Runt folk i ny högtidlig yra! 
 
    nr 3  1977                 
                                                                                        
■■■ Fläskiga Fredde tappade vi bort hundra meter från start och Runda Rut dammade in i björkskogen, där hon skrämde upp åtta ripor som flaxade till väders. Runda Rut sa, att hon aldrig sett så stora snöflingor.  
    Det handlar om gubb- och gumslalom i Härjedalen. Det handlar dessutom om snöstorm. Som herrskapet kanske minns, var vi några medelålders och medelrunda personer som för något år sen började lära oss åka slalom i Ramundbergets hisnande system av backar. I förra veckan var vi där igen, Fläskiga Berra, som har samma ställning på skidorna som på toa. Runda Rut som står med raka påkar och rak rygg och ser ut som Karl XII i Kungsträdgården och jag, som enligt skidlärarn ser ut som fan. Långa Robban, kan inte åka med skidorna parallella för han går som Charlie Chaplin och därför sjunker han ihop i spagat så fort vi kommer ut i djupsnön. Glada Gurra väger 93 kilo och ramlar alltid framstupa. Då väger han 191 kilo. Det ryms precis 98 kilo snö i hans täckbrallor.
  Att gå skidskola är som herrskapet förstår tämligen hejsan. För ett år sen åkte vi bredbenta som sågbockar och liknade små plogar från Vägverket när vi kom dråsande nerför backarna. I år lärde vi oss att åka med parallella skidor och slingrade oss utför som ett stim feta ålar.
    Vi lärde oss dessutom att fjällvärlden är ytterst oberäknelig så här års. Måndag och tisdag var rikligt sympatiska dagar med rentav lite sol. Onsdag morron spöregnade det, vi fick låna oljeställ på hotellet och backen förvandlades till ett pittoreskt luffarläger på glid. Fläskiga Berra, som sitter på huk på laggarna hade fått brandgula oljebrallor och på håll såg det ut som om han vittjade långrev i backen. Natten till torsdagen frös det till, backarna blev skridskobanor. Vilka tjusiga piruetter. Grive skulle ha varit där särskilt när Runda Rut gjorde en dubbel Salchow och räddade livhanken genom att kasta sej om halsen på ett intet ont anande slalomlejon från Östersund.
  Fredag morron kom snöstormen sopande över fjällen, det yrde så vi inte såg skidspetsarna på oss själva. Det blev veckans mest spännande dag. Fläskiga Fredde och Runda Rut och dom andra vet nu precis hur Armfeldts karoliner hade det när dom skulle hem över fjällen, på reträtt från Norge och de flesta frös ihjäl i stormen och kölden. Sol, regn, ishalka, snöstorm på samma vecka, alla väderlekstyper utom åska och drivis.
    Att stå ensam på fjället i tio graders kyla och vinande yrsnö efter att ha förlorat kontakten med kamraterna i skidskolegruppen, det är gastkramande. Fläskiga Fredde kom inte tillrätta förrän till lunch, han hade följt liftstolparna ner till hotellet. Runda Rut förlorade orienteringen efter kollisionen med riporna och förstod att hon var på fel spår när farten plötsligt upphörde och en Volvo tutade för omkörning.
    Följ mej, sa skidlärarn och försvann i yrsnön. Vi fick staka som dårar för att få kontakt med honom igen. Långa Robban och jag lyckades, dom andra tappade vi. Glada Gurra kom på efterkälken, men hittade skidlärarn igen efter första löpan, där backen tillfälligt flackar ut.
    — Vänta, skrek Glada Gurra och skidlärarn saktade in tills Gurra hann ikapp.
  Sen bar det iväg på nytt.
    — Hittar du ner? skrek Glada Gurra.
    — Det kan du ge dej fan på, sa skidlärarn.
    Nu hör det till pjäsen, att det här med skidskolor är nästan lika oberäkneligt som vädret. När vi började, fick vi lära oss åka efter den österrikiska skolan, böj, vrid och sträck. Längre tillbaka körde man den franska skolan, där man tog sej nerför backarna genom att hoppa i sidled med skidornas bakändar. Ännu längre tillbaka körde man norskt med telemarksvängar och tocket. Men i år ska man glömma allt det där, i år kör man efter den amerikanska ATM metoden. Böj-sträck-böj. Det låter inte så vansinnigt komplicerat, men jag försäkrar er, att det är tre mödosamma moment på vägen att bli en ny Stenmark.
    Nu i denna infernaliska snöyra i hälarna på skidläraren, upptäckte Glada Gurra en sak som gjorde honom häpen. Stod inte den jäkla lärarn och körde genom ovädret efter österrikiska metoden!
    — Hur åker du din jävla sopprot? skrek Glada Gurra på sin hembygds (Hagalund) vilda tungomål.
    Läraren sa inte ett ljud utan svängde sej tyst vägen ner genom diset.
    — Nu höll du på att stå på roten, haha, skrek Glada Gurra. Och du ska tjata om vertikalarbetet i knäna!
    Lärarn tog ingen notis om Gurra men fick ett förargligt felskär och var ytterst nära att gå på näsan.
    — Klantaschel, skrek Gurra, såg du inte puckeln?
    Då gjorde skidläraren en tvärsladd och stannade. Han drog av sej kapuschongen med ett ilsket ryck och bad Glada Gurra fara ända in i aftonsången.
    Moltysta fortsatte sen de båda herrarna de sista hundra meterna ner mot dalen.
    — Det var snöyran, sa Glada Gurra efteråt, jag var bergis på att det var skidlärarn. Inte fan kunde jag veta, att det var gubben Jonsson på Fjällgården som skulle ner till Konsum och hämta mjölken?
    Då log vi. Alla utom Långa Robban, som hängt en kommunalkamrer från Bräcke i hasorna hela eftermiddan.
    Jag börjar förstå, sa skidlärarn, varför Armfeldt fick så få karoliner med sej hem som han fick. . .