Plötsligt i tunnelbanan, ett namn från förr! 
 
   
nr 8 1979                 
■■■ T-banetåget skramlar fram under hålfötterna på stan. Det raspar till i högtalaren och föraren ropar:
    — Odenplan!
    Man spetsar örona och lyssnar. Hörde man rätt? Likadant vid nästa hållplats: 
    — Rådmansgatan!
    Detta är något nytt.
    — Måste vara nån neger som kör, säjer folk i vagnen, alla lika vana som jag vid att det i tjugo år har hetat "Åddnpln" och "Rrrdddmnsgatten". Svenska bus-, spårvagns- och t-baneförare har en benägenhet att uttala stationsnamnen på det viset. Den nya tiden har givit oss invandrare som kör tåg och bussar, folk som lärt sig att uttala namnen som de ska uttalas. Tack för det, Hötorget, låter det ur högtalarna i stället för "Ötåett" som förr i världen.
    Slår vad om en spänn, att de e en neger som ropar, säjer en rödhårig yngling till en kompis. Vi går av vid T-centralen alla tre och går framåt längs tåget för att titta. Jo då, där står han i dörren och ler en kolsvart herre från Zambia, och jag kan inte hjälpa att jag hajar till en smula.
  Nej, kom inte och påstå att jag har fördomar. Det är bara det, att den här kamraten är så lik Battling Chimbou, samma storlek, samma grop i hakan, samma vinkelveck över näsroten. Men Battling Chimbou är inte längre i livet. Han mötte sitt öde i en gränd i närheten av Place Pigalle i Paris.
    Det var 40-tal och kriget var slut. Den tidens stora proffsboxningspromotor i riket, Hjalle Palton, vädrade morgonluft. 30-talet hade han sysslat med boxning, och nu hade gränserna öppnats igen, nu skulle Hjalle anordna boxningsgalor!
    1947 hyrde han det nya idrottshuset i Örebro. Hjalle hade hittat en hel binge gamla slagpåsar i Frankrike och kunde lova blod, svett och snytingar.
    Stjärnan var Battling Chimbou.
  Hjalle höll presskonferens på Grands veranda i Örebro. Groggar och cigarrer till pressen. Någon frågade:
    — Battling Chimbou, vad är det för en?
    — En neger, sa Hjalle, jävla bra neger.
  Den färgade stjärnan skulle matchas mot en dansk knock out-kung som hette Gerhard Pedersen. Den hade vi däremot hört talas om. Han var här som flykting under kriget, for Närke runt och sopade till bonddrängar på löpande band. Han hade en höger som kunde välta hus. Hjalle sa, att det skulle bli årtiondets match. 
    Vi var alltså ganska förväntansfulla där vi satt vid ringside och hörde Hjalle presentera boxarna på den engelska som brukade talas i trakten av Katarina Bangata. Med grön celluloidskärm och reseskrivmaskin i knäet satt Glokar Well beredd.
  Gonggongen gick och dansken Pedersen hoppade på negern med en dagsedel på stubinen. Det var enda gången i mitt liv jag sett en färgad person vitna av rädsla. Battling Chimbou blev alldeles ljusbrun och började springa baklänges i ringen. Det gick fortare och fortare, för dansken gav sig inte, och till slut var man nere i 10 sekunder på varvet.
    Detta pågick i två ronder, sen hann dansken Pedersen i fatt och gav Battling Chimbou en snyting så han åkte baklänges ut mellan repen. Därifrån lät Chimbou meddela att han inte kände någon lust att komma upp igen. Gerhard Pedersen vann.
  Vad Battling Chimbou fick i kontanter för sin bokstavligen bleka insats, vet jag inte, men någon slant blev det väl. Dessutom hade Hjalle varit nere på Hollywood på Drottninggatan och ekiperat honom. Han hade vit ullig keps, vit ullig blazer och bruna byxor med knivskarpa pressveck. Och som ytterligare ett tack för hjälpen att dra publik, fick han en enkel flygbiljett Bromma - Paris.
    Men har man sett på maken! Tre dagar sen planet hade gått, mötte Hjalle Palton sin stjärna på SHT:s trea. Där satt en något berusad Battling Chimbou i vit keps och drack Skåne till pölsan. Han hade sålt flygbiljetten och slog runt för pengarna.
  Hjalle Palton köpte ny biljett till Battling Chimbou, tryckte ner honom i en taxi och bad chauffören köra till Bromma, för det gick ett parisplan i rappet. Hjalle följde med ända ut på plattan för att vara på den säkra sidan. Han såg vemodig ut, Battling, där han satt på fönsterplats i sin vita keps och vinkade farväl till Hjalle.
    Sverige glömde snart denna stjärna på boxningshimlen. Men något år senare träffade jag Hjalle Palton i ett  gathörn och frågade om han hört något från Battling Chimbou?
    Hjalle såg sorgsen ut, tog cigarren ur mungipan och berättade: Battling Chimbou hade enligt uppgift verkligen landat i Paris och inte smitit under någon av mellanlandningarna som man fruktat. I sin hemstad hade han gått raka vägen upp till kvarteren i Pigalle där han hade sina polare. Längre kom han aldrig. En morgon när dagen grydde över Paris hittade man Battling Chimbou rånad i rännstenen. Han låg där spritt naken med en kniv i ryggen. Det enda han hade på sig var en vit ullig keps. Hjalle skakade på huvudet:
    — Det som var en sån bra neger. . .
    Den här dan i tunnelbanan fick jag precis för mig, att Hjalle Palton hade missuppfattat historien. Det kanske var fel alltihopa?
    Det enda man hade identifierat den knivrånade negern i Pigalle på, var den vita kepsen. Men Battling behövde ju inte vara den enda negern i världen med vit keps?
    Jag lyfte blicken och betraktade negern i t-banevagnen. Men jag hann aldrig fråga. Han bara log, drog igen dörren och styrde vidare bland stadens tunnlar.
    Jag ger mej fan på att Battling Chimbou lever.