RES I SVERIGE! 
 
    nr 2  1979                 
■■■ Jag vet att de flesta har en dröm att få resa utomlands och kan offra vartenda rävöre de äger för att förverkliga den. 
    Med mej är det inte så. Jag reser helst i Sverige, för så fort jag passerar gränserna går det åt helvete.
    Ah, Sahara, utbrast jag på 50-talet och kastade mej ut i öknen. Det enda som hände var att jag fick sand i skorna.
  I Vietnam har dom skalbaggar stora som marsvin. Där sitter man helt lugnt på toa och fram under badkaret rasslar något som jag först trodde var en dinky toysbil som något barn glömt kvar. Men det var en kackerlacka. Jag fick tag i muggborsten och klippte till monstret mellan ögona så det stöp. Jag spolade ner kadavret men sov icke mer den natten.
    I Kina bjöds det på banketter, fint käk och åtta glas av det färgborttagningsmedel som nationen kallar brännvin.
    — Vad tycks om köttet? undrade värdkinesen.
    — Fint, sa jag, men jag kan inte komma underfund med om det är kalv eller fläsk?
    — Det är hund, sa kinesen.
    Den natten sov jag, ehuru oroligt. Han som låg i rummet bredvid undrade vid frukostbordet morron efter vad det var för en galning som hade skrikit vov vov hela natten.
    Tacka vet jag Sverige, där smakar visserligen käket hund, men det är kalv.
    I Marocko hann jag knappt pallra mej nerför flygplanstrappan förrän det kom fram en arab och försökte rycka ifrån mej väskan. Jag sopade till honom med knytnäven i roten så att fezen åkte ner på axlarna och han såg ut som en nyhet på NK:s lampavdelning. Inte visste jag
att han var guiden som ingick i priset.
    Tacka vet jag Sverige, där får man bära sin väska själv från planet till markstationen och det brukar vara fyra kilometer.
    Svenska turistmyndigheter ska vara tacksamma för att det finns såna som jag. Jag strålade ihop med en av våra turistpampar på en krog-veranda häromdan och vi firade orgier i svenska resmål.
    — Våren, sa jag, för mej blir det ingen vår om jag inte får möta den i mellersta Norrland. Först Strömmingssundet i Hudiksvall, när vindarna kommer in från Hudiksvallsfjärden och har hälsningar i form av tångdoft från Agö och Hornslandet.
    Sen ska man bila till Härnösand, stånka på ettan uppför Vårdkasberget och bestiga utkikstornet. Man ser till Brämö i söder och till Ulvöarna i norr om sikten är skaplig. Utanför ligger hela Bottenhavet och vrider sej under resterna av vinterisen. Massafabrikernas rökar står som vita svampar på horisontlinjen.
    Det är grejer.
   Hösten, sa turistbasen, den ska man uppleva i norra Värmland, i norra Dalarna eller i Härjedalen, vilka färger! Skogarna brinner miltals i rödgul! och över skådespelet välver sig en stålblå hösthimmel i den klara luften. Vintern, sa jag, då ska man stå på toppen av slalombacken på Ramundberget och bara glo. Syltoppen syns som en liten tetrapak längst i norr, i nordost har vi Helags med Predikstolen, i öster Mittåkläppens karakteristiska hajfena och söderut står Skarvarna som mäktiga grindvakter mot Sydsverige, i öster ligger de norska fjällmassiven. Det är bland det grannaste man kan se i världen.
    — Småländska höglandet är inte dumt det heller vintertid, sa turistbasen.
    Och på hemvägen bilar man väster om Vättern över Hjo och Askersund. Dessa vilda rövarstigar från förr, som nu är en föga trafikerad motorled över Tiveden. Vikarna av Vättern som skär in i landskapet, Visingsö som anas i diset, ah . . .
  Vintern, då ska man sitta på norrländska stadshotell och höra ett glas musik medan frostblommorna bildar fantastiska mönster på rutorna. En gång på gamla Statt i Härnösand, en kväll när det var minus 31 ute och isen rann på krogfönsterna, satt det en liten neger och huttrade vid pianot. Jag minns att han sjöng "Do you know what it means to miss New Orleans". Jag glömmer det aldrig.
  Sommaren, sa turistbasen, då ska man söka sig till fäbodarna i Dalom, höra bjällrorna pingla kring skällkorna och stintorna tuta i näverlur.
    — Det ska man inte alls, sa jag. Sommaren i Sverige, den hör skärgårn till! 23.000 öar, vind i seglen, lätta bomullsmoln. Östersjöns skär-gårdar, Stockholms, Nordingrås, Gryts och S:ta Annas skärgårdar, är något unikt för världen. Finns ingen annanstans, om man inte räknar med den grekiska arkipelagen, men där stupar klipporna så brant att man slår ihjäl sig varje gång man försöker gå i land för att grilla en korv.
  Vinterdagen övergick i grå skymning utanför krogverandan, där två Sverigeentusiaster satt och drömde om Sverige, ett paradis för sitt avlånga folk.
    — Snart är det vår, sa turistbasen.
    — Glömde en sak, sa jag. Man kan hälsa våren på färjan mellan Visby och Nynäshamn också. Det har jag gjort. Man tar bra på sig och står på däck i natten med vintergatans stjärnehär över sig och Landsorts fyr glimmande som en liten gnista i mörkret. Att se fyrarna på fastlandet växa medan vårvindar friska brusar kring ens öron, det är faktiskt också vår. Man passerar tätt förbi Gunnarstenarna och vet, att rakt under sig någonstans har man vraket efter "Resande Man" som gick under, med alla sina skatter för flera hundra år sen. Anders Franzén, han som fann "Vasa", och Bengt Börjesson, dykaren, letar efter henne varje vår. "'Vasa' var en ganska tråkig båt", brukar Anders säja, "Resande Man" är betydligt mera spännande  den har allt, pengar, äventyr, romantik, historia . . . En dag ska vi hitta henne . . ."
    Man känner nästan historien kittla sej under hålfötterna när färjan forsar fram över hennes hemlighetsfulla grav. 
    Men nu är det vinter, sa jag, i morgon reser jag till Korpilombolo i Norrbotten. Har du upplevt en lördagsdans på krogen "Tre sågar" i Korpilombolo? När skogarnas folk kommer ner och slår pjäxorna i dansgolvet? Tala om karnevalen i Rio, den är en stilla julgransplundring mot det. Följ med! ;
    — Tyvärr, jag går på semester på måndag, log turistbasen.
    — Och vart far du?
    — Rhodos. Fröken, får jag betala . . .