten. Jag känner många tonåringar som i dag hör den för första gången och storögt konstaterar att den är jätteskön.
    Blanka halmhatten, stärk flugan och borsta upp glansen på dom gamla myggjagarna, vår musik är tillbaka, happy days är här again!