KLÄR DOM UT SEJ INNAN DOM GÅR PÅ RÅSUNDA? 
 

nr 21  1974
■■■ Det är bra med allsvenska derbyn, folk får nånstans dit de kan gå för att äta korv och dricka bärs.
    En gång om året blandar jag mej med idrottsälskarna. Det är när AIK möter Djurgårn. Eller Jugån, som idrottsälskarna säjer.
    Det här lokalderbyt betyder för mej, att sommaren är kommen. Bara AIK och Jugån fått sparka benen av varandra, så kan man flytta ut i skärgårn och fira sommar.
 Idrottsälskarna som befolkar dessa derbyn har förändrats en del. På 30-talet kom dom i plommonstop och cheviotkostym och en skvätt Kron i en fickplunta i innerfickan. I dag kommer dom i gul tyghatt, trasiga jeans och en plastpåse med åtta bärsa i burk.
På 30-talet skrek man:
    — Ut med domarn, han dömer för ensidigt!
    I år skrek man: 
    — Ta hit domarn så jag får sparka'n i arslet!
    Sen kastar de idrottsälskare som håller på AIK sina tomburkar på dom som håller på Jugån. Jag hörde ett ungt lejon gallskrika till ett annat, fast endast 20 cm skilde dem åt, att Jugån e piss. 
    Det tycks alltså ha hänt något med idrottsälskarna. I programbladet annonserade bankirfirman Jacobson & Ponsbach AB, att dom förmedlar köp och försäljning av värdepapper. Det är för all del möjligt att idrottsälskarna sitter på börsen och handlar med aktier om dagarna. Det kanske bara är på kvällarna dom klär ut sej i jeans och gula grytlappar på huvudet och kastar ölburkar på varandra. Det finns så många sätt att koppla av på. Eller är det rentav så, att dom uppträder i jeans, grytlappar och ölpåse även på jobbet och säjer till Jacobson & Ponsbach, att dom ska tjacka Oranges för Kullager A e piss och att Tändstickor B ska man helst sparka i arslet?
  Kan det verkligen löna sej att annonsera i allsvenska programblad? Ja, kanske ändå . . . Albyl, Jästex och Bamyl har varsin helsida. 
    En typ som aldrig missar ett derby, är han som är knall redan när han kliver av bussen i Solna och som mitt i halvleken ska ut och handla korv åt polarna. När han vajande som en fura i storm tränger sej in i bänkraderna med fyra korvar i varje näve och ketchupen rinnande utefter armarna så att han liknar ett slakthusbiträde i  julmånaden, är han mannen som hela Solnastadion fruktar. Egentligen borde han ha provision för allt jobb han skaffar kemtvättarna i stan.
    En annan typ man numera träffar, så fort man rör sej i vimlet är Simon Spies, naturligtvis inte den riktiga, utan en som är lika hårig. Denne vandrande kanonviska med skägg på hela huvudet, bortsett från två hål som han tittar igenom, spärrar alltid ens väg och säjer:
    — Tjänare, känne'ru inte ingen mej?
    — Lessen grabben, finns inte en chans.
    — Kustartilleriet 48! 3:dje kompaniet! Glömme'ru bort en gammal polare? Ha'ru gått å blivi stöddi på nåt vis?
  Alla gamla lumparkompisar som maskerat sej bakom skägg, borde ha en namnskylt på magen. Det borde vara lag på det. Och helst skulle det på skylten finnas ett litet kort av hur dom såg ut före skägg- och polisongepoken.
    Derbyt började i år med att några ynglingar planterade en DIF-flagga mitt på plan. En poliskonstapel
ryckte ut från norra läktaren och sydde in flaggan.
    — Buse, buse, ropade publiken och en gammal habitué bakom mej sa, att det i alla fall va en jäla go stämning.
  Det visade sej, att en klar olikhet förelåg mellan de s k tvillinglagen i år. Jag är ingen expert på fotboll, men skillnaden tycktes mej bestå i att Jugån sparkade i sidled medan AIK sparkade i planens längdriktning. Detta visade sej vara riktigt knepigt, för åt det hållet fanns det en målbur med Alkeby i. Han var ganska söt i början av matchen, när han uppträdde i röd skärmmössa mot den starka kvällssolen. Men sen gick solen ner, både för Alkeby och Jugån i dess helhet.
    Domaren var inte populär, framgick det. Han blåste för frispark så fort spelarna nuddade varandra. 
Det var uppenbarligen Jugån som nuddade mest, för det var AIK som fick frisparkarna. I andra halvlek nuddade AIK allt vad dom orkade för att ögonblicket efter göra 2—0. Då blåste inte domaren. Det var i detta läge som Jugåns supporters ville bjussa honom på en frispark i arslet.
  Läget i matchen var då så eländigt att Söderlund i viken, som satt på sektion Z, reste sej opp och föreslog att man skulle blåsa av matchen och dela om. Det är inte rättvist med alla dom bra kisarna på en sida.
     Jugåns supporterskaror greps av en allt nattsvartare förtvivlan. Domaren fortsatte oförtrutet att blåsa frispark för AIK och när en jugådare blev ensam med bollen på vänsterkanten, skrek en desperat supporter:
    — Rör för fan inte bollen, då blåser han frispark!
    32000 idrottsälskare bevittnade årets vårderby. Det rasslade stämningsfullt om ca 180.000 tomma ölburkar när älskarna lämnade stadion.
    Nu kan man flytta ut på landet.