REPLIKER I DEN HALA NATTEN 
nr 9  1976
    I södra Lappland fick jag lära mej att svår halka har många namn. "Blå vägen" mellan Umeå och norska gränsen gjorde skäl för namnet denna kväll, för den bestod av blåis i alla sina 38 mil. Bilister kom in på macken, där vi rastade, strök kallsvetten ur pannan och sa att det var halt så in i skogen, halt så in i bomben, halt så in i vassen, halt så in i spisen, halt så in i hoppsan och halt så in i helvete!
    De allra flesta av oss svenskar uttrycker oss så där. Men så finns det ju somliga som har fantasi och målar ut det.
•   En nyponröd farbror från Skellefteå klev ur sin Volvo Duett och menade, att de sista fjorton milen hade varit "som att gå på lina över Niagara".
•   En annan ansåg att det hade varit som att åka skridsko på ett vattenledningsrör.
•   En kringresande predikant som hette Jolme Myr och som skulle till Sion för att showa med strängmusikanterna och sångarna, meddelade att han hade bett till Gud när han hade fått en ovanligt elak sladd vid Slussfors.
    — Man ska alltid gå den hala vägen, sa mackkillen tröstande.
•   En sörlänning i pälsmössa och Volkswagen Variant undrade om man skulle ha blå eller grön slips i detta väglag.
•   En konsulent på föreläsningsturné för Hushållningssällskapet framhöll, att han kände sej som en smörklick i en stekpanna.
•   En Amazonraggare i täckjacka och moon-boots kände sej däremot som en spottloska i en tvättbalja. 
    Vi har alla våra vanor och de präglar vårt tal.
    En fet herre med Mercedes-Benz och cigarr upplevde det hela som "att dansa hambo på rullskridskor". Det hade säkert varit värt en slant att se honom dansa hambo även utan rullskridskor.
•   En påpälsad dam suckade och sa, att hon visste ingen råd. "Öjesten skriver att man ska trampa ur och styra sej ur sladdarna, men min Opel sladdar t.o.m. i uppförsbackarna och trampar jag ur så rullar han baklänges."
    Sen for mackdörren upp på vid gavel och en vedhuggare på två meter skrek rakt in i lokalen: Fy fan! Resepredikanten bleknade och pallrade sej raskt i väg till Sion.
    — Jaha, sa mackskötaren lugnt, var det något mera?
    — Har du en stark kopp kaffe, grabben? sa vedhuggaren. En sån här halka har jag inte varit med om sen jag hångla med en strippa i Kivik som hade smort in hela sej i matolja.
    Är inte detta ett ganska magnifikt uttalande i den västerbottniska natten, ett överdådigt smakprov på folklig fantasi. "Som att hångla med en oljig strippa . . ." - det är ju snudd på poesi.
•   Denne vedhuggare var väl samma andas barn som fanjunkarn, vilken kallades till översteförhör sedan regementskamraterna firat hans avgång ur tjänsten med en så pass häftig skiva, att det hade blivit rapport. Skrålande hade kamraterna burit det asberusade festföremålet genom staden och därvid stört ordningen.
    — Nu får fanjunkarn berätta hur det var, sa översten.
    — Jo, sa fanjunkarn, det var precis som på den där tavlan med Karl XII:s likfärd, bortsett från killen med tjädern.
•   Och man erinrar sej också masen som tittade ut över sjön och fundersamt sade:
    — Hade man Siljan i helvete skulle man kunna ta 50 öre glaset.
    Svenska folket har sina poeter.
    Denna hala afton på Blå vägen var det en som anförtrodde mackskötaren, att han därute i mörkret hade känt sej alldeles övergiven och förtvivlad. "En bara for hit och dit, en var som en kommunist nerifrån Ångermanland, en visste inte om en skulle välja höger eller vänster driva."
    Inte dåligt referat det heller.
    — Gör som Bohman, kör bara rakt fram! sa den fete hambogubben och steg in i sin Mercedes-Benz samt rullade vidare i natten.
    Mitt i alltihop kom det in en störtförbannad småbrukare från bygden och undrade om han kunde få låna traktorn.
    — Har du kört i diket med bilen? sa macken.
    — Nä, inte med bilen, sa småbrukarn. Dä ä hästen min. Hästen satte sej på arslet vid Ytterviken och nu sitter han i viken där och bara glor. Jag lär få dra opp han innan han blir förkyld.
    Det är klart att mannen fick låna traktorn för ett så behjärtansvärt ändamål.
    Kvällens sista poet var på väg norrut i en livsmedelsbuss från Umeå. Han sa:
    — Ä de lika halt framöver?
    — Det säjs så, svarade macken.
    — Men gu . . . då lägger jag av, om så hela fjällvärlden skriker efter korv. Sen halkade vi vidare för att hinna fram till Tärnaby innan dom stängde hotellet.
    Det var bara en trött portier vaken när vi hann fram.
    — Det är visst halt i kväll, sa han.
    — Vi har hört det sa vi.
    — Det kom en gubbe i en Mercedes för en kvart sen, han sa att det var den värsta halka han varit med om.
    — Hade han rullskridskor på sej?
    — Att vad? sa portiern.
    — Äsch, det var inget. . . Gonatt.