Rakaren, Bockaren, Hängaren, Plockaren...
 
    
nr 8  1969                 
■■■ Efter några års ljuvliga sportlov hos Sally och Calle Norberg på Bruksvallarnas fjällhotell är man numera expert på den svenske pensionatsgästen. Man har kollat in alla förekommande kategorier, Rakaren, Bockaren, Hängaren och Plockaren. Man har lärt sej att snabbt känna igen Skövlaren, Snubblaren, Snickaren och Huggaren.
  Hur likartat stöpta människorna än är i vårt standardiserade samhälle, röjer de egendomliga särdrag i sättet att nalkas ett smörgåsbord i Härjedalen.
    Rakaren är t ex en snäll och hygglig och allmänt sett väluppfostrad person, men har han nu betalat 45 kronor om dygnet för helinackordering så vill han ha valuta för pengarna. När han kommer till kakfatet placerar han därför sin assiett intill och länsar det med samma gest som kyrkvärden använder när han efter högmässan ska raka ner tvåhundra 25-öringar från bordet i kollektsäcken. Sen går Rakaren och rapar kakor med smulor i mungiporna hela kvällen. Strängt taget tycker han inte om kakor, Men han har fått valuta för pengarna.
    Bockaren är hans raka motsats, Man ska inte ha Bockaren framför sej i matkön, för då får man aldrig något i sej. Bockaren låter alla gå före, håller artigt fram tallrikar och bestick till alla damer. Förmodligen har han ett förflutet som scout, en sån där som i unga dar släpade gamla damer över gatan, vare sej dom ville eller inte. När Bockaren har bockat färdigt är maten kall. Enda chansen att hejda honom är att smita ut i receptionen och ropa i högtalaren att han har rikssamtal från Västerås.
    Hängaren är att finna bland dessa trötta personer som alltid måste ha stöd när dom står, inte minst i matköer. Och det är inte trevligt för medgästerna att ha hans stora handflata placerad mitt ibland assietterna. Kolla hur han flyttar handen allt eftersom han avancerar i kön, smyg i rätta ögonblicket in en assiett just på den plats han ska till att plantera handflatan nästa gång. Gurka går bra, ägg med majonnäs är festligare. Sportlovet 64 fällde vi en Hängare i Ramundberget med årtiondets femetta. Vi körde med smörassietten, och det var inte nog med att Hängaren la våfflan i smörtallriken, han slant också och slog på ändan i matsalsgolvet så det small. Vi fick en lång applåd för den grejen.
    Plockaren lider helt enkelt av knackigt bordsskick, i stället för att använda utlagda verktyg, plockar han åt sej bland korvskivor, ostskivor, brödskivor, gurkskivor och andra gamla skivbekanta med bara fingrarna. I februari 66 mästrade vi en Plockare genom att köra gaffeln i tummen på honom glatt utropande:
    — Hurra, det är prinskorv i dag! 
    Är Plockaren en korpulent person kan man variera repliken: 
    — Hurra, det är Knobländerkorv i dag!
    Skövlaren är nära släkt med Rakaren, ty även Skövlaren är ute för att skaffa sej full valuta. Pickande i rasande takt med plockgaffeln går han som en gräsbrand över bordet och bygger upp ett berg på tallriken. Det är snudd att tulpanerna ryker med. Det lilla berget på tallriken ser ut som en gammal pälsmössa man använt när man rödfärgat ladan. Vi hade en fruktansvärd Skövlare till bordet en gång, jag tror det var 67. Först visste vi inte riktigt hur vi skulle ta honom, men sen märkte vi att han hade för vana att alltid salta på pälsmössan. Eftersom saltkaret var lite igentäppt som alla saltkar brukar vara, så stänkte han salt på käket med tämligen energiska rörelser. Vi tog fasta på det där och passade på att skruva av locket på saltkaret och trycka fast det lite löst. Det fungerade utmärkt. Skövlaren fick ett halvt hekto salt på sin jätteportion och måste återvända till smörgåsbordet för att hämta sej en ny. Då var käket nästan slut. Vi tyckte riktigt synd om honom när han kom tillbaka med en pälsmössa som skulle ha varit för trång för en kanariefågel. Nästa dag fyllde vi socker i saltkaret.
    Snubblaren är vanligare än jag från början trodde. Det finns folk som aldrig ramlar i skidbackar utan håller en perfekt balans ända uppifrån fjällkammen ner i dalen. Men dom kan inte balansera en tallrik soppa tio meter utan att stå på örona med den och smeta ner sina medgäster. Jag minns en sån tjej som kvaddade en hel pannkakstårta sportlovet 67. Splash, sa det så låg pannkaka med sylt och grädde för tjugo personer utspridd på golvet. Jag har alltid undrat hur Sally Norberg i det ögonblicket förmådde bibehålla sin alltid lika glada uppsyn. Sally kunde ha blivit något i diplomatiska kåren. Det är ingenting att göra åt Snubblaren. Förr var personer av hans sort mycket efterfrågade i filmbranschen. Det var på stumfilmstiden då det hörde till att man skulle ramla och tappa soppor och tårtor på varann. Schein och de andra esteterna som givit svensk film en ny inriktning har gjort snubblarna arbetslösa. Snubblarna har numera inget annat att göra än att åka till Härjedalen och snubbla med soppa.
    Smackaren är en rätt tröttsam figur. Det är han som aldrig kan låta bli att konversera med munnen full av mat.
    — I morse - SLACK, SLACK, SLACK - tog jag en tur uppåt Kariknallarna och - SLACK, SLACK, SLACK - kan ni tänka er - SVÄLJ - att på vägen ner - NY TUGGA - så mötte jag - SLACK, SLACK, SLACK - färdledaren på Bruksvallsliden - SLACK, SLACK, SLACK - med sju små tanter - SVÄLJ - som hade förfrusit - NY TUGGA - näsorna - SLACK, STACK, SLACK - så dom lyste alldeles - SLACIC, SLACK röa! Dom såg ut som - SLACK, SLACK, SLACK - Snövit å dom sju dvärgarna.
  En gång bad vi att få låna en liten gonggong och slog då och då ett par små försynta slag på den. Smackaren brom- sade mitt i en historia från dagens skidutflykt och sa:
    — Va fan sitter du där å pinglar för?
    — Jag häller på med en psykologisk forskningsuppgift, sa jag. När du pratar med mat i mun så smackar det, och varje gång det säjer smack slår jag ett slag på gonggongen. Du är en av de bättre hittills, 47 smack i minuten, men på turisthotellet i Sveg mötte vi en som kom upp i över 60 smack. Från Sälen rapporterades våren 64 ett fall på i medeltal 65 smack, men det visade sej att mannen glömt ta ut sitt bubbelgummi före måltiden.
    Mot den Smackare, som inte kan bringas hålla babblan med gonggongmetoden, hjälper endast öronproppar.
    Huggaren, slutligen, är en ganska oförarglig typ, ehuru han kan vara riskabel med sin ovana att plocka åt sej mat från smörgåsbordet genom att måtta fruktansvärda hugg mot godsakerna med gaffel. I februari 65 hade vi en Huggare här som såg ut som den där gubben på bilden i “Svenska folkets underbara öden”, han som hjälpte Karl XII att jaga björn med hötjuga. Det enda vi har lyckats komma på när det gäller Huggaren är att rycka lite i bordduken just som han måttar Hugget. Därigenom flyttar sej tallriken och Huggaren ränner gaffeln i bordsskivan med sån kraft att han ibland måste gå ut i köket för att låna hovtång.